Nattfrust

Polisorkestern som kom bort. Superbra film, såg den själv och väl var väl det för det var lite ångest också. Sjukt snyggt foto, bra story och intressant med en film som handlar om mellanöstern som inte tar upp någon politisk konflikt. Åtmindstone inte direkt. Indirekt insinuerar den säkert så mycket den bara orkar. Men det får den gärna göra, jag njöt av filmen i vilket fall.

Polisorkestern som kom bort väckte en hög tankar. Eller lade mer ved på brasan egentligen. Den tog fram och betonade varför det suger att vara ensam. Den plockade fram och tydliggjorde vad social impotens kan på ett väldigt intressant och uppfriskande sätt. En eloge till folkets bio. En sån här film är verkligen ångest serverad på silverfat. Eller, nja, snarare fat av pressad olja som glänser lite som sliver, med en portion fantasi.

Nu låter det som om jag skulle tycka att det här skulle vara något dåligt. En film som får en att inse hur stor ens brist på att må bra faktiskt är (även om jag pliktskyldigt svarar att det är bra om någon frågar). Tawfiq, huvudpersonen säger i en scen att han har hört att det är bra att prata om saker, han kanske har rätt.

Även om jag börjar känna att när det är allt för mycket prat och total avsaknad av all slags verkstad (ja det är en pik, om du känner dig träffad) försvinner snart illusionen av att pratet har någon betydelse.

Den mest negativa aspekten av Polisorkestern som kom bort är att jag får enorm resfeber. Jag vill träffa roliga människor i situationer, för konstiga, för krystade och för nära, för sociala murar och spärrar. Jag är trött på normer och min egen feghet inför att kanske förstöra relationer eller kanske kränka någon.

Vill man vara med i livet får man livet tåla. Jag är bara inte så säker på att jag vill vara med. Men det finns knappast något vettigt alternativ. Så jag gör mitt bästa för att skylla mig själv i stället.