En positiv överraskning och en djup besvikelse - en kväll med kvällsöppet

Såg en partiledardebatt igår. Det var riktigt underhållande. Tyvärr kan det nog också stöda Neil Postmans tes om hur politiken blir underhållning och inget mer. Men åh andra sidan är det ju lite lättare att ta till sig information i det formatet för en postmodern själ (vad kom först, hönan eller ägget, läs underhållning till döds. Det är en fantastisk bok)

Fredrik "Alfons Åberg" Reinfeldt och Toblerone-kvinnan var först ut på scen, det var kanske inte fullt så roligt, tyvärr försökte Toblerone-kvinnan utöva en ny superkraft, personpåhopp. Det funkade inte. Läste man mellan raderna är nog ändå S-politiken rätt okay. Började läsa Naomi Kleins "Chock-doktrinen" i morse. Efter det, gårdagens debatt och efter att ha blivit överfallen av sällskaptörstande moderater på stan (Det ledde faktiskt till några intressanta samtal) kommer jag nog att ha elektriska mardrömmar om Egg-head Åberg som står över mig i läkarrock och ger mig elchockbehandlingar medan han säger ord som frihandel och flumskola. Nojjan kommer krypande. Alfons ser dig!

Efter partiledarna följde en debatt med pirat-partiet, Sverige Ademokraterna och F!. Det var den mest underhållande delen av debatterna. SD-killen balanserade otympligt på en knivs-egg av fascistretorik och populism, pirat-partiet-killen försökte höras och Schyman lyste av adrenadelin. Det var underhållning på riktigt. Tyvärr hörde man sällan deras poänger men av det jag hörde lät F!:s resonemang förvånansvärt vettigt. Jag som hade dömt ut dem som ett enfrågeparti, som Junilistan eller Piratpartiet. Jag bestämde mig för att kolla upp dem närmare så jag googlade lite och som jag ställde mig skeptisk till.

Jag håller verkligen med om en del saker som F! tycker. Jämställdhet i EU är jätteviktig, patriarkala mönster kommer inte att ta hand om sig själva. Som uppväxt med dem vet jag hur djupt de kan sitta, och det förtryck som direkt eller indirekt utövas är långt ifrån ensidigt. Men jag reagerade på retoriken. Fri Abort som mänsklig rättighet till exempel. Jag räknar mig inte som traditionell abort-motståndare men formuleringen fick mig att höjja på ögonbrynen.

Vill man verkligen behandla symptomen på en sjukdom genom att underlätta för symptomen. I dagsläget tror jag inte att ett samhälle utan möjligheten till abort är möjligt, eller ens önskvärt. Men varför vill vi egentligen ha kvar denna möjlighet? Är det någon som kan påstå att abort är en positiv upplevelse. Idealet vore väl ändå en situation där abort inte behövs!?

Som det ser ut idag kan en graviditet vara en social katastrof för en ung kvinna. Det kan blockera en massa möjligheter. För att inte tala om de fall där graviditet är följden av en katastrof (abort efter en våldtäckt är enligt mig en helt annan fråga). Jag hoppas ni följer med i mitt resonemang. Abort är ett nödvändigt ont. Bör man inte bekämpa de principer som gör abort nödvändig istället för att stadfästa fri-abort som något önskvärt och självklart, som tak över huvudet, mat, rätten att inte bli dödad och torterad.

Är inte abortens nödvändighet i sig en av de största formerna av patriarkalt förtryck? Varför ska en graviditet behöva vara en belastning? Ett bra samhälle borde i stället ta hand om unga kvinnor som blir gravida, se till att de får samma möjlighet till utbildning, karriär, social respekt som alla andra. Detta uttrycksätt, fri abort som mänsklig rättighet, saknar helt insikt om att abort är ett andligt och socialt trauma för ett samhälle. Precis som de modernistiska marknadsliberalerna ignorerar man helt människans andliga dimension och ser fostret som en reservdel. En bit materia som kan bytas ut.

Jag inser att jag är ute på djupt vatten i den här argumentationen. Men kanske går andemeningen i det jag försöker säga ändå fram. Abort är nödvändigt, abort är ont. Att abort är ont går inte att göra något åt. Men det går att göra något åt behovet av detta onda. Ett sätt är att göra sig av med patriarkala strukturer.

Abort-biten fick mig att forska vidare. Det ledde mig till flera andra ställen där jag reagerade. F! har fantastiskt många bra åsikter. Om miljö, jämställdhet, sociala frågor. Men jag reagerade på vissa element i F!:s argumentation. Eller ett element rättare sagt. De ställen där man tog upp religionens inblandning. Det gick inte att sätta fingret på F!:s inställning till religion, jag var på väg att skicka ett mail till F! tills jag hittade en artikel där en F! representant öppet sa att religionen är det största hindret för jämställdhet idag. Detta får mig att dra öronen åt mig. Som del av den kristna minoriteten i Sverige idag tycker jag mig inte se tendenser till att vilja stå i vägen för jämställdhet. Snarare nyfikenhet och öppenhet för att diskutera. Precis som jag har märkt hos kristna i övriga delar av Europa. På en del punkter känns vi i Sverige kanske snäppet mer radikala. Men på det stora hela känns det lite som att F! försöker hitta en syndabock för att kunna skylla patriarkala strukturer. Visst är kyrkan, speciellt kyrkan som en mångfald av organisationer (För många av oss kristna finns det en väldig viktig skillnad mellan dessa två) del av dessa patriarkala strukturer. Men den kristna läran i de flesta av dess former är inte den bakomliggande orsaken till dessa patriarkala strukturer. Speciellt inte som de flesta är medvetna om vikten att tolka bibeltext utifrån historiska, och det egna sammanhanget. Vad vi behöver är dialog inte fientlig retorik. Förändring åstadkommer man inte bäst genom att bekämpa.

Nu jag skulle nog kunna tänka mig att rösta på F! i alla fall. Men det känns lite motigt. Det är möjligt att jag övertolkar denna retoriks betydelse snälla rätta mig om jag har fel! Det måste ju finnas plats för många röster inom ett politiskt parti. Samtidigt är det jobbigt att det ska kännas olustigt att rösta på det vettigaste alternativet.