Några murar mindre

Ush nu börjar jag tänka igen. En kompis till mig sa en gång, i ett av sina mörkare ögonblick, att utan tankar och känslor skulle vi vara lyckliga. Jag är böjd att hålla med. Kanske är problemet bara att vi inte visar vad vi känner och att det är vad som fattas. Att det som saknas är att vi vågar visa hur vi känner inför varandra. Släpper fasader och river murar som finns mellan oss utan att vara rädda för att vara känslosamma, emotionella, lite blödiga.

Kanske är det bara jag som har lite ångest, för att jag inte känner mig som en rolig prick alla gånger. I nio fall av tio har jag nog glömt hur man skrattar och i ett fall av hundra minns jag att visa vad jag känner.

Tyvärr strävar vi nog... jag nog alldeles för mycket efter andras respekt, deras godkännande. Jag vill vara accepterad, respekterad, beundrad. Avundad. Men varför, för att boosta mitt eget ego? Allt för ofta tror jag.

När jag tittar på mitt sammanhang känns det som om det som vi strävar efter är att bli uppfattade som coola, roliga, någon som man gärna vill spendera en eftermiddag med, eller ännu hellre en ute-kväll. Hur mycket gör vi för att marknadsföra oss som en kul- stund? Oftare än vi ser till att faktiskt ha roligt själva. Att njuta för stunden och för vår egen skull. Men det är inte heller allt.

Det handlar sällan om oss, jag tror inte vi mår bra av att vara vårt eget centrum. Att själva vara den allting i våra liv kretsar runt. Jag tror att det vi bör sätta in i centrum i stället är det vi kallar Gud. Den jag kallar Jesus. Men det är vad jag tror. Du får tro vad du vill, tror jag.

I vilket fall tror jag att vi alla bär på en massa känslor. Och jag önskar att jag vågade visa vad jag känner oftare. Men ska jag klara det behöver jag ett antal murar mindre. God Jul, antar jag.