Framgångsfascism

Jag har funderat så som jag gör ibland. Och en grej jag har funderat på är det här med hur vissa saker blir norm mer eller mindre automatiskt. Vad beror det på?

Ta till exempel apple och ipod. Förr hette det mp3 spelare. Nu säger alla aj-podd. Min skola använder appledatorer och påstår att de är bäst, jag tycker att de är konstiga men säger nån att de är bäst får man väl tror dem. Men att de är bäst betyder det väl inte att allt annat är dåligt? Mest av allt finns väl inga moraliska fel med att inte äga det som är bäst. Snarare är det väl bra om man inte lägger så stor vikt vid materiella värden.

Ändå stöter man på reaktioner ibland som pekar på just det. Att det skulle vara moraliskt fel att inte äga det bästa. Att man ska hålla sig borta om man inte äger just rätt klädmärke, rätt sorts musikspelare, dricker fel sorts drickor, you name it.

Lustigt nog är det inte alltid moraliskt fel att inte äga den bästa, snyggaste, smartaste prylen. Det verkar mer bero på om prylen är framgångsrik eller inte. Kanske är det så enkelt att man associerar en pryl med framgång och vem vill inte verka framgångsrik? Därför skaffar man sig saker som antyder framgångsrikedom. Så att andra ska associera en till prylar som påminner om framgång och förknippa oss med framgång.

Framgång är det enda värdet vi jagar, inte kvalitet, rättviseaspekter eller ens priskraftighet och efterfrågan(up yours free market economy).

Jag vill bo i kollektiv tror jag. Om nån läser det här, bor i Sundsvall och vill kollektivbo, äta gemensamma måltider, sopsortera och leva rövare på bekostnad av sociala normer så snälla, snälla, snälla, ring!