Le karriärist

Jag är glad, därför skriver jag, jag skriver därför finns jag. Man blir filosofisk på gamla dar. Lite dåligt samvete har jag förståss, för att jag bara tänker och skriver bara om mig själv. Here i go again. Men åh andra sidan kan du som läsare förståss vara glad att jag inte skriver om dig. För ur ditt perspektiv skulle jag antagligen ha fel. Man känner ju sig själv till en viss del som andra inte känner till och andra känner en del av dig som inte du känner till. Risken finns förståss att andra känner till något om dig som du inte vill att de ska känna till eller ännu värre. Någonting som andra känner till om dig som DU inte vill känna till. Risken är förståss större att du vet något om dig själv som du inte vill att andra ska känna till och då vore det ju synd om jag skrev något sådant om dig. Alla lever vi lyckliga i våra illusioner. Men ser man på, nu skrev jag ju om dig i alla fall.

Det var egentligen inte det jag tänkte skriva om, utan om mina karriärplaner. Jag har snart tillräckligt många poäng för en högskoleexamen. Det betyder att jag inte är specielt långt ifrån en kandidatexamen. Faktum är att jag bara är ett år och en C-uppsats därifrån. Yay!