Kill my darlings angsty

(Ett ganska galet inlägg)

Jag borde slakta dem men de vill inte dö. Mina darlings, de där sakerna som alltid vill stå i vägen. Bilder man borde slängt, ordvitsar och historier man borde ha glömmt, relationer som bara kan göra en illa. Man borde ha slängt dem, renodlat, gått vidare, sållt allt man äger och blivit asket.

Kanske är det skivorna som skulle svida mest att bli av med, kanske är det böckerna. Samvetet eller känslan av att det kanske finns en morgondag kanske man borde glömma. Pengarna som jag kunde ha gjort något av tynar bort i nått bankvalv nånstans. Kanske borde man bara slänga dem i skön och följa sin utsträkta tumme vid en vägkant någonstans.

Hur pank du än är, det enda som kan ta ifrån dig dina upplevelser är amnesi, senilitet och ond bråd död. Pengarna är ändå bara lånad tid. Någon annans tid lagrade i form av en papperslapp, lagrad i stora förråd och ihoprullade till olycksbringande cigarrer som byråkratspöken röker för att inte tyna bort i utraderande förglömmelse (läs Momo och tiden av Michael Ende).

En vacker men blåsig höstdag ligger de där framför mig. Mitt överjag och min självkänsla, morgondagarna och min värdighet. Darlings som inte vill lämna vägen fri. Kriget mot mig själv går in i en annan fas och bakom mina darlings ser det lite ut som grand canyon. En vidsträckt horizont, ett gigantiskt stup, och en smal, smal trampolin. Och med stora röda tryckbokstäver står det skrivet på himlen.

"Släpp taget"