Katharsisbegär

Ikväll blir det samtidsanalys, ett farligt ämne.

Dessutom har det utgångspunkt i mig själv. Det är ännu värre. Efter att ha kollat av facebook, msn, gmail, deviantart för femtonde gången. (Med bleka förhoppningar kollade jag också den här bloggen.) Får jag inse att den efterlängtade stormen av gensvar uteblev ikväll också. Isabel skrev, det var nice.

Men nu gick jag ifrån ämnet. Efter den här kvällsrutinen började jag fundera vad som är drivkraften att kolla alla kommunikationsvägar internet erbjuder efter något slag av mänsklig kontakt. Varför är det så viktigt att hela tiden se till att det inte går fem minuter utan att någon som kanske kunnat nå mig faktiskt kommer fram.

Jag vet inte om jag satt ord på känslan tillräckligt. Det är ungefär som en fånge i isoleringscell som kollar efter sprickor i murarna. Det är en fruktansvärt desperat känsla och den fick mig att fundera, för första gången tror jag.

Att vara beroende av andra människor tror jag är något i grunden bra. Människor som är beroende är ofta älskande också tror jag. Och no man is an island (he's a peninsula - jeffersson airplane). Men att vara beroende av att de skriver till en till den grad att man faktiskt föredrar den kommunikationen med vissa människor framför den faktiska kontakten med en massa andra det är ju ganska konstigt.

Kanske är det så att det inte bara är jag som lider under symptomen av att e-sakna folk. Kanske är det en konsekvens av min generations massautism där man vill ha alla relationer under 100% kontroll, jämt, där man är rädd för människor på riktigt och i stället kryper ner i sitt skal av forum.

Jag tror att jag har ett översocialt behov och borde gå och lägga mig i stället för att sitta och älta mina funderingar.