Serenity

Så kommer långsamt tankarna smygande igen. Livet i en bubbla kan bli lite instängt ibland och en känsla kommer krypande. En känsla av att det kanske inte borde kännas såhär.

Finns det de som accepterar villkoren förbehållslöst, eller har alla en klump i halsen. Framsteg, utveckling, glöm priset, glöm orättvisa felprioriteringar.

Idag kom G8-länderna överrens om ett nytt biståndspaket. Nog med resurser för att ställa allt till rätta eller ett PR paket som kommer att läcka igenom systemfelen precis tills uppmärksamheten vänts åt ett annat håll. Faran som inga medier hittils skrivit om är att biståndet blir en välbehövlig investering för oligarkägda storjordbruk, eller vilka villkor som gäller för biståndet. Sådana finns alltid, och det hela blir bara ännu ett exempel på att vi inte lär oss av historien.

"God grant me the serenity
to accept the things I cannot change;
courage to change the things I can;
and wisdom to know the difference."

Jag är evigt tacksam att jag har någonstans att vända mig.

Ser just Blade Runner, en intressant tolkning av en spännande bok. Jag gillar den, men den väcker lite frågor. Kanske inget som är värt att lägga tid på att fundera över. Men lite, det finns mycket att fundera över. Att vara marknadsanpassad till exempel.

Det ska löna sig att arbeta säger de. Att vara flitig, någonstans känner jag att jag inte passar in. Främst är det en fråga om prioriteringar. Arbete är inte det viktigaste. Jag är inte här för att överleva, arbeta, konsumera. Jag önskar att jag kunde säga att jag är här för att förhärliga den som skapat mig. Något större. Men.. men.. det är bättre än att inte vara här för någon anledning alls. Och det är värt ett försök.. eller hur., jag har ett ansvar, om inte annat, att stilla mig och lyssna, be om sinnesro och söka. Söka för att finna