Fatwa: Svensk lag gäller inte längre

(Jag är ledsen att jag levererar en del enkla svar i det här inlägget. Anledningen är att jag ser det som en väldigt enkel och självklar fråga. Har jag fel så tala om det för mig. Jag lovar att svara på de första fem synpunkterna och i den mån jag hinner på de följande, mest intressanta. Av praktiska skäl lånar jag ett par begrepp från islamisk terminologi och jag vill understryka min respekt för våra kusiner i Allah)

Ett par tankar runt en artikel i Sydsvenskan
Jag hittade artikeln i Sydsvenskan genom att läsa vad Fakiren skrivit: Sverige säljer för lite vapen... my ass

En regim behöver folkets stöd. En regim behöver legitimitet för att kunna fungera, oavsett graden av demokrati. En regim som inte har stöd hos en auktoritär majoritet av befolkningen kan inte regera.

Legitimiteten i en demokrati bygger på att regeringen har folkets förtroende, röster och stöd. Inte bara vart fjärde år utan i den grad att befolkningen inte vill ha en ny omröstning där detta stöd prövas. Legitimiteten i en demokrati bygger också på att regimen stiftar bra lagar som regimen sedan ser till efterföljs. Förslagsvis genom ett rättssäkert domstols system. Som kristen är jag lite tveksam till om jag kan stödja grundidén med ett rättsväsende, men som svensk medborgare är jag väldigt glad att det finns där.

Inom Islam kan lärda religiösa exegeter eller teoretiker utfärda en religiös utsaga som oftast översätts med påbud, en Fatwa. Jag vill inte kalla mig skriftlärd, men i den mån jag förstår mig på exeges kan jag säga att det inte är förenligt med en kristen värdegrund att stödja försäljningen av vapen:

Jesaja säger: (Jesaja 2:4)
Han skall döma mellan hednafolken
och skipa rätt åt många folk.
Då skall de smida sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra
och inte mer träna sig för krig

Paulus säger: ( Andra korinthierbrevet 13:11)
Till slut, bröder, var glada, låt er upprättas och förmanas, var eniga och håll fred. Då skall kärlekens och fridens Gud vara med er.

Jesus säger: (Matt 5:9)
Saliga är de som skapar frid,
de skall kallas Guds barn.

Att skapa frid gör man genom att bygga upp länder, rent krasst har handel faktiskt varit en av de mest fredsskapande aktiviteterna historiskt sett. Men att sälja vapen till länder, att upprusta, ökar bara makthavares möjlighet att utöva tvingande makt och makt korrumperar. Vill man skapa fred ska man skapa arbeten, se till att människor inte behöver svälta. Vill man skapa fred ska man se till att motarbeta de krafter som tjänar på krig. De som ivrigast eldar på konflikter är ofta de som tjänar pengar på att sälja vapen till båda sidor. SAAB och Bofors är två företag som visat sig varit korrupta och skurkaktiga (läs till exempel om Boforsaffären, som i Indien är lika om inte mer välkänd än ABBA). Ska vi lita på att dessa två skurkföretag ska klara att sälja vapen utan att försöka starta konflikter, svara då på frågan vad dessa två företag skulle tjäna på det.

Nu vill regeringen underlätta dessa företags arbete. Stick i stäv mot både Guds vilja (uppenbarad i Guds ord, så som jag visade ovan) och svensk lag. Detta innebär att regimen förlorar sin legitimitet. Av den anledningen utfärdar jag nu en Fatwa som jag vill göra mitt bästa för att efterleva:

1. Svensk lag är ogiltig, den enda lag som gäller i Sverige nu är Guds lag: (Matt 7:12)
   Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem. Detta är lagen och profeterna. Det är vår plikt att bryta mot lagar som strider mot denna princip. I den mån regimen straffar oss för detta är det ett martyrskap.
2. I min egenskap som exeget hävdar jag att handlingar som sinkar, hindrar eller motarbetar svensk vapenexport är ett sätt att samla skatter i himlen.
3. Trots att det inte är ett kristet nätverk ger jag nätverket Ofog mitt stöd som trons mujahaddin. I viss mån även fredsrörelsen generellt. Deras sak är ett behjärtansvärt mål för allmosor.
   

Det finns många viktiga frågor, som jag ser det är detta en av de politiska frågor som borde engagera kristna mest i dagens Sverige.

