Echolot

Bitterljuva känslor är en farlig drog. I floran av känslor växer vägar av minnen som föds och lever. De föder varandra, äter upp de gamla. Stora fiskar simmar där inne och mitt ekolod ser vad ögonen är blinda för.

Trots att jag vet hur farligt det är leker jag med saker jag inte borde gräva i, med djupa spadtag. Djupare pejlar jag och ser om jag får något gensvar. Om jag stöter på något. En stor fisk försöker fånga mig men vant simmar jag undan. Tunga murar skiljer oss från djupen. De som har de högsta murarna, de tjockaste, vinner ständigt tävlingen. Tävlingen om den sista kakan, medtävlarnas sympati.

Oftare och oftare ser våra ögon en röd kappa, en fångad fisk. Allt oftare hör våra öron en förbjuden, betingad låt spelas. Allt oftare fångar våra sinnen något som sänder en chockvåg av gensvar genom våra synapser. Allt för att få våra murar att rämna och allt oftare rämnar dom. Tusen små stenar flyger genom oss och slår våra celler i små, små, små bitar.

Mitt hjärta är mitt ekolod och tusen små röster, tusen små stenar.

Utan att någonsin lära mig leker jag vidare, bitterljuva känslor är en farlig drog, men ändå så underbar.