Kristendom - kristenhet - Kristus

Fick en tanke häromdagen, läste en av mina kursböcker för en kurs i miljöpolitik som jag har där man drog en parallell mellan en antropocentrisk (människan i centrum) natursyn och kristendom. Jag tänker nog att en bibeltrogen utolkning av natursyn skulle landa någonstans i närheten av svensson antrocentrism. Men parallellen kändes inte helt självklar. Det var det som väckte en insikt som jag ändå inbillar mig vara ganska vettig:

Kristendom betyder långt ifrån samma sak beroende av vem som använder begreppet. När jag använder ett ord antar jag oftast att det betyder samma sak för den jag pratar med, men när det gäller laddade begrepp är det en väldigt naiv inställning. Ta ett ord som kommunism till exempel. För någon betyder det att fördela resurser progressivt, för en annan att förbjuda personlig frihet, för en tredje att religionsfriheten dras in.

På samma sätt är det med kristendomen. För mig som kristen betyder kristendom det ideal som jag ser i kristus och strävar efter. Men det finns ingen fix dogm som styr den strävan utan en god strävan efter att vara lyhörd, lyssnande, ödmjuk ingår i det idealet. Eftersom jag tror på en levande Gud så blir Gud den viktigaste komponenten i det. Min egen erfarenhet spelar naturligtvis också in. (Men kulturens bild av kristendom blir en missvisande nidbild av det som jag istället ofta skulle erkänna som anomalier inom kristenheten.)

För agnostikern är Gud okänd och kristendomen en gudlös religion. I de beskrivningar av kristendom från ickekristna som jag fått verkar kristendomen istället bli det som kulturen och den egna erfarenheten ritar upp. Någon bild av läran verkar mindre relevant och frågan är ens om det finns något intresse för att förstå en kristens bild av sin egen tro.

Kom att tänka på att det nästan går att dra en parallell till beskrivningen av människan som driven av ett överjag, tillblivelsen i ett jag och det lurande underjaget. Jag kanske inte kan min Freud så bra (och tack för det!) men ser jag på kyrkan så. Med överjaget i idealet kristendom, ickekristnas bild av kristendom som något slags jag, blir underjaget den sista, mörkare bild som tränger fram. Den aspekten var svårast att komma fram till igår när jag satt och filosoferade. Men det som kändes närmast är den bild man ser ur ett utifrån perspektiv. Utanför den post-kristna världen. Det är den bild av tron som framträder när den kidnappats av maktgiriga politiker eller pengastinna individer som legitimerar rovdrift med tro.

Jag borde nog raka mig och skaffa ett jobb, för mycket tankeverksamhet gör ingen något gott, men kanske gör dessa funderingar det lite lättare att förstå sig på förståsigpåare från andra sidan :)