Vill du inte se mig

Är tillbaka i Uppsala efter en kort kort rihla (resa) till Sveriges framsida. Förutom en massa fantastiska möten och upplevelser vid Kriss ömsesidigt-beroende festival lämnade vistelsen mig med en hel del tankar. Jag får behandla dem i prioritetsordning så som di kommer. Nu ska jag snart sova. Tänkte bara berätta om en upplevelse innan kvällningen.

En av de dogmer jag lever efter är att försöka se mina medmänniskors behov och försöka hjälpa till, så att de blir tillfredsställda, också om det inte är mina vänner. I morse såg jag en man på tågstationen som såg ut att försöka massera sig varm. Jag är verkligen inte konsekvent i mina fåfänga försök att vara till hjälp men jag bestämmer mig ibland för att det är dags igen.

Efter en stunds självransakan gick jag fram och sa att jag tyckte att det såg ut som om han frös. Han tittade bara på mig kort och sa: Jasså det tycker du. Jag frågade om jag kunde skaffa honom något varmt, en kopp kaffe eller så. Men han svarade inte. Jag kände att jag inte kunde göra något och gick därifrån.

En nyfunnen vän berättade att han gett en kvinna som samlade flaskor en urdrucken vattenflaska och att hon blivit översvallande lycklig. Även om man kan bli lite ställd inför sån oväntad respons är det ju något sådant man förväntar sig när man försöker hjälpa människor. Jag vet inte om mannen på stationen frös. Jag vet inte om jag hade kunnat hjälpa honom, men jag tog mig lite illa vid av bemötandet. I tankarna bad jag kort för mannen, kanske mest för min egen skull. Ändå fick det mig att fundera och jag kom att tänka på att det faktiskt inte är för min egen skull jag vill försöka vara en hjälp för människor. De friska behöver inga läkare, det är inte de som reagerar rationellt som behöver oss bäst.

Otrevliga bemötanden är vardag, liksom trevliga möten. När man försöker hjälpa människor är det mycket vanligare att man möts av översvallande tack. Vad vi behöver minnas, oavsett om vi hjälper alla behövande vi stöter på eller om vi bara gör som jag (vilket verkligen inte är särskilt mycket) är varför vi ska försöka hjälpa människor. Det är inte för att få deras tacksamhet, det är inte för att få omgivningens beundran, det kanske inte ens bör vara för att samla skatter i himlen. Jag tror att det är så enkelt som att Jesus älskade oss först och den kärleken kallar oss att älska tillbaka. Kärleken kallar oss att se.

PS: Det påminner mig om att jag har en del tankar runt tackandet som företeelse. Men det blir något att skriva om en annan kväll.

Integrations- och jämställdhetsministerns svar

Döm min förvåning, men jag fick svar på mitt öppna brev :)

Tack för ditt brev.

Jag kan inte och vill inte kommentera hur en enskild journalist skildrar den politik vi försöker föra. Om kyrkan vill kan den i framtiden få del av skattemedel för att erbjuda samhällsservice, och detta på lika villkor som ideella organisationer, företag eller kommuner och landsting. Passar detta inte in i kyrkans sätt att arbeta finns heller ingen anledning att ändra på det. Tack för ditt inlägg, ditt intresse och din ursäkt.

Vänliga hälsningar

Nyamko Sabuni, Integrations- och jämställdhetsminister

Varpå Jag svarade:

Och tack för svaret.

Då missförstod jag idén bakom ditt förslag. Jag trodde att det rörde sig om något slags reform som skulle underlätta för kyrkor att ta betalt. Vad snällt att du ville ta dig tid att förklara.

Jag vet ändå inte om jag skulle stödja förslaget. Att få del av skattemedel skulle ju för kyrkans del innebära en ökad statlig kontroll av verksamheten som kunde innebära en statlig styrning av arbetet i någon riktning som inte är önskvärd. Kan staten, som sekulär stat, i dagsläget subventionera det renodlat andliga missionsarbete en del kyrkor bedriver?

Som kristen tycker jag att det är väldigt bra att stat och kyrka är skilda åt. Går det att lösa på något bra sätt så tror jag säkert att kyrkan säkert skulle vara tacksam för ekonomiskt stöd men i så fall bör det ske på det sätt Jesus föreskrev i Matt 6:3-4

"Nej, när du ger allmosor, låt då inte vänstra handen veta vad den högra gör. Ge din allmosa i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig."

