Goda kristna

Fransiskus av Assissi lär ha sagt:
"Preach the Gospel always, and if necessary, use words."
(fast antagligen på latin)
(Jag borde nog skriva snart vad jag förstår under begreppet synd, enklaste definitionen vore kanske: "uppror mot Gud")
En av de Luthers dogmer jag växt upp med säger att det inte är lagen eller våra gärningar som leder till frälsning utan tron på Kristus. Det är nog väldigt sant, eller i vilket fall tror jag det och det finns en viktig poäng med det. Ingen av oss håller måttet. Ingen utom Gud är sant god. Vi kan inte förtjäna frälsning från något, barmhärtighet eller en andra chans. Vi får dem för att Gud vill ge oss den och i tron säger vi ja till Guds närvaro i våra liv. Så förstår i alla fall jag det.

Dessvärre, för oss kristna, friköper detta oss inte för ansvaret för våra handlingar. Jag har hört berättelser om hur man i de första församlingarna lär ha låtit församlingsmedlemmar gå fram och bekänna allt de skäms för, alla misstag eller onda handlingar man begått och sen be Gud om förlåtelse. Det kan låta rätt grymmt, lite som de maoistiska kritikermötena. Men det fanns en oerhört viktig skillnad. I Guds rike blir man inte skickad till omskolningsläger utan hela församlingen säger sen, på Jesu Kristi uppdrag, du är förlåten. Idag har det bytts ut mot ett kort instämmande instämmande i syndabekännelsen varpå bara prästen säger att våra synder är förlåtna. Det kanske funkar lika bra på ett metafysiskt plan, vad nu det ska betyda. Men tänk vilken känsla att stå där framme och höra hela församlingen instämma i att man sannerligen är förlåten. Då kanske man skulle våga tro det på riktigt* Det viktigaste är nog den personliga bikten. Att prata med någon och bekänna allt, en god vän till mig berättade om sina positiva upplevelser av detta. Hon berättade att det ledde till att hon kände en enorm kärlek till personen som bekännt allt för henne. Farhågor om att bli dömd är nog mindre befogade än jag är rädd för.

Men även om vi skulle bekänna allt inför hela församlingen befrias vi fortfarande inte från konsekvenserna av våra handlingar. Ibland kan nog Gud se till att vi befrias från konsekvenserna. Ibland kan de vara väldigt omotiverade, som till exempel orättvisa fängelsestraff med mera. Det är trots allt bara Gud som har rätt att döma. (Som jag förstått skriften i alla fall). Men för det mesta är jag övertygad om att de flesta handlingar har direkta och konkreta konsekvenser.

Om du stjäl en bil kommer du sannolikt att bli straffad för det och människorna som äger bilen och kanske inte kommer iväg till BB eller whatever kommer att bli lidande. Om du kallar någon för idiot skadas relationen till den människan om så bara i din bild av henne/honom. Om du är en girig snåljåp kommer du inte att på ett bra sätt visa hur otroligt mycket du fått av Gud.

Det är tron på Gud som räddar oss från skulden, skammen och ofta till och med från konsekvenserna av våra dåliga handlingar men det är genom hur vi lever våra liv som vi predikar Guds rike. Jag blir oerhört glad när jag hör berättelser om hur människor har blivit medvetna om sin relation till Gud. Jag blir ledsen i samma omfattning när jag hör människor berätta om att de nog skulle tro om de bara sett lite fler goda kristna, eller berättelser om hur Söndagar kallas för torrdagar bland serveringspersonal för att kristna på väg hem från kyrkan inte ger dricks.**

En tysk predikant som jag hörde en gång sa att det fantastiska med kristendomen är att den inte kallar de bästa människorna, de vackraste, frikostigaste med mera. Den kallar alla, dig och mig, till omvändelse och räddning. Man ska inte heller förväxla Kristus med de kristna. Det är herren, inte lärljungarna som ska predikas. Men jag tycker att det är oerhört tråkigt att trångsynta snåljåpar ska stå i vägen för att mina medmänniskor ska få uppleva den Guds välsignelse jag har fått uppleva i den kristna tron.



*Hmm, man kanske borde göra en liten civil olydnadshandling gå fram längst fram i kyrkan under mässan, bekänna sina synder och be församlingen och Gud om förlåtelse
**Tror det var Brian McLaren som återgav den berättelsen. Serveringspersonal är kanske inte de fattigaste i världen, men jag känner ändå att jag vill visa mina medmänniskor överallt samma frikostighet som Kristus visat mig. Gud vet att jag inte är så bra på det.