Räddning

Det förra inlägget handlade lite om Johannesevangeliets 15 kapitel där liknelsen om vinstocken finns. Jag reflekterade lite mer över den:Vår strävan leder ingenstans. Det är bara genom att rota oss stadigt i Kristus (Joh 15) och hämta vår andliga och fysiska näring hos Gud (Ps 121:1-2) som vi kan åstadkomma något. Inte ens då kan vi göra det av vår egen kraft, utan genom Guds kraft i oss. Det är Gud Nåd som frälser (Nåden med stort N)* Vi lever och vi förströstar på Gud (förhoppningsvis) och förtröstan kan bara bli fullständig när vi inser hur fullkomligt beroende och utlämnade var och en av oss är till Guds nåd**

Tron innebär att försaka vår tilltro till oss själva. Det innebär att vi säger till Gud, oss själva (och alla andra för den delen) att vi inte klarar det själva. Jag kan inte leva så som Gud skulle önska att jag lever, jag kan inte göra ett enda hår på mitt huvud grått eller svart, (inte permanent i alla fall) jag kan inte rädda mig själv från konsekvenserna av mina handlingar. Jag kan inte göra någonting, inte av egen kraft. Gud kan använda oss till mycket, allt Gud vill och vi tillåter Gud att göra, men allt det är gåvor och frukter av nåd.*** 

Tron innebär att försaka vår tilltro till oss själva. Istället för att lite på mig själv finns möjligheten där. Istället för självtillit kan jag lita på Gud och tryggt förtrösta på att Gud vet bäst, tryggt förströsta på att Gud har en plan. Tillit är försakelsens kärna samt dess udd. Förströstan på Fader, Son och Helig Ande, tre i En. Vi kan inte räcka till själva. Vi är inte ens tillräckliga för oss själva och hur ska vi då kunna vara tillräckliga för medmänniskor, samhälle.. eller för Gud? Vår egen kraft räcker inte för att rycka oss själva undan ett välförtjänt straff** Att tro att vi skulle kunna det är naivt, farligt och fullständigt irrationellt. Lika irrationellt, och naivt är det att tro att någon annan skulle betala priset åt oss. Men det senare är korsets dårskap. (1 kor 1:18-21)

Ibland har jag oerhört svårt att tro att jag skulle vara räddad undan någonting. Tillvaron är fruktansvärt tröstlös. Varje dag hör jag om krig, svält, omänskliga förhållanden, övergrepp och misshandel. Jag själv famlar i något slags halvt ordnat kaos där jag bara kan hoppas på att överhuvudtaget få leva till imorgon och jag gör saker som jag vet är fel, som jag inte vill göra, men som jag ändå gör! Trots att jag ser alla världens orättvisor pinsamt tydligt fastetsade på min näthinna gör jag långt ifrån mitt bästa för att åtgärda dem. 

Att tro att det finns någon räddning är fruktansvärt naivt och dåraktigt.Ändå upplever jag att Jesus sträcker ut handen till mig och säger "ta min hand och våga ta steget, våga göra det jag vill, våga se människor med mina ögon en stund, men framförallt, våga lita på mig." Även om jag inte räcker till själv och helt säkert är på väg käpprätt åt helvete.**** Ändå hör jag tydligt en röst, som har ekat de senaste tvåtusen åren, viska:

"Jag fixar det"

*Inte den billiga nåden som blir en ursäkt för att göra saker jag vet att jag inte borde göra (Kommentar till oss som läst Bonhoeffer) utan den dyra nåden som kostar oss allt.

**Spontant tänker jag att Gud är rättvis och barmhärtig, men övervägande barmhärtig. Vore inte Gud barmhärtig i första hand skulle vi alla vara rätt rökta. (Rätta mig om resonemanget inte håller)

***Nu pratar jag om det som är gott. Allt annat kan vi mycket väl klara av av egen kraft, jag gör det dessvärre ofta och gärna, häromdagen hänföll jag till exempel åt lite sjukt självisk konsumism.

**** Det här inlägget kanske är lite mörkt på sina ställen, men oroa er inte för mig govänner, i själva verket är jag lyckligare än jag varit på mycket länge. Vad jag menar är att jag inte på något sätt är särskilt helig eller rättfärdig och därför skulle vara mer rökt än de flesta om det inte vore för: **