Annars tror jag egentligen inte att pengar är ett så överväldigande problem. Jesus säger att vi inte ska oroa oss för vad vi ska äta eller klä oss i. Pengar finns det gott om. Problemet ligger snarare i hur dessa pengar fördelas och hur vi prioriterar. För mig som kristen skulle det kännas ohållbart att prioritera en överflödig materiell levnadsstandard över mina medmänniskors rätt till mat, husrum eller själavård (andlig terapi). Detta är något som jag och likasinnade kristna samtalar om både med varandra och med Gud, provar och kämpar med. Samtidigt skulle det kännas konstigt att ta pengar som någon som inte delar mina värderingar och använda det till arbete som jag tror att Gud vill att jag ska göra. Vilket användandet av skattepengar skulle innebära. Det finns säkert en massa argument för och emot en sådan reform som jag har missat, men det får väl respektive andlig och sekulär sammanslutning avgöra för sin egen del om ditt förslag skulle gå igenom.

Herrens frid,
Jonathan Wiksten

Syndaflod

Igår läste jag Jesaja 58 och verserna 5-14 talade till mig. Hela veckan har jag gått och tänkt på regimens oheliga politik (tack Gud för att jag bor i en demokrati och får säga sånt) speciellt med tanke på asylsökande. Det har varit ett par historier på tapeten igen:

http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/18/upprop-mouna
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=175984

Regimen har utlyst 2009 till återvändandets år. Det är ett cyniskt skämt att använda ordet återvända. Deportationens år vore mer passande. När jag hör dessa historier tänker jag mer på godståg till Auschwitz än på den förlorande sonen. Om ni förstår vad jag menar. Iraks administration klarar inte att skydda utsatta medborgare för tillfället. Detta innebär att vi skickar folk i döden. Som kristen undrar jag hur detta kan få fortsätta. Hur andra kristna kan stödja ett parti som Sverigedemokraterna som är ett ännu mer människofientligt parti än de som sitter i Rosenbad just nu. Som kyrka borde vi stå upp för dessa människors rätt. De är några av dessa Guds minsta som det talas om i Matt 25:40.

Att vara kristen handlar inte bara om att spela i ett lovsångsband, eller gå till kyrkan. Att vara kristen handlar inte bara om att leva ett moraliskt och genomtänkt liv. Att vara kristen handlar om att vara salt och ljust. Att vara en Andlig varelse vars existens och handlingar sticker denna världens härskare och makter i ögonen eftersom vår tro kräver att vi står upp mot deras onda agendor. Jag vill göra någonting konkret. Något som visar att vi inte accepterar denna ogudaktiga situation! Guds vilja är uppenbarad*, vad kan vi göra utom att hörsamma den!? Kan vi inte glömma begrepp som vederdöpare, befrielseteologi och meningskiljaktigheter för en stund och praktisera det Gud vill av oss, efterföljelse.

När Abraham fick gäster i sitt hus skyndade han att se till att de fick den bästa mat han kunde erbjuda. När dina barn frågar dig om bröd inte ger du väl dem en sten. Men här i Sverige ger vi våra gäster en sten av kallhamrad, hjärtlös, syndig byrokrati. För någon dag sen funderade jag över varför Gud inte skickar en syndaflod över oss. Men så pekade min flat-mate på en regnbåge utanför fönstret.

*1 Mos 23:9, 3 Mos 19:33, 3 Mos 25:35, Jer 7:5-7

Vid närmare eftertanke

Jag kanske överreagerade lite igår. Men på senare tid har jag gång på gång frågat mig vad det är för människor som styr det här landet. Förutom att vi lever i ett sjukt sexistiskt och materialistiskt samhälle (vilket man förståss inte bara kan lasta Rosenbad för) har Sverige en enormt inhuman flyktingpolitik, (att Sverige är bättre än vissa andra är ingen ursäkt för att fortsätta denna sunkiga politik) och när jag läste artikeln i dagen igår var det något som brast. Vid närmare eftertanke kan man forska så mycket man vill, omstrukturera, lagstifta, vad vet jag.

Men! När allt kommer omkring är det inte regeringen som bestämmer hur kyrkan ska sköta sin verksamhet. Det är vi som kristna som ska göra det. Det är vi som kristna som avgör ifall kyrkan ska sälja sig till högstbjudande eller göra det som Jesus har gett kyrkan i uppdrag att göra. Att vara hans kropp på jorden.

Till och med om det skulle bli förbjudet för oss att hjälpa människor måste vi fortsätta göra det. Jag tror inte att det ligger i statens makt att hindra oss. Tänk till exempel på berättelsen i apostlagärningarnas tolvte kapitel. Det finns människor i Sverige idag som det nästan är förbjudet att hjälpa, det finns enormt akuta behov som denna världens ministrar och makter aldrig vill se, eftersom de helt enkelt inte passar in i deras kalkyler. Jag hoppas att kyrkorna i Sverige en dag ska kunna enas till en kyrka som aldrig missar deras, dessa de minstas, behov.

Nu måste jag skratta, passande nog lyssnade jag på en gammal punkskiva där Joe Ramone sjunger om: policians talking trough their assholes.

Just av den anledningen, för att politiker tänker med fel kroppsdel, fel hjärnhalva, eller hur man nu vill se det. Och inte ens det. Känns det plötsligt ännu mer relevant att rösta ut partipolitikerna ur kyrkan.

Öppen ursäkt till Sabouni

Hej!

Jag blev lite upprörd när jag läste om ditt utspel i Miriam Arrebäcks artikel på dagens webbsida i morse. (18/9) Så jag skrev ett inlägg på min blogg där jag kallade dina uttalanden för hädiskt trams. Det var kanske inte helt bra. Så jag ber om ursäkt för det.

Men jag vill starkt betona min övertygelse att vi är många inom kyrkan som aldrig kommer att kunna acceptera den utvecklingsväg som du antyder i dina uttalanden.

Även om kyrkan till del finansierar sin verksamhet genom marknadsorienterad verksamhet tror jag inte att Gud någonsin skulle ställa sig bakom att vi tog betalt för den hjälp vi har fått i uppdrag att ge den som behöver det. Kyrkan är inget företag och så fort den blir det kommer den att upphöra att vara kyrka.

Guds rika välsignelse

(Folkväljarna ser dig. Man måste få vara lite självironisk ibland och jag fick dåligt samvete för att jag använde så hårda ord)

Regimen trampar på mina nakna nervtrådar

Vad det här en ska föreställa är det inte okay:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=179961

- Vi ser i dag en utveckling där samhällstjänster produceras av den civila sektorn, men man gör det inte på samma villkor som den privata och offentliga sektorn, säger Nyamko Sabuni.

Tack Gud för det! Bokstavligt talat. Kyrkan får aldrig någonsin verka på samma villkor som staten eller marknaden. De "tjänster" som kyrkan "producerar" i form av tjänande eller diakoni får aldrig styras av marknadspriser. Frågan är om det inte är fullständigt obibliskt att ta emot någon annan betalning än frivilliga gåvor. Som i så fall ska gå till att driva verksamheten, det vill säga hjälpa fler. De ska dessutom ges annonymt. Den högra handen ska inte veta vad den högra gör. Villkorlig betalning kommer inte på fråga. Det här är en tydlig punkt där vi som metafysisk, katolsk (i betydelsen allmännelig) kyrka aldrig får låta populistiska politiker diktera villkoren.

Hon säger vidare:
- Men det räcker inte bara med de ideella krafterna, som finns i de här gamla rörelserna. De kan producera tjänsterna på ett så bra sätt så att de också får betalt för det!

Och vem ska betala det hade du tänkt. Vi som behöver dessa tjänster istället för oss som erbjuder dem. Det skulle just vara snyggt! Professionaliserade kyrkor som säljer själavård till högstbjudande. Hädiskt trams!

Mission 2: diskussionen fortsätter

Ett kanske lite osmidigt svar på sMARTAss kommentar här nere. Jag kursiverar det jag citerar så att det syns vad hon skrivit. Det var intressant, så jag vidareutvecklar lite vidare: (Mest för att se om vi tänker mer lika än senast ;)

M:
Jag tänker att det inte finns någon väg till Fadern utom genom den transformation av en själv som det innebär att gå in under korset, att dö undan från sina idéer om sig själv och befrias >>till ett ödmjukt liv - så läser jag också Jesus exklusivitetsanspråk.

