Jesus gör en del absoluta anspråk, man kan inte tjäna två herrar, antingen Gud eller Mammon, antingen världen eller kristus. Församlingen, kyrkan mot de som står utanför?
Jag tror ändå att en relation med Kristus innebär en fundamental, bibehållen, förändring i en människas liv (a lá galaterbrevet 2:15-21) Det är i många avseenden en fråga om liv, död och räddning från intighet. Men vad innebär det för min inställning till mina medmänniskor som inte är kristna?
Nyckeln till gåtan tror jag ligger i att "leva i världen men inte av världen" och hur man ska förstå den principen.
Jag förstår leva i världen som att vara en del av världen. Att bli vän med människor som inte tror för min egen skull, att engagera mig för att göra världen bättre och att försöka njuta av den gåva livet är utan att skada mina medmänniskor mig själv eller min Gudsrelation.* Det är kanske en väl frisinnad tolkning. Vad jag vill säga är att jag inte vill isolera mig från världen. Att ha icke-kristna vänner är väldans viktigt, speciellt när de flesta människor inte är kristna. Om inte annat så tror jag det är ett viktigt verktyg för att utveckla tolerans och förståelse.
Att inte leva av världen däremot tror jag handlar om vart man placerar sina rötter. I Johannes 15 talar Jesus i en liknelse om att den som blir kvar i honom bär god frukt, om att vi inte kan göra något utan Jesus i våra liv. I den mån vi försöker göra något av egen kraft leder det till utbrändhet och besvikelse, för att vi till slut kommer att inse att vi inte orkar. Det enda vi kan göra av egen kraft är att be Gud ge oss längtan och kraft att söka honom och genom att söka Gud kommer allt det andra.
Jag tror inte att vi ska isolera oss från ickekristna medmänniskor på något plan och att vi får med hjälp av vårt samvete, vårt förnuft och förståelse av skriften, att i relation till Gud bestämma vart vi kan bete oss såsom ickekristna och vart vi bör handla annorlunda. Det är svårt att ge några direkta svar (i fall där vi inte får uttalade direktiv uppifrån åtminstone) men en fingervisning kan ju vara (tänker jag mig i alla fall) att det är helt okay att gå på en fotbollsmatch (eller om man råkar ha smak, en koncert) med icke-kristna vänner men att det kanske inte är okay att hänge sig åt arbetsplatsmobbning med sina kollegor. Ni förstår vad jag menar. I vår relation till dem tror jag också att vi bör vara noga med att vara ärliga med att vi inte är förmer på något sätt. Kristna är gnidna, småsynta, mordiska, tossiga precis som alla andra, trots att vi har så mycket större skäl att inte vara det. Bara att prata om vi och dem är jobbigt, på vilket sätt är vi egentligen annorlunda?
Det enda som gör oss annorlunda är att vi har hittat våra rötter i Kristus. Det är något som jag tror att vi bör vara ärliga med det. Jesus säger att den som skäms för honom skäms han för, men det är knappast det främsta skälet Speciellt när våra icketroende vänner frågar oss hur vi hanterar allt det jobbiga i tillvaron så bör vi vara ärliga med att våra rötter är i Kristus och att det bara är där det finns kraft att hämta för den som inte orkar själv. (All respekt för icke-troende som orkar med att tackla sin vardag, jag förstår inte hur ni gör)
Syvende sisst är vi ändå bara märkliga små djur*** som kryper runt på planeten och inte riktigt vet vart vi vill och vart vi är på väg. Vi sitter i samma båt du och jag. Oavsett om du har tro som ett senapskorn eller inte riktigt kan fatta varför folk tror alls. Vi letar efter kärlek och bekräftelse och förhoppningsvis något att äta i morgon också och för min egen del är min erfarenhet att det enda.. den enda som kan förse oss med det är Gud.
Ps: Som vanligt utgår jag ifrån att jag har rätt... tills någon påpekar att jag har fel. För det har jag antagligen.. statistiskt sett. En stor anledning till att jag skriver här är att jag vill lära mig och växa själv så tveka inte att korrigera mig.
*Naturligtvis vill jag mina medmänniskors bästa, men min erfarenhet är att det inte funkar att bli kompis med folk med baktanken att man vill försöka "omvända dem" eller dylikt. Därför menar jag att det är viktigt att bli kompis med folk för min egen skull, för att jag ska kunna få kompisar som inte är kristna. En god vän fick en fråga av en av sina icke-kristna vänner om min vän bara var kompis med den icke-kristna vännen för att han skulle omvända sig. Varpå min vän svarade att det inte var fallet, men att hon skulle ljuga om hon sa att hon inte skulle bli glad om den icke-kristna vännen blev kristen. (Tack Gud för kloka vänner.)
** Som Gud har gett lite mer ansvar än de andra små märkliga djuren.. djuren alltså.
(Till eventuella icke-kristna läsare: Det är inte i första ledet för att vi ska bli fler som går till kyrkan som vi vill att människor ska omfamna tron, utan för att vi tror att det är det Bästa som finns för en människa)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar