Kata Sarka

Vi springer utan att veta målet. Det kanske finns där. Långt borta. En dörr till någonting som måste vara bättre. Något sämre är inte tänkbart. Vem behöver ett helvete när verkligheten finns bakom nästa kvarter och ett vrål som av tusen demoner hörs från varje plakat, varje läpsedel. Vem vill veta hur det slutar när allt ändå befinner sig i sitt klimax. En fot framför den andra. Var dag har nog av sin egen plåga. Man måste andas men gapar efter luft. Och för ett ögonblick ser man ytan. För ett ögonblick tror man att räddningen är nära, att det fanns en mening ändå. För ett ögonblick tror man på kärlek, på människor, på glädje, lycka, gröna gräsmattor och hus, målade i pastelltoner, på trygghet, på godhet, på kyrkan och buddismen och lycka, förälskelse, bingolotto, tv reklam och hollywoodfilmer. Tills man upptäcker att vattenytan egentligen är täckt av is och där på andra sidan sitter någon annan. Någon som lärt sig att inte tänka på allt som döljs där nere. Där under isen. Allt som vi vet finns där men vägrar tänka på.

Ändå frågar ni varför vi behöver Gud?

För att Gud är den som smälter isen. Gud är den som gör vattnet så varmt att man orkar simma och som säger att det lönar sig att fortsätta kämpa sig framåt, trots att strömmarna driver dig allt längre från land. Gud är den som visar att det där hålet i isen man alltid letat efter inte alls var vägen ut. Gud är den som lär dig andas vatten.