J:
Genom döden till livet, var och en bör ta sitt kors försaka sig själv och födas på nytt. Hur då frågar Nikodemus i Johannesevangeliets tredje kapitel. Som jag förstår Jesus svar så säger han: "Genom tro". Genom tron lär vi känna Gud och kan förstå Guds vägar och lära oss att sätta Guds vilja över vår egen. I stället för att förhäva oss själva lär vi oss upphöja Gud och ge Gud äran för det som är gott i våra liv. Det innebär också att inte tro för mycket på våra egna förmågor utan att försöka bli allt mer lyhörda för vad Gud vill, även om den som förmedlar det till oss skulle råka vara med i Hare Krishna. Att älska vår nästa (arameriska för andra människor), att se vår nästas behov och glädjas åt att kunna uppfylla dem.

M:
Jag tänker att det är en fråga om ifall vi fokuserar på begrepp eller innehåll. "I Jesu namn" måste betyda "på Jesu vis", annars blir kyrkan väldigt snabbt de som "ropar Herre, Herre" men som faktiskt inte vågar förändras.

J:
Ja, men namnet är viktigt det med. Mark 8:38. Att vara stolt över Jesus namn skulle jag säga är att vara stolt över hans väg, undervisning och gärning. Jag tycker mig se en parallell här, till dynamiken mellan tro och gärningar.

M:
Typ ekvationen:
I kärlek = i Jesu namn = rätt tro
istället för
I kärlek + i Jesu namn = rätt tro

Typ så tänker jag, men såklart när det handlar om tankar om Gud så lär man ju ha lite fel.

J:
Nja, jag tänker mig att Jesu namn faktiskt spelar en stor roll. Det är vid det namnet vi känner vår Herre och även om jag tänker mig att även de som inte känner namnet kan känna personen så tänker jag mig att vi har ansvar att agera utifrån det vi vet säkert. Även om I Jesu namn innebär på Jesu vis så är personen Jesus något unikt som vi har fått i uppdrag att sprida vidare. Både i praktik och teori. Däremot så tror jag att vi noga bör se till att sättet vi gör det på är ödmjukt.

Typ så tänkert jag, men såklart när det handlar om tankar om Gud så lär man ju ha lite fel.

M.
För övrigt finns det en väldigt bra bok om bredare missionssyn; Mats Hermanssons Gränsöverskridande. Den lyfter på ett bra sätt ett flersidigt missionsbegrepp där tro och handling går hand i hand.

J: Den står nu på min läslista :D
Vet inte alls om det jag skrev nu håller för någon närmare granskning, men det är lite fler tankar till etern :D

Mission

Den starkaste associationen jag får till ordet mission är, om jag ska vara helt ärlig, stackars hedningar som ställs inför otäcka utlimatum. Någon vänlig själ kanske kan komma på ett nytt ord, eller så får vi göra vårt bästa för att rentvå det.

Jag lyssnade på en gammal föreläsning från veritas-forum med någon katolsk filosof som delvis pratade om ämnet, han redde ut en del problem på ett ganska sympatiskt sätt och jag önskar att jag visste vad han heter. Nåväl, det kan jag försöka ta reda på när tid finns därtill. I vilket fall hade han ett par viktiga poänger, ni får ursäkta att jag bara sammanfattar dem på vis som passar mina agendor. I vilket fall väckte den ett par tankar.

Om vi tror att det Jesus predikade var sant och får ångest när vi hör ordet mission får vi ett problem. Jesus gör en del exklusiva krav, till exempel att han är den enda vägen till Fadern. Tänker vi oss att "hos Fadern" är den plats dit människor mår bäst av att komma och att vi känner vägen dit. Skulle det ju vara ganska oansvarigt av oss att inte berätta för våra medmänniskor hur man kommer dit.

För mig personligen är det ett stort problem. Jag är inte särskillt auktoritativ och har väldigt stora spärrar mot att tala om för folk att jag tycker att de lever fel. Ganska ofta (speciellt när jag råkar på människor som saknar de spärrar jag har) funderar jag på om det verkligen är rätt väg att gå. Samtidigt har jag råkat i situationer där det enda rätta hade varit att säga till en medmänniska att hen behöver Gud. Eller att helt enkelt förklara hur mycket Gud betyder för mig och hoppas att hinten går fram. Jag försöker be Gud om frimodighet (gammal kyrkscandinaviska för att vara framfusig... typ.. på ett bra sätt.. inte som journalister brukar vara.. lång historia) och jag försöker ta lärdom av mina erfarenheter.

