Tror du att de satte en man på månen

Vart är mitt sinne. Jag borde sova för länge sedan men jag sitter uppe och väntar på att människor som jag borde lämnat bakom mig ska höra av sig. Ärligt sagt undrar jag vad jag håller på med. Varför försöker jag mästra, styra mitt liv. Är det rättvist. Varför låter jag andra människor betyda så mycket. Låter du någon bli en stor del av dig kommer du att sakna dem sen. Kanske är det bäst att inte ge alls. Då slipper du sakna.

Kanske borde jag inte vara ledsen, kanske borde jag gå till en läkare och säga att jag är nere. Kanske skulle dom klappa mig på huvudet och ge mig en pillerburk. Kanske vore det för det bättre. Kanske, men jag tror inte det. Visst jag är nere ibland, men jag har goda skäl till det*. Visst jag mår dåligt men ibland är inte allting bra, ibland kan man inte förklara allt. Ibland är livet helt enkelt orättvist och tråkigt, jobbigt, ledsamt. Ibland behöver man få vara ledsen också.

Varför låtsas, vi är inte mer än människor. Varför ska jag svara att allt är bra när det inte är det, varför ska jag utveckla svaret. Kanske behöver det räcka att säga att det inte är bra. Målet med livet är inte att allt ska vara bra. Livet är en gåva från Gud. Hela livet i all sin komplexitet, med all sin valfrihet, kanske till och med de dåliga bitarna.

När jag är ledsen tänker jag ta mig friheten, lyxen rentutav, att känna den känslan fullt ut, för den behöver kännas. Har jag inte tillräckligt mycket själförtoende tänker jag inte låtsas och det har ni inget val utom att acceptera. När jag är glad ska jag visa det med. Bra och dåligt, fint och jobbigt, ensamhet, gemenskap, att kunna känna kontrasterna, lycka, förtvivlan, det är vad som ger livet smak. När du ser det, känner, att lidandet är en del av helheten och att mörkret är som mörkast innan ljuset bryter fram. Först då kan man lida** med ett leende och känna glädje i det också.


* En lång historia som jag får berätta någon annan gång, kanske när jag vet hur den slutar

** Jag menar inte att svälta eller bli missbehandlad utan bara vanligt, vardagligt lidande, som att vara utanför eller olyckligt kär eller bara arg över något orättvist.