Nu försöker jag skriva helt uttorkad på inspiration. Jag behöver output för snart sprängs jag. En konstig varelse som känner sig i opposition till allt kryper fram ur skuggorna.
-Jag och jag mot världen viskar den tyst.
Att slåss mot sig själv är uttröttande. Varför ska ens självbild alltid komma med synpunkter. Mer tröttande är svårt att föreställa sig. Tänk er då att stå ut med det över tid. Där ens planer alltid kullkastas av ens undre jags konstanta krävande. Närhet, föda, behov.
Känslor och tankar går aldrig ihop. Hormoner resonerar inte. Förnimmelser och intryck är olika saker. Logik och reson får ingen plats när ens inre bultar med allt för hög intensitet.
Varför jag gör jag aldrig som jag vill när jag vet så väl vad jag borde vilja. Vi alla vet att något måste vi sträva efter. Annars kan vi ingenting. Inte på egen hand. Trötthet är inte alltid fysisk, utbrändhet kan vara det. Utmattning är inte alltid själslig och punkter utan återvända passerar vi dagligen. Ibland är varken själ eller kropp tillräckligt för att vi ska orka. Ibland vänds vi upp och ner så att våra tankar blir det vi allra bäst behöver och våra behov det vi önskar att vi kunde nå upp till, så känner jag just nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar