tisdag 28 oktober 2008

Du förstår, jag och du

Du, jag vill egentligen inte prata om det. Du säger att jag kanske måste och du kanske har rätt. Varför? För att det är svårt att prata om det. Det får mig att tänka och jag vill inte tänka. Jag vill leva. Ord är bara ord.

Jag vill tänka, känna, drömma. Jag vill slåss för att mina drömmar ska bli verklighet.

Vi har ältat det så många gånger. Inte du och jag nej, men jag och någon annan. Vi har ältat. Det är skönt en stund men det blir aldrig bättre och det är därför som.. Nej, nej, jag har varit som en öppen bok. Du får gärna läsa om du vill det, men jag blir ledsen om du bara läser och sen går din väg. Jag blir ledsen om du bara läser och sen inte gör något. Då har du kanske inte förstått vad det är.

Det är mycket som är fel, visst. Men jag lär mig leva med felen. Jag lär mig nog leva med hoppet om att det ska bli bättre snart också. Trots att hoppet gör ont. Jag vill drömma och jag vill slåss för något bättre. För en plats. Är det vad jag söker, en plats. Har du plats för mig?

Nej, nähä, tänkte väl det. Det är okay, nej är ord, ord som bara är ord.

torsdag 23 oktober 2008

Jag och Pamuk 4 ever

Om jag lärde känna Orhan Pamuk skulle vi bli tajta, jag lovar er. Mina tankar är som hans karaktärer - inbillar jag mig - jag skulle passa in i hans böcker, till och med som frontfigur och han skulle nog passa in i mina.

Min energi börjar ta slut. För en vecka sen bröt jag ihop av utmattning, koncert videoredigering och obearbetade relationer, händelser som gjorde sig allt för påminda blev för mycket. Mina tankar vandrar iväg, stänger Gud ute och öppnar sig för deismens vidsträckta landskap. Bland kristna undrar jag vad jag gör och bland de andra i vi och dom undrar jag vart mina principer och ställningstaganden tog vägen. Mitt ordförråd blandas med min fantasi och jag pratar nonsens som bara berör och aldrig förklarar.

Ambitionerna blev sand och Sundsvall blev stort i stället för litet, förrådet blev större och kryper in under min hud. Instängd vill jag andas och jag försöker tro att något annat finns där ute. Jag undrar stillsamt om jag vill bli något när jag blir stor. Jag undrar stillsamt om någon läser de mil av text som läcker ut ur min hjärna. Förhoppningsvis inte tänker jag, tvärtom det jag hoppas.

För mycket te, för lite sömn, för mycket förrådet

När de säger en sak men handlar tvärtom börjar man till slut förstå att de ljuger. Det är därför det inte tjänar till att prata. Att leva är det enda som hjälper. Men det går inte att leva för bakom livet finns taggtrådshav och jag försöker förjäves nå ytan utan att komma fram. Hindren finns överallt och växer sig bara större. Eller kanske är det jag som försöker sämre. Jag kanske blir mindre.

För tråkig, för kort, för inskränkt, för torr, för konstig, för svag, för obyggd, för ful. De står där i vägen, cementblock som vägrar ge vika och de fortsätter att sätta dit fler. Inte som en byggingenjör, planerat eller medvetet, försiktigt, som hönor. Hönor som tänker på annat och oavsiktligt värper ägg utan att värma dem så att de kan spricka. Kalla och ogenomträngliga står de där och ser på.

Rad efter rad, block på block, kuber av cement och gips. Vart och ett innehåller ett löfte, en liten generator som ska generera välfärd. Varsamt ruvas de, sida vid sida mellan kalla murarna som aldrig hotar att spricka. Säker, isolerad. Ett stillsamt getto med en hjärtpuls i fyrtakt, ett dovt, snabbt dunk i bakgrunde som antyder att någon, därinne därute, fortfarande lever liksom du.

Förrådet is getting to me.

tisdag 21 oktober 2008

Nattfrust

Polisorkestern som kom bort. Superbra film, såg den själv och väl var väl det för det var lite ångest också. Sjukt snyggt foto, bra story och intressant med en film som handlar om mellanöstern som inte tar upp någon politisk konflikt. Åtmindstone inte direkt. Indirekt insinuerar den säkert så mycket den bara orkar. Men det får den gärna göra, jag njöt av filmen i vilket fall.

