Ett kanske lite osmidigt svar på sMARTAss kommentar här nere. Jag kursiverar det jag citerar så att det syns vad hon skrivit. Det var intressant, så jag vidareutvecklar lite vidare: (Mest för att se om vi tänker mer lika än senast ;)
M:
Jag tänker att det inte finns någon väg till Fadern utom genom den transformation av en själv som det innebär att gå in under korset, att dö undan från sina idéer om sig själv och befrias >>till ett ödmjukt liv - så läser jag också Jesus exklusivitetsanspråk.
J:
Genom döden till livet, var och en bör ta sitt kors försaka sig själv och födas på nytt. Hur då frågar Nikodemus i Johannesevangeliets tredje kapitel. Som jag förstår Jesus svar så säger han: "Genom tro". Genom tron lär vi känna Gud och kan förstå Guds vägar och lära oss att sätta Guds vilja över vår egen. I stället för att förhäva oss själva lär vi oss upphöja Gud och ge Gud äran för det som är gott i våra liv. Det innebär också att inte tro för mycket på våra egna förmågor utan att försöka bli allt mer lyhörda för vad Gud vill, även om den som förmedlar det till oss skulle råka vara med i Hare Krishna. Att älska vår nästa (arameriska för andra människor), att se vår nästas behov och glädjas åt att kunna uppfylla dem.
M:
Jag tänker att det är en fråga om ifall vi fokuserar på begrepp eller innehåll. "I Jesu namn" måste betyda "på Jesu vis", annars blir kyrkan väldigt snabbt de som "ropar Herre, Herre" men som faktiskt inte vågar förändras.
J:
Ja, men namnet är viktigt det med. Mark 8:38. Att vara stolt över Jesus namn skulle jag säga är att vara stolt över hans väg, undervisning och gärning. Jag tycker mig se en parallell här, till dynamiken mellan tro och gärningar.
M:
Typ ekvationen:
I kärlek = i Jesu namn = rätt tro
istället för
I kärlek + i Jesu namn = rätt tro
Typ så tänker jag, men såklart när det handlar om tankar om Gud så lär man ju ha lite fel.
J:
Nja, jag tänker mig att Jesu namn faktiskt spelar en stor roll. Det är vid det namnet vi känner vår Herre och även om jag tänker mig att även de som inte känner namnet kan känna personen så tänker jag mig att vi har ansvar att agera utifrån det vi vet säkert. Även om I Jesu namn innebär på Jesu vis så är personen Jesus något unikt som vi har fått i uppdrag att sprida vidare. Både i praktik och teori. Däremot så tror jag att vi noga bör se till att sättet vi gör det på är ödmjukt.
Typ så tänkert jag, men såklart när det handlar om tankar om Gud så lär man ju ha lite fel.
M.
För övrigt finns det en väldigt bra bok om bredare missionssyn; Mats Hermanssons Gränsöverskridande. Den lyfter på ett bra sätt ett flersidigt missionsbegrepp där tro och handling går hand i hand.
J: Den står nu på min läslista :D
Vet inte alls om det jag skrev nu håller för någon närmare granskning, men det är lite fler tankar till etern :D
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag är med på hur du tänker. Jag vill nog någonstans tänka att den antropologiska händelsen i Kristus är central. Jag hade inte känt den utan bibelns berättelse: Det hände! Men om människor genomgår samma transformation, leds av samma längtan, tar emot Guds kärlek utifrån en annan berättelse så har jag så himla svårt att tänka att den Gud som är god skulle stoppa det i "ett annat fack" bara för att...
Jag är inte säker på att det kan inträffa, att kännedomen finns utanför det kors som faktiskt restes, där ger jag dig något rätt. Men jag är för egen del böjd att tänka att en människa inte är så komplex att befrielsen har dead end-ingångar, jag tror vi är mer lika varandra än så. Jag tror inte att Gud ställer frågan vad som är vad, utan vad som är gott.
Sen lever jag ju i den ständiga risken att bli klassad som fördömt urvattnad liberal... :P
Det som fick mig att börja tänka på det här igår var en väldigt intressant föreläsning av en katolsk filosof som jag hörde igår. Han pratade om att det är just för att vi inte vet om det kan finnas kännedom om detta utanför korset ,så som vi känner det, och att det är en anledning till att mission i bemärkelsen göra folk till lärljungar blir viktig. Jag tänker nog ganska som du när det kommer till första paragrafen i din kommentar.
Jag tänker nog mest att det är genom Kristus jag känner Gud och det är i Kristus som jag vet att Gud finns. Därför är detta den väg jag ska vittna om.
Samtidigt tycker jag mig se en stor, genuin fromhet hos praktikanter av andra läror och i begreppet respekt förstår jag också att inte ogiltigförklara dessa människors Gudsupplevelser. Med risk att gränsa i framgångsteologi tror jag rent krasst att Gud tar de chanser Gud får till kontakt med oss stackars dödliga. En tro som det givetvis också finns en del problem med, men det känns bäst att tro så.
Det om inget annat knuffar nog ner mig också i det där fördömda liberalträsket, som jag i vilket fall borderlinear allt för våghalsigt :P
Men men, hellre bli fördömd än fördömma :D
Oh, ja, underbart med någon som ger lite feedback :D
"Men men, hellre bli fördömd än fördömma"
-Amen!
Skicka en kommentar