Kanske är jag bara utmattad

Hej!

Jag har varit vaken i 20 intensiva timmar. Snart 21. Och det händer så förbannat mycket. Jag klarar inte av det.

Jag var på festival idag. En massa pop-rock och lite punk. Det var kul men efteråt var jag sjukt trött och borde ha gått hem på en gång. Men det gjorde jag förståss inte. För att jag alltid går dit näsan pekar. Sen kommer jag hem och näsan visar sig peka rakt ner i mitt bagage. Det blir lite för mycket bara, det blir lite för mycket.

Jag har två religioner och jag är lika energisk - på ett ogenomtänkt sätt - i mitt utövande av båda. När jag är på konserter, bandet behöver inte ens vara bra, lever jag i nuet. Kanske är just det vad som är så stressande. Festivalen idag fick mig att tänka på trainspotting och en rad i den.

In a thousand years there won't be men and woman, only wankers.

Lite så kändes det. Förutom alla matcho-typer och våp som ville bevisa motsatsen. Just då känns det bra. Så långt allt gott. Det är när man kommer ut i verkligheten igen som svårigheterna uppenbarar sig. Man har ett väldigt tungt bagage till brädden fyllt med skrot. Och som om det inte räcker vädrar ens näsa mer skrot och man följer den.

Just nu befinner jag mig i en period där jag måste komma till rätta med ett par tunga insikter och jag vet inte hur jag ska göra. Problem som jag senast i morse avfärdade med ett sturskt fuck you hoppar sig nu och det enda jag kan göra är att ödmjukt böja knä och tänka "Snälla, kan jag hantera det här? Hur?"

Just nu befinner jag mig i en period där jag måste komma till rätta med ett par sanningar och en sak man säkert kan säga om sanningar är att de alltid gör ont. Eftersom livet gör ont. Men vill vi vara med i livet får vi livet tåla.

När jag borde sova sitter jag nu i stället med min laptop i knäet på ett sätt som är förbjudet enligt manualen och skriver och dricker te. Det är det bästa jag gjort på länge. Jag behöver skriva ut. Jag behöver kanske prata med någon att prata med. Trots att det aldrig ger några riktiga lösningar. Framför allt behöver jag en varaktig lösning på mitt problem. Någon som fyller mina sprickor, läker mina sår och tömmer mitt bagage. Just där där mina religioner inte räckte till.

Jag har haft en lustig känsla de senaste dagarna. Nej lustig är fel ord. Jag har haft samma känsla som när man är fem och har fått något riktigt fint. Ett väldigt värdefullt föremål som man sen förstör i ett vredesutbrott. Minns ni den där känslan? Den man har precis efteråt? Det är en känsla av att ha gjort något som åstadkommit en skada som aldrig kommer att gå att laga och att det där värdefulla man fick aldrig kommer igen. Den känslan har jag nu.

Gud tack för musiken och kristendomen vad skulle jag göra utan dem?