Polisorkestern som kom bort väckte en hög tankar. Eller lade mer ved på brasan egentligen. Den tog fram och betonade varför det suger att vara ensam. Den plockade fram och tydliggjorde vad social impotens kan på ett väldigt intressant och uppfriskande sätt. En eloge till folkets bio. En sån här film är verkligen ångest serverad på silverfat. Eller, nja, snarare fat av pressad olja som glänser lite som sliver, med en portion fantasi.

Nu låter det som om jag skulle tycka att det här skulle vara något dåligt. En film som får en att inse hur stor ens brist på att må bra faktiskt är (även om jag pliktskyldigt svarar att det är bra om någon frågar). Tawfiq, huvudpersonen säger i en scen att han har hört att det är bra att prata om saker, han kanske har rätt.

Även om jag börjar känna att när det är allt för mycket prat och total avsaknad av all slags verkstad (ja det är en pik, om du känner dig träffad) försvinner snart illusionen av att pratet har någon betydelse.

Den mest negativa aspekten av Polisorkestern som kom bort är att jag får enorm resfeber. Jag vill träffa roliga människor i situationer, för konstiga, för krystade och för nära, för sociala murar och spärrar. Jag är trött på normer och min egen feghet inför att kanske förstöra relationer eller kanske kränka någon.

Vill man vara med i livet får man livet tåla. Jag är bara inte så säker på att jag vill vara med. Men det finns knappast något vettigt alternativ. Så jag gör mitt bästa för att skylla mig själv i stället.

fredag 17 oktober 2008

Kanske är jag bara utmattad

Hej!

Jag har varit vaken i 20 intensiva timmar. Snart 21. Och det händer så förbannat mycket. Jag klarar inte av det.

Jag var på festival idag. En massa pop-rock och lite punk. Det var kul men efteråt var jag sjukt trött och borde ha gått hem på en gång. Men det gjorde jag förståss inte. För att jag alltid går dit näsan pekar. Sen kommer jag hem och näsan visar sig peka rakt ner i mitt bagage. Det blir lite för mycket bara, det blir lite för mycket.

Jag har två religioner och jag är lika energisk - på ett ogenomtänkt sätt - i mitt utövande av båda. När jag är på konserter, bandet behöver inte ens vara bra, lever jag i nuet. Kanske är just det vad som är så stressande. Festivalen idag fick mig att tänka på trainspotting och en rad i den.

In a thousand years there won't be men and woman, only wankers.

Lite så kändes det. Förutom alla matcho-typer och våp som ville bevisa motsatsen. Just då känns det bra. Så långt allt gott. Det är när man kommer ut i verkligheten igen som svårigheterna uppenbarar sig. Man har ett väldigt tungt bagage till brädden fyllt med skrot. Och som om det inte räcker vädrar ens näsa mer skrot och man följer den.

Just nu befinner jag mig i en period där jag måste komma till rätta med ett par tunga insikter och jag vet inte hur jag ska göra. Problem som jag senast i morse avfärdade med ett sturskt fuck you hoppar sig nu och det enda jag kan göra är att ödmjukt böja knä och tänka "Snälla, kan jag hantera det här? Hur?"

Just nu befinner jag mig i en period där jag måste komma till rätta med ett par sanningar och en sak man säkert kan säga om sanningar är att de alltid gör ont. Eftersom livet gör ont. Men vill vi vara med i livet får vi livet tåla.

När jag borde sova sitter jag nu i stället med min laptop i knäet på ett sätt som är förbjudet enligt manualen och skriver och dricker te. Det är det bästa jag gjort på länge. Jag behöver skriva ut. Jag behöver kanske prata med någon att prata med. Trots att det aldrig ger några riktiga lösningar. Framför allt behöver jag en varaktig lösning på mitt problem. Någon som fyller mina sprickor, läker mina sår och tömmer mitt bagage. Just där där mina religioner inte räckte till.

Jag har haft en lustig känsla de senaste dagarna. Nej lustig är fel ord. Jag har haft samma känsla som när man är fem och har fått något riktigt fint. Ett väldigt värdefullt föremål som man sen förstör i ett vredesutbrott. Minns ni den där känslan? Den man har precis efteråt? Det är en känsla av att ha gjort något som åstadkommit en skada som aldrig kommer att gå att laga och att det där värdefulla man fick aldrig kommer igen. Den känslan har jag nu.

