Vill du inte se mig

Är tillbaka i Uppsala efter en kort kort rihla (resa) till Sveriges framsida. Förutom en massa fantastiska möten och upplevelser vid Kriss ömsesidigt-beroende festival lämnade vistelsen mig med en hel del tankar. Jag får behandla dem i prioritetsordning så som di kommer. Nu ska jag snart sova. Tänkte bara berätta om en upplevelse innan kvällningen.

En av de dogmer jag lever efter är att försöka se mina medmänniskors behov och försöka hjälpa till, så att de blir tillfredsställda, också om det inte är mina vänner. I morse såg jag en man på tågstationen som såg ut att försöka massera sig varm. Jag är verkligen inte konsekvent i mina fåfänga försök att vara till hjälp men jag bestämmer mig ibland för att det är dags igen.

Efter en stunds självransakan gick jag fram och sa att jag tyckte att det såg ut som om han frös. Han tittade bara på mig kort och sa: Jasså det tycker du. Jag frågade om jag kunde skaffa honom något varmt, en kopp kaffe eller så. Men han svarade inte. Jag kände att jag inte kunde göra något och gick därifrån.

En nyfunnen vän berättade att han gett en kvinna som samlade flaskor en urdrucken vattenflaska och att hon blivit översvallande lycklig. Även om man kan bli lite ställd inför sån oväntad respons är det ju något sådant man förväntar sig när man försöker hjälpa människor. Jag vet inte om mannen på stationen frös. Jag vet inte om jag hade kunnat hjälpa honom, men jag tog mig lite illa vid av bemötandet. I tankarna bad jag kort för mannen, kanske mest för min egen skull. Ändå fick det mig att fundera och jag kom att tänka på att det faktiskt inte är för min egen skull jag vill försöka vara en hjälp för människor. De friska behöver inga läkare, det är inte de som reagerar rationellt som behöver oss bäst.

Otrevliga bemötanden är vardag, liksom trevliga möten. När man försöker hjälpa människor är det mycket vanligare att man möts av översvallande tack. Vad vi behöver minnas, oavsett om vi hjälper alla behövande vi stöter på eller om vi bara gör som jag (vilket verkligen inte är särskilt mycket) är varför vi ska försöka hjälpa människor. Det är inte för att få deras tacksamhet, det är inte för att få omgivningens beundran, det kanske inte ens bör vara för att samla skatter i himlen. Jag tror att det är så enkelt som att Jesus älskade oss först och den kärleken kallar oss att älska tillbaka. Kärleken kallar oss att se.

PS: Det påminner mig om att jag har en del tankar runt tackandet som företeelse. Men det blir något att skriva om en annan kväll.