Den där ortodoxin

(Ortodoxi - Rätt lära)

Den senaste tiden har jag stött på många olika berättelser om mirakel, under, människor som blir friska, med mera. Naturligtvis är det helt fantastiskt när människor får uppleva hur Gud gör saker i deras liv, för jag är fast i min övertygelse att allt som är gott i världen har sitt ursprung i Gud. Det är också fantastiskt att höra de här berättelserna. Att höra om hur världen är full av liv, att det finns andra krafter än gråkall saklighet. Ibland används berättelserna, kanske med rätta, för att stärka anspråk och styrka någon läras legitimitet.

Att konfronteras med upplevelser av under kan vara skrämmande. Det finns mycket goda skäl att hitta logiska, mer lättsmälta förklaringar än att ett transcendent väsen skakar om människors liv. Trots att jag av hela mitt förstånd vill tro är det ganska främmande för mig också, speciellt idag, här, i en modernistisk lägenhetskub i utkanten av Uppsala. Allt som är främmande blir ju automatiskt lite läskigt, speciellt när det blir offensivt. Att konfronteras med det visar på någonting större, någonting som i slutändan kräver ett ställningstagande.

Tittar man på det rent sakligt är det inte så konstigt egentligen. Anta för en sekund att Gud finns (om du inte redan tror det), anta att Gud också har skapat universum, är närvarande, känner alla människors hjärtan och ser vad som rör sig i vårt inre. Anta dessutom att Gud bryr sig, kort sagt sätt dig in i vår situation (om du inte råkar vara en av oss naturligtvis). I så fall är det allt annat än konstigt att denna Gud vill verka som en positiv kraft i våra liv. Det konstiga skulle vara om Gud inte gjorde det.

Ändå tror jag tyvärr att majoriteten inte upplever Guds närvaro. Förlåt om jag låter brysk men jag tror att det är en fråga om perspektiv. Vill man tro går det att se hur hela tillvaron är fylld av mirakel. Hur varje grässtrå svämmar över av Gud och hur ondskan egentligen bara förekommer där människor tar sig vatten över huvudet (det är i vilket fall min bild av verkligheten) Men det går lika väl att hitta andra förklaringar för det mesta. Av allt ifrån slump till placebo-effekt. Utan tro (gåvan att kunna sätta sin lit till den oförklarliga, otämjda godheten) blir de också de enda sunda förklaringarna till något över huvud taget. Tyvärr måste jag säga att jag tycker om min verklighet bättre.

Jag tror att under förekommer, jag tror att Jesus aldrig sviker och jag lever för att minnas hur Guds Heliga Ande visar det gång på gång. Men jag tror inte att under automatiskt betyder att någon närvarande har ortodoxi. De berättelser jag hört kommer från alla traditioner. Förbön från ett katolskt helgon leder till att en människa kommer tillbaka till livet eller blir fri från cancer. En genom en rysk ikon stoppar Gud ett krig eller ett vulkanutbrott och en gatsmart ameriskansk evangelikal får ben att växa ut. De har alla olika läror men hos alla finns Gud. I varje grässtrå i varje andetag Allah.

Under är inte tecken på rätt lära utan på Guds närvaro. Gud gav oss ett hjärta att förundras med och en hjärna att tänka med. Den kraft som hjälper människor kan bara komma från Gud. Det behöver inte betyda under utan kan också vara de mest vardagliga upplevelser som att klara ett prov. Av hela mitt hjärta vill jag tro att Gud finns där för alla människor, som inspiration, hjälp och vägledning. Vår uppgift är bara att lyssna, se och berätta för våra medmänniskor om det fantastiska vi sett. Ju närmare vi kommer Gud, dess mer tror jag att vi kan se Guds ledning i våra liv. Ibland är våra problem så svåra att vi kan behöva mer, ber vi om Guds vägledning, erkänner vårt behov och vår längtan så tror jag av all min kraft att Jesus kommer att finnas där när vi behöver honom.

Men jag tror också att om Jesus bara skulle hjälpa dem som tror rätt så skulle ingen erfara honom.