Så älskade Gud världen

Gud såg allt det Gud skapat och det var gott. Det var bara en sak som fattades. Den sista pusselbiten. Den detalj som skulle förgylla allt som blivit till. Människan. Gud tog en näve jord i sina händer och tittade länge på den. Tittade på atomerna och allt som blev till runt om Gud.

Det var då Gud såg hur människorna skulle - när människorna lämnat Gud och hittat sin identitet i sig själva - bränna upp varandra, spika upp varandra på kors, ibland bara för att de inte kunde vara eniga om att vara oense. Ibland bara för att de inte kunde komma överens om hur många dagar det tagit Gud att skapa allt. Hur människorna envist vägrade lyssna.

Gud såg allt det, lidande och rädsla, hat och krig. Och Gud grät bittert. Länge stod Gud där med en näve jord i sin hand men det Gud såg runt omkring sig var för gott och Gud kunde inte låta det vara ofullbordat. Så älskade Gud världen att Gud bestämde sig för att skapa oss ändå. Rädda oss, det kunde Gud göra sedan.