Det finns två käppar som brukar dyka upp i mitt hjul när det kommer till mission och det är att hjärnan och hjärtat saknas ibland. Varför ska vi missionera? Jo, för att vi älskar våra medmänniskor och önskar dem samma goda erfarenheter vi har, men om de inte vill lyssna betyder inte det att vi ska behandla dem som oönskvärda. Jag tror snarare att vi ska passa oss noga för att försöka se våra medmänniskor som objekt och helt enkelt respektera att en del av dem i vår närhet helt enkelt inte har något intresse av vår tro. Vi får istället hoppas, och ska nog vara ärliga med att vi gör det, att de ser att det finns något annat som driver oss.

Det hjärta missionen ibland saknar är det ödmjuka hjärtat, som är tålmodigt och kärleksfullt. Den hjärna missionen saknar är att jag tror att vi bör använda vårt förstånd. Gud har gett oss en fantastisk hjärna att tänka med och jag tror att mission är något vi måste reflektera, vrida och vända på. Hitta nya vägar till och rannsaka. Är missionens ända syfte att "konvertera" människor är vi ute på fel spår. Jag tror också att vi bör respektera andra människors Gudsrelation, oavsett vilken denomination eller religion de praktiserar. Jag tror att Gud tar varje chans att uppenbara sig för människor och gör det så fort vi tillåter, men på det sätt Gud väljer och jag tror att det finns spår av Gud i alla fall i världsreligionerna. Det finns godhet, moral och Sanningar i alla världsreligioner och det är något att uppskatta och respektera. Framförallt har vi som kristna ett stort skäl att vara självkritiska och ödmjuka, Missionen.

Samtidigt tror jag inte att vi kan tillåta oss att hymla med Kristus krav på exklusivitet. Jesus kallar sig själv för vägen, sanningen och livet och jag tror att det är sant. Även om jag personligen inte tror på ett helvete (i alla fall inte i bemärkelsen evig tortyr) är jag, åtminstone i teorin, inte beredd att riskera ditt väl på grund av det. Även om jag tror att Gud har en underbart fantastisk plan som verkligen kommer att visa sig gälla alla så sa Jesus till mig och dig att gå ut och göra alla folk till lärljungar. Jesus är väldigt tydlig med uppdraget men inte med konsekvenserna av att inte utföra det. Det visar oss ändå ganska tydligt vart vi bör lägga fokus i vårt arbete.

Jag vill inte trilla in i fällor som att bli vän med människor bara för att de ska "bli kristnade", jag vill inte att någon ens ska behöva misstänka det. Samtidigt vill jag inte ljuga om att det gör mig väldigt glad när någon upptäcker den fantastiska skatt som tron faktiskt är. Jag vill inte vara respektlös gentemot mina vänner, men jag vill samtidigt visa att jag är stolt över att tillhöra Kristus. Att ha sagt min trohet till ett rike utan politiker och utan gränser. För mig innebär de första stegen på vägen mission ärlighet, öppenhet, respekt och kärlek. Det kan låta lite flummigt, men tänk efter vad det innebär.

Vad jag tror skulle bli okay mission:

• Hållbara relationer byggda på bön om kärlek till alla våra medmänniskor, låt mig vandra nära marken mässigt.
• Respekt, öppenhet och lyhördhet. Även om vår tro har något som alla andra saknar i Kristus kan lyhördhet inför andra religioner innebära att vi lär oss både ett och annat. Varför skulle vi inte vara öppna för att ta till oss det som är bra i dialog med andra religioner.
  
• Inomkyrklig dialog, hur ska vi som kristna leva i vår tid. Vad innebär Jesu undervisning i en tid av växthuseffekt och skenande klassklyftor.
• En gemenskap som söker Kristus utan att dömma, dela in i fack eller rubricera människor.
  

Jag har säkert glömt en massa, men det är väl ungefär vad jag tänker mig att ett grundläggande steg i en hållbar mission skulle innebära. Jag är för trött och har inte tid att skriftförankra dessa tankar just nu, utan det är just detta. Några tankar om ett allt för komplext ämne för att kunna avhandlas. Som vanligt får du som läsare hemskt gärna dela med dig av dina tankar och reflektioner.

Pax vobiscum

Av bara farten

Krångel, hinder, vardagsbekymmer som hopar sig. Pengar som inte vill räcka till, sociala sammanhang som inte riktigt funkar, studiegångar som inte vill gå ihop av en väldig massa bara-för-att. Så mycket som stjäl uppmärksamhet som inte tillfaller. Så mycket som vill ha mer.

