Manlighet

Bob Hansson i en intressant artikel om Bobs bok om manlighet för SVD

Naturligtvis håller jag aldrig med om allt, men det är intressant att nån tar upp en fråga som behöver diskuteras ur en lite ny synvinkel. Nåväl, intet nytt under solen. Men kanske nytt för SVD.

Som blindgalen separatist och fanatiker kan jag naturligtvis inte läsa något som är skönlitterärt, nyanserat, absolut eller som jag själv har skrivit utan att bli rosenrasande. Som tur är saknar jag nästan helt temperament, så det märks inte.

Gustav Vasa ska ha varit en riktigt manlig filur, han skrattade högst av alla när han var glad och grät högst av alla när han var ledsen. Det där med att inte våga visa känslor är nog snarare någon form av modernistisk hybris. Men visst känner man igen sig i att sitta på bröllop och anstränga sig för att blinka bort tårar, och visst är det fånigt att man inte får. Det borde ju vara hur naturligt som helst att visa vad man känner. Ändå är det svårt. Men jag jobbar på det. Om en tjej inte kan hantera män som gråter, är det en brist i hennes sociala förmåga, inget annat. Tårar är inget tecken på svaghet utan visar snarare att man är trygg nog i sig själv eller ännu hellre, någon välvillig högre makt, för att inte behöva upprätthålla en kylig fasad.

I intervjun med SVD säger Hansson att:
"Kvinnor säger att de vill ha mjuka män, samtidigt som de tycks förakta mjukhet."

Helst skulle jag vilja protestera. Men ändå kanske det ligger något i det, som sagt jag hoppas att jag har fel. Det är naturligtvis en generalisering, samtidigt är det en ganska korkad paradox. Som man dras man med ett gäng lika korkade föresatser. Och hela mänskligheten tycks dras med något slag av fixering vid längd. En förklaring kan nog vara att en lång längd är kognitivt tilltalande och kanske sätter igång nånting i krokodilhjärnan. Våra skönhetsideal är också en sån där korkad pryl, och går knappt ens att ursäkta som en biologisk svaghet. Dammit, att låta bli att förakta sina medmänniskor för våra fel och brister är nog något man får jobba med hela livet. Tur att man dras med ett gäng själv.

Mjuk eller ej, lång eller kort. Någonting som är verkligt attraktivt är integritet. Hos individer av alla former av kön. Riktigt integritet* alltså. Den som har så hög intensitet att man kan ta på den. Människor som är beredda att utstå ensamhet, utfrysning och pogromer för det de tror är rätt. Som inte gör avkall på sina rättigheter och som börjar gråta, skrika och sätta ner fötterna när deras rättigheter blir kränkta. Människor som inte är rädda för att älska dem resten av oss föraktar. Sådan skulle jag vilja vara. Jag har en bit kvar däremot.

Förhoppningsvis finns det sådana människor. Får jag någon gång en partner hoppas jag att hon är sådan, och jag är övertygad om att en sådan person inte låter sig luras av en hög position inom den manliga hierarkin. Snarare kanske en sådan person faller för någon som höjer sig över den manliga hierarkin, och sen går nog vägen till den personens hjärta genom magen. Nåväl, dream on, dream on. Manlig eller inte, jag tänker fortsätta försöka utvecklas fritt i mitt förhållande till kristus och mina medmänniskor. De som inte kan se bakom den misandrina manlighetens fasader kan jag bara ursäktande avfärda med: "Your loss" Jag fortsätter jobba på min egen integritet och mina kock-skills. Men Hanssons bok kunde kanske vara intressant att läsa.

---

*Ingen utom du själv kan kränka din integritet. Ordet personlig integritet betecknar den personliga sfär av hemligheter som vi anses ha rätt till. Den har egentligen mycket lite att göra med verklig integritet. På sätt och vis kan de ses som diametralt motsatta. Den som har ett högt mått av verklig Integritet har antagligen ett mycket litet behov av att hävda sin personliga integritet eftersom den personliga sfären hos en person med verklig integritet antagligen innehåller få hemligheter som denna behöver propsa på att gömma.