För mycket te, för lite sömn, för mycket förrådet

När de säger en sak men handlar tvärtom börjar man till slut förstå att de ljuger. Det är därför det inte tjänar till att prata. Att leva är det enda som hjälper. Men det går inte att leva för bakom livet finns taggtrådshav och jag försöker förjäves nå ytan utan att komma fram. Hindren finns överallt och växer sig bara större. Eller kanske är det jag som försöker sämre. Jag kanske blir mindre.

För tråkig, för kort, för inskränkt, för torr, för konstig, för svag, för obyggd, för ful. De står där i vägen, cementblock som vägrar ge vika och de fortsätter att sätta dit fler. Inte som en byggingenjör, planerat eller medvetet, försiktigt, som hönor. Hönor som tänker på annat och oavsiktligt värper ägg utan att värma dem så att de kan spricka. Kalla och ogenomträngliga står de där och ser på.

Rad efter rad, block på block, kuber av cement och gips. Vart och ett innehåller ett löfte, en liten generator som ska generera välfärd. Varsamt ruvas de, sida vid sida mellan kalla murarna som aldrig hotar att spricka. Säker, isolerad. Ett stillsamt getto med en hjärtpuls i fyrtakt, ett dovt, snabbt dunk i bakgrunde som antyder att någon, därinne därute, fortfarande lever liksom du.

Förrådet is getting to me.