Lär sig mänskor nånsin nått?

Sanktioner, subventioner, tullar, protektionism, nationalekonomi, min pappa är starkare än din pappa, du får inte vara med och leka för du är inte en av oss, min är längre än din.

Uppenbarligen klarar inte ens de förtroendevalda av att krypa över sandlådskanten. Ta EU till exempel. Ju närmare man tittar på vad organisationen sysslar med ju tydligare framträder bilden av en förvuxen herrklubb där alla som inte redan är med får kalla handen och ett kallt: "gick du på den lätta?"... Utom farsgubben förståss...

Under tiden kan man bara tacksamt pusta ut över att vara född i sandlådan och låta bli att kika över kanten. Gräset på andra sidan är allt annat än grönt. 

Vad ska man tro när de fina orden bara är en kuliss. Fårpälsen som visade sig dölja något hiskeligt mycket fulare än en varg. När de andra barnen erbjöds ett finger trodde de att de skulle få en hand till slut. Vad fick de? Varför? För att sandlådan var för trång eller för att de stora barnen inte ville tappa kontrollen. Finns det något bättre skäl?

Hade det varit så hemskt om vi fick diktera villkoren för våra egna liv? Om vi inte erkände någon auktoritet utom Guds och Samvetets lag, vad kunde hända? Skulle det oundvikligen leda till mer tandgnisslan? Eller var det rätt som Orwell sa, att vi skulle klara oss rätt okay om vi bara fick leva själva? Är det naivt att tro att människor är goda? Är det naivt att tro att människor är okay? Är det okay att vara naiv?

Är det naivt att tro att en snickarson från nån avlägsen håla klarar biffen? 

Att höra om maktens herrar (för det är mest herrar) och deras rävspel skulle nog få mig att känna mig rätt hopplös. Att rå om sin egen bakgård kan väl vara okay, men inte om det innebär slutet för miljontals människor. Oavsett hur vi gör kommer regnet en dag att falla och skölja bort det som är ont. Om det är slutet vet jag inte, men korthus håller inte hur länge som helst. Jag läser en kurs just nu där vi går igenom alla handelsavtal och ockersystem som upprätthåller den skeva maktbalans som råder i världen. Den kursen får mig att fundera om någonting kan vara värt det pris vissa tvingas betala för det sätt vi lever på.

I Jeremia 39:15-18 får Jeremia ett budskap till en man som lever i Jerusalem, till Etiopiern Ebed- Melech. Jerusalem har mött undergången och alla utom de allra fattigaste släpas iväg som fångar till ett främmande land. Men Jeremia kommer till Ebed-Melech med ett budskap. Ebed- Melech och hans familj ska klara sig. Ebed-Melch litade på Gud och undgick därför konsekvenserna av kung Zidkijas högmod. 

För mig som lever i en tid präglad av Sarkozys och Browns högmod känns det som ett positivt budskap. Det är kanske naivt och barnsligt att lägga allt ansvar på Gud, men jag är hellre naiv än desillusionerad, hellre en dåre än en marionett. 

Får man tro den där snickarsonen är det så vi ska tro, villkorslöst och naivt. Som Barn helt enkelt.