Kristen konsuments ansvar 2

Dada Mzungu a.k.a. sMartass skrev en kommentar till det föregående inlägget. 

"Det är inte av ditt goda som du ger åt den fattige. Det är en del av hans eget som du ger tillbaka..." - Ambrosius, tror jag

Att vara född i nord är på något sätt både den största välsignelse och förbannelse man kan få.

Att vara född i nord är en av de största välsignelser man kan få. Det innebär att man slipper svälta, det innebär att man löper avsevärt mindre risk att bli utsatt för statligt sanktionerade kroppsstraff. (Såvida man inte är född med fel hudfärg.) Man har rätt att praktisera vilken sorts religion man vill (I alla fall de mindre jobbiga aspekterna) utan att riskera internering, stening eller andra otäckheter. Detta skall givetvis inte underskattas. 

Samtidigt är det en förbannelse att bo i Nord. Bara genom att leva ett "helt vanligt liv" och önska "helt vanliga saker" där man inte vill "behöva engagera sig"* stödjer man och sanktionerar massor av orättvisor. Dessutom lämnar man efter sig ett enormt ekologiskt fotavtryck (speciellt vi som flyger ibland, eller de som har bil)

Dessutom kommer den som föds i nord utsättas för en enorm konsumtionspress. Hela samhällets materiella svällande (som dessutom ses som ett självändamål**) bygger på att du som medborgare konsumerar. För att skapa tillväxt är det viktigt att du inte bara konsumerar det du faktiskt behöver. Mat, vatten, tak över huvudet. Utan också saker du inte behöver utan bara vill ha.

Det finns inget ont i att människor försörjer sig. Men i nord finns en idé om att vi inte bara bör klara oss utan att vi hela tiden måste röra oss mot något obestämt mål, en ljusare framtid där vi har ännu mer och ännu bättre. Trots det kan jag inte se hur någon annan materiell rikedom än vetskapen om att du inte kommer att behöva svälta, vara hemlös, ensam eller törstig kan göra dig ett uns lyckligare.

Ändå sysslar de flesta företag inte med att producera det vi  behöver utan bara det vi vill ha. Jag hörde någon siffra som sade att två procent av Sveriges befolkning är bönder. Hur många skulle behövas för att försörja alla som bor i Sverige? 10, 15%? Hur många skulle slippa arbeta om vi kunde klara oss utan mer eller mindre onödiga saker som bil, båt, väldigt dyra bostäder, mp3 spelare, plattskärms-tv, dator, mobil. Att säga att vi skulle kunna klara att gå ner till i snitt 6 timmars arbetsdag utan att behöva göra allt för extrema avkall på materiell standard är nog inte allt för kontroversiellt. Faktum är att jag tror att allt som behövs egentligen bara är ett perspektivskifte. 

Ekonomisk tillväxt kan sägas skapas genom konsumtion. För att trissa upp tillväxten behöver du enligt denna dogm bara trissa upp konsumtionen. Om alla redan har det de behöver hur trissar du då upp tillväxten? Jo genom att intala folk att de vill ha saker de inte behöver. Vad gör du sedan om folk har det de vill ha? Jo du bygger nya, bättre saker, som människor ännu hellre vill ha.

Har du märkt hur mobiltelefoner, datorer, musikspelare blir långsamma och sega med tiden, hur de ofta går sönder efter ett år eller två? Har du märkt hur det alltid kommer ut nya, snyggare, bättre modeller av sakerna du redan äger? Har du märkt att när en av dina ägodelar går sönder finns det ofta en uppsjö av prylar som fyller samma funktion fast är bättre, snabbare och snyggare på marknaden ungefär samtidigt som din gamla pryl går sönder? Det här är ingen slump utan ett nogrannt uttänkt system. Analytikern Victor Lebow antingen formulerade eller genomskådade det här redan på femtiotalet. Systemet byggdes upp för att återuppbygga Europa efter andra världskriget och fungerade uppenbarligen väldigt bra. Samtidigt leder det till en enorm konsumtionshysteri som sakta men säkert äter upp vår planets förmåga att återhämta sig.

Frågan är varför det här fungerar. Blir inte människor trötta på att köpa saker som går sönder innan de hunnit betala för sig. Blir inte människor utleda på att inte bli lyckliga trots nya ipods, ibooks eller tv-apparater? Genomskådar inte människor det här? Tydligen inte. Systemet funkar så bra, att människor inte ens väntar på att deras gamla saker ska gå sönder innan de slänger ut den otrendiga tjockteven. Trots att apparaten fungerar och fyller samma funktion som den förra åker den gamla apparaten ut. Med fruktansvärda långsiktiga konsekvenser för miljö, hälsa och människoliv. Frågan är varför? Är det så viktigt att ha en riktigt knivskarp tv bild att man är beredd att betala detta oerhört höga pris?

Anledningen är nog egentligen inte tv-bilden utan något annat. Kanske snarare middagsgästerna i lördags som kommenterade att den där tråkiga gamla tv:n inte alls passar till de nya ikeamöblerna. Klasskamraten som drypande anmärkte att det inte är lika fint att ha en vanlig dator som en macbook. Kollegorna som inte var lika uppskattande den där dagen då du hade förra årets jeansmodell, som dessutom inte var sydda i just Levis sweatshop. Anledningen att tjock-tv:n åker ut är nog snarare att den inte längre är en symbol för att du har råd. Anledningen till att det är finare att ha en macbook än en vanlig dator är att Apple gjort en våldsamt effektiv och diskret reklamkampanj som etablerar Apple som datorn för coola slackers som är värda att se upp till jämfört med torra byråkrater som använder konkurrenternas datorer och att det därför är värt besväret att skaffa sig den dyrare mac-datorn för att inte associeras med nån torr juppie vars bäst- före datum passerat. Dessutom kostar mac-datorn mer och det visar att man har råd att köpa något annat än det absolut billigaste. 

Rikedom och status är som häst och kärra. Rikedom har alltid markerat status. Den som är rik har råd med finare och bättre, inte så mycket för att sakerna verkligen är finare eller bättre (det är snarare en fråga om smak och tycke) utan för att andra rika har sakerna. Rätt märke visar inte att saken är bättre utan att den är dyr och därför något ur de previlligierades värld. Det visar att du är previlligierad. Reklam och propaganda förstärker budskapet och låter dig förstå att det inte bara är bra att vara rik för att det kommer att ge dig bättre saker utan att det även kommer att ge dig fler vänner och en partner som fler är avundsjuka på att just du måste frottera dig med. För att visa rikedom används symboler, för tillfället företags logotyper. Uppenbarelsebokens 13 kapitel känns knappast mindre aktuellt:

Vers 16: Vilddjuret krävde att alla - stora och små, rika och fattiga, slavar och fria - skulle bära ett tecken på högra handen eller på pannan.

Utan att bli domedagsprofeterande tror jag att det bästa sättet att motverka konsumtionshysteri med mera är att försöka se bortom värdsliga dimmor som vilka jeans någon har på sig och försöka se människor med Guds ögon. Vår värld behöver ett paradigmskifte, och det är så det börjar. Med att älska din nästa som dig själv och Gud över allt annat, genom att göra mot andra det du vill att de ska göra för dig. Genom att se människor, så som Gud såg oss först. 

*(om du läste in en viss bitter polemik mot G Hägglund läste du rätt)  

**Tillväxt är i praktiken en viktig aspekt av allt från nyliberalism till marxism