När vardagen kör ihop sig är det så otroligt lätt att tappa fokus. Vad spelar det för roll hur jag bemödar mig för att vara trevlig och hålla god min när jag tampas med institutionsbyråkratin om jag inte gör det för dig? Vad har mitt slit och min iver för värde om jag inte är på rätt spår, men hur kan jag veta? Jag har själv valt mitt slagfält men vet inte riktigt vad jag slåss för?

Ibland undrar jag verkligen vad jag håller på med. Jag vill att Gud ska vara centrum i mitt liv, men här sitter jag och tänker bara på mig. Jobbar stenhårt för att mitt fåfänga projekt av självförverkling, utbildning, ska gå i lås och jag undrar verkligen. Jag tappade verkligen fokus och när det händer gäller det att fokusera om. Att fokusera rätt igen.

Skolexempel för samhällsförändrare

http://www.dn.se/nyheter/varlden/boter-for-grona-byxor-i-sudan-1.947059

Intressant om Helande

http://helapingsten.wordpress.com/2009/09/04/varfor-helar-inte-gud-alla/

Helande är nog egentligen en naturlig del av förkunnelsen. Hela pingsten diskuterar varför alla som ber om det inte blir helade och varför Gud inte är en helande-automat som bara fungerar om man stoppar in tillräckligt mycket tro. David Åhlens kommentar är också intressant.

Simon Johansson - Intressant

http://foolforjesus.bloggspace.se/1114148/Elefant-eller-kanin/#

Simon Johansson är väldigt intressant, det känns som en bra start. Jag gillar verkligen tanken på en kristendom som inte är så präglad av en hierarkisk struktur och där gränserna mellan lekman och professionell löses upp. (samtidigt som jag förstås vurmar lite för karlar i kanin-öron-formade hattar) Jag ber och hoppas på att få bli del av just en sådan församling själv. Just nu är nog en av mina största cravings att ha en grupp där jag kan dela allt, både det fysiska och det metafysiska livets vedermödor.

Jag har dessutom aldrig fått en bra förklaring till varför man i kyrkan nödvändigtvis ska sitta i en bänk, hålla tyst och göra samma gester som alla andra. Husförsamlingar känns mycket närmare den ursprungliga tanken på en gemenskap liknande vad livet egentligen är menat att vara.

Däremot känns det som att man borde problematisera frälsningsretoriken. Eller ja, jag känner väl att begreppet frälsning i sig måste problematiseras. Jag har väldigt svårt för meningskonstruktioner som : "30000 frälsta". Samtidigt rörs jag ofta till tårar av enskilda människors berättelser om hur de räddats ur destruktiva liv till ett liv med evig kvalitet i gemenskap med Kristus. (Berättelser om hur människor som inte knarkat, mördat eller misshandlat sig själva på andra sätt, är naturligtvis också fantastiska, men kanske inte riktigt lika dramatiska) Det jag menar är: vad betyder egentligen statistik.

Det fantastiska med husförsamlingar är den möjlighet till gemenskap de för med sig. Utan krav, utanför de vanliga ramarna av social status eller Pondus som driver oss till individualism och isolation. Speciellt i denna tid. Men för att nå dit måste man naturligtvis veta vart man vill och jag tror att en närmre väg är att be, samtala, dela, älska varandra och på så sätt skapa en gemenskap med en evig kvalitet och kanske inte nödvändigtvis fokusera på att frälsa så många som möjligt. Om det är Guds vilja KOMMER också detta att ske. Men jag tror att det finns ännu en sak som är viktig att tänka på.

Simon skriver att skillnaden mellan en husförsamling och en cellgrupp är att cellgruppen hierarkiskt är underordnad en kyrka. Husförsamlingarna har istället kontakt med andra grupper som ett nätverk. Risken med en husförsamling är sekterism. För att undvika att husförsamlingen blir en sekt är det otroligt viktigt att ha kontakt med andra, liknande grupper. Men lika viktigt är det att inte utesluta den traditionella kyrkan. Det är lika viktigt att inte kalla de kristna som trivs bäst med den traditionella kyrkans liv för sämre Kristna. Att inte praktisera fromhetselitism. Den här öppenheten måste också finnas utåt. Men finns den öppenheten tror jag att den här formen av ortopraxi (rätt utövande) har en fantastisk potential, inte minst för att hela människors liv och hjälpa dem att ta sig igenom den allt för grymma vardagen.

