Mission

Den starkaste associationen jag får till ordet mission är, om jag ska vara helt ärlig, stackars hedningar som ställs inför otäcka utlimatum. Någon vänlig själ kanske kan komma på ett nytt ord, eller så får vi göra vårt bästa för att rentvå det.

Jag lyssnade på en gammal föreläsning från veritas-forum med någon katolsk filosof som delvis pratade om ämnet, han redde ut en del problem på ett ganska sympatiskt sätt och jag önskar att jag visste vad han heter. Nåväl, det kan jag försöka ta reda på när tid finns därtill. I vilket fall hade han ett par viktiga poänger, ni får ursäkta att jag bara sammanfattar dem på vis som passar mina agendor. I vilket fall väckte den ett par tankar.

Om vi tror att det Jesus predikade var sant och får ångest när vi hör ordet mission får vi ett problem. Jesus gör en del exklusiva krav, till exempel att han är den enda vägen till Fadern. Tänker vi oss att "hos Fadern" är den plats dit människor mår bäst av att komma och att vi känner vägen dit. Skulle det ju vara ganska oansvarigt av oss att inte berätta för våra medmänniskor hur man kommer dit.

För mig personligen är det ett stort problem. Jag är inte särskillt auktoritativ och har väldigt stora spärrar mot att tala om för folk att jag tycker att de lever fel. Ganska ofta (speciellt när jag råkar på människor som saknar de spärrar jag har) funderar jag på om det verkligen är rätt väg att gå. Samtidigt har jag råkat i situationer där det enda rätta hade varit att säga till en medmänniska att hen behöver Gud. Eller att helt enkelt förklara hur mycket Gud betyder för mig och hoppas att hinten går fram. Jag försöker be Gud om frimodighet (gammal kyrkscandinaviska för att vara framfusig... typ.. på ett bra sätt.. inte som journalister brukar vara.. lång historia) och jag försöker ta lärdom av mina erfarenheter.

Det finns två käppar som brukar dyka upp i mitt hjul när det kommer till mission och det är att hjärnan och hjärtat saknas ibland. Varför ska vi missionera? Jo, för att vi älskar våra medmänniskor och önskar dem samma goda erfarenheter vi har, men om de inte vill lyssna betyder inte det att vi ska behandla dem som oönskvärda. Jag tror snarare att vi ska passa oss noga för att försöka se våra medmänniskor som objekt och helt enkelt respektera att en del av dem i vår närhet helt enkelt inte har något intresse av vår tro. Vi får istället hoppas, och ska nog vara ärliga med att vi gör det, att de ser att det finns något annat som driver oss.

Det hjärta missionen ibland saknar är det ödmjuka hjärtat, som är tålmodigt och kärleksfullt. Den hjärna missionen saknar är att jag tror att vi bör använda vårt förstånd. Gud har gett oss en fantastisk hjärna att tänka med och jag tror att mission är något vi måste reflektera, vrida och vända på. Hitta nya vägar till och rannsaka. Är missionens ända syfte att "konvertera" människor är vi ute på fel spår. Jag tror också att vi bör respektera andra människors Gudsrelation, oavsett vilken denomination eller religion de praktiserar. Jag tror att Gud tar varje chans att uppenbara sig för människor och gör det så fort vi tillåter, men på det sätt Gud väljer och jag tror att det finns spår av Gud i alla fall i världsreligionerna. Det finns godhet, moral och Sanningar i alla världsreligioner och det är något att uppskatta och respektera. Framförallt har vi som kristna ett stort skäl att vara självkritiska och ödmjuka, Missionen.

Samtidigt tror jag inte att vi kan tillåta oss att hymla med Kristus krav på exklusivitet. Jesus kallar sig själv för vägen, sanningen och livet och jag tror att det är sant. Även om jag personligen inte tror på ett helvete (i alla fall inte i bemärkelsen evig tortyr) är jag, åtminstone i teorin, inte beredd att riskera ditt väl på grund av det. Även om jag tror att Gud har en underbart fantastisk plan som verkligen kommer att visa sig gälla alla så sa Jesus till mig och dig att gå ut och göra alla folk till lärljungar. Jesus är väldigt tydlig med uppdraget men inte med konsekvenserna av att inte utföra det. Det visar oss ändå ganska tydligt vart vi bör lägga fokus i vårt arbete.

Jag vill inte trilla in i fällor som att bli vän med människor bara för att de ska "bli kristnade", jag vill inte att någon ens ska behöva misstänka det. Samtidigt vill jag inte ljuga om att det gör mig väldigt glad när någon upptäcker den fantastiska skatt som tron faktiskt är. Jag vill inte vara respektlös gentemot mina vänner, men jag vill samtidigt visa att jag är stolt över att tillhöra Kristus. Att ha sagt min trohet till ett rike utan politiker och utan gränser. För mig innebär de första stegen på vägen mission ärlighet, öppenhet, respekt och kärlek. Det kan låta lite flummigt, men tänk efter vad det innebär.

Vad jag tror skulle bli okay mission:

• Hållbara relationer byggda på bön om kärlek till alla våra medmänniskor, låt mig vandra nära marken mässigt.
• Respekt, öppenhet och lyhördhet. Även om vår tro har något som alla andra saknar i Kristus kan lyhördhet inför andra religioner innebära att vi lär oss både ett och annat. Varför skulle vi inte vara öppna för att ta till oss det som är bra i dialog med andra religioner.
  
• Inomkyrklig dialog, hur ska vi som kristna leva i vår tid. Vad innebär Jesu undervisning i en tid av växthuseffekt och skenande klassklyftor.
• En gemenskap som söker Kristus utan att dömma, dela in i fack eller rubricera människor.
  

Jag har säkert glömt en massa, men det är väl ungefär vad jag tänker mig att ett grundläggande steg i en hållbar mission skulle innebära. Jag är för trött och har inte tid att skriftförankra dessa tankar just nu, utan det är just detta. Några tankar om ett allt för komplext ämne för att kunna avhandlas. Som vanligt får du som läsare hemskt gärna dela med dig av dina tankar och reflektioner.

Pax vobiscum