Be, umgås och var öppen vad helst katten, jag menar Gud, kan tänkas släpa in.

Den där ortodoxin

(Ortodoxi - Rätt lära)

Den senaste tiden har jag stött på många olika berättelser om mirakel, under, människor som blir friska, med mera. Naturligtvis är det helt fantastiskt när människor får uppleva hur Gud gör saker i deras liv, för jag är fast i min övertygelse att allt som är gott i världen har sitt ursprung i Gud. Det är också fantastiskt att höra de här berättelserna. Att höra om hur världen är full av liv, att det finns andra krafter än gråkall saklighet. Ibland används berättelserna, kanske med rätta, för att stärka anspråk och styrka någon läras legitimitet.

Att konfronteras med upplevelser av under kan vara skrämmande. Det finns mycket goda skäl att hitta logiska, mer lättsmälta förklaringar än att ett transcendent väsen skakar om människors liv. Trots att jag av hela mitt förstånd vill tro är det ganska främmande för mig också, speciellt idag, här, i en modernistisk lägenhetskub i utkanten av Uppsala. Allt som är främmande blir ju automatiskt lite läskigt, speciellt när det blir offensivt. Att konfronteras med det visar på någonting större, någonting som i slutändan kräver ett ställningstagande.

Tittar man på det rent sakligt är det inte så konstigt egentligen. Anta för en sekund att Gud finns (om du inte redan tror det), anta att Gud också har skapat universum, är närvarande, känner alla människors hjärtan och ser vad som rör sig i vårt inre. Anta dessutom att Gud bryr sig, kort sagt sätt dig in i vår situation (om du inte råkar vara en av oss naturligtvis). I så fall är det allt annat än konstigt att denna Gud vill verka som en positiv kraft i våra liv. Det konstiga skulle vara om Gud inte gjorde det.

Ändå tror jag tyvärr att majoriteten inte upplever Guds närvaro. Förlåt om jag låter brysk men jag tror att det är en fråga om perspektiv. Vill man tro går det att se hur hela tillvaron är fylld av mirakel. Hur varje grässtrå svämmar över av Gud och hur ondskan egentligen bara förekommer där människor tar sig vatten över huvudet (det är i vilket fall min bild av verkligheten) Men det går lika väl att hitta andra förklaringar för det mesta. Av allt ifrån slump till placebo-effekt. Utan tro (gåvan att kunna sätta sin lit till den oförklarliga, otämjda godheten) blir de också de enda sunda förklaringarna till något över huvud taget. Tyvärr måste jag säga att jag tycker om min verklighet bättre.

Jag tror att under förekommer, jag tror att Jesus aldrig sviker och jag lever för att minnas hur Guds Heliga Ande visar det gång på gång. Men jag tror inte att under automatiskt betyder att någon närvarande har ortodoxi. De berättelser jag hört kommer från alla traditioner. Förbön från ett katolskt helgon leder till att en människa kommer tillbaka till livet eller blir fri från cancer. En genom en rysk ikon stoppar Gud ett krig eller ett vulkanutbrott och en gatsmart ameriskansk evangelikal får ben att växa ut. De har alla olika läror men hos alla finns Gud. I varje grässtrå i varje andetag Allah.

Under är inte tecken på rätt lära utan på Guds närvaro. Gud gav oss ett hjärta att förundras med och en hjärna att tänka med. Den kraft som hjälper människor kan bara komma från Gud. Det behöver inte betyda under utan kan också vara de mest vardagliga upplevelser som att klara ett prov. Av hela mitt hjärta vill jag tro att Gud finns där för alla människor, som inspiration, hjälp och vägledning. Vår uppgift är bara att lyssna, se och berätta för våra medmänniskor om det fantastiska vi sett. Ju närmare vi kommer Gud, dess mer tror jag att vi kan se Guds ledning i våra liv. Ibland är våra problem så svåra att vi kan behöva mer, ber vi om Guds vägledning, erkänner vårt behov och vår längtan så tror jag av all min kraft att Jesus kommer att finnas där när vi behöver honom.

Men jag tror också att om Jesus bara skulle hjälpa dem som tror rätt så skulle ingen erfara honom.