Gud tack för musiken och kristendomen vad skulle jag göra utan dem?

fredag 10 oktober 2008

Den modernistiska magin

Trots att jag tycker att fysik är ganska tråkigt och trots att jag tycker att till exempel den kinesiska regimen, i sin stenhårda tro på nationen och ideologi är nästan lika ond som SJ. Trots detta kan jag inte låta bli att fascineras av det. I den kalla, framtidstroende, vetenskapliga modernismen och i dess enkla sanningar finns ett slags inneboende magi.

Vetenskapen borde ha dödat vidskepelse. Men ändå finns det något magiskt i så rationella saker som uniformer, nobelpris och kvant-teori. Kanske är det bara att jag inte förstår det som gör att jag blir så fascinerad.

Jag förstår inte riktigt själv. Kanske kan nån hjälpa mig att förstå vad jag menar i alla fall. Nördig som jag är snöade jag in på det i vilket fall.

torsdag 9 oktober 2008

Djävulen finns och han heter SJ

Just det, SJ. Ondskans entitet. Det som hände när vi tog snikenhet, byrokrati, och rövarkapitalism och stoppade allt i ett paket som sedan privatiserades. SJ är ondskans entitet och connex dess hantlangare.

SJ ska nu börja stänga dörrarna på tågen 30 sekunder innan avgång. Det innebär att varje gång du trodde att du precis skulle hinna kommer dörren att åka igen. In your face. Och sen kommer tåget stå kvar medan alla konduktörerna pekande skrattar åt dig.

Dessutom tar dom hutlösa priser. Ush, hoppas SJ går i konkurs och blir uppköpta av nästa sosseregering.

Att våga

Om man vill spela människa då måste man våga. Man måste ta tag i saker. Bearbeta. Man måste vara beredd på att såra. Sätta sin vilja igenom. Ta ansvar för sina misstag och andras också.

Det är en lek och den är inte rättvis. Den kan vara fantastisk men oftast är den förbannat jobbig. Man måste stå ut och man måste fokusera på de ljuspunkter som man faktiskt får. Man måste väldigt mycket.

Man måste förälska sig, man måste bli rånad man måste exponera sig och man måste bli sårad. Man måste ge och man måste ta. Sådana är spelreglerna.

Den som ger sig in i livet får livet tåla.

tisdag 7 oktober 2008

Panikparanojja

"Det är dig vi vill åt", ropar de eftertryckligt, "just dig, sofflocksliggare, valskolkare, fosterlandsförrädare, degenererade luspudel utan fosterlandskärlek och ansvarskänsla, böldbetäckte vulgärpacifist, salongsfilosof utan rötter i fädernas jord och kyrka!"

Bengt Anderberg

Jonas Thente är kul :D
http://www.dn.se/blogg/bokbloggen

Ett hål som inte är politiskt

Nu försöker jag skriva helt uttorkad på inspiration. Jag behöver output för snart sprängs jag. En konstig varelse som känner sig i opposition till allt kryper fram ur skuggorna.
-Jag och jag mot världen viskar den tyst.

Att slåss mot sig själv är uttröttande. Varför ska ens självbild alltid komma med synpunkter. Mer tröttande är svårt att föreställa sig. Tänk er då att stå ut med det över tid. Där ens planer alltid kullkastas av ens undre jags konstanta krävande. Närhet, föda, behov.

Känslor och tankar går aldrig ihop. Hormoner resonerar inte. Förnimmelser och intryck är olika saker. Logik och reson får ingen plats när ens inre bultar med allt för hög intensitet.

Varför jag gör jag aldrig som jag vill när jag vet så väl vad jag borde vilja. Vi alla vet att något måste vi sträva efter. Annars kan vi ingenting. Inte på egen hand. Trötthet är inte alltid fysisk, utbrändhet kan vara det. Utmattning är inte alltid själslig och punkter utan återvända passerar vi dagligen. Ibland är varken själ eller kropp tillräckligt för att vi ska orka. Ibland vänds vi upp och ner så att våra tankar blir det vi allra bäst behöver och våra behov det vi önskar att vi kunde nå upp till, så känner jag just nu.

lördag 4 oktober 2008

مبرك على عراك

Läste just två tidningsartiklar jag kände instinktivt behov av att kommentera:

***** borgarsvin, ush!


Länge leve Irak!

George Orwells anarkistteori kanske stämmer ändå

Ush, uppdaterar för ofta för att någon ska orka läsa.

Så älskade Gud världen

Gud såg allt det Gud skapat och det var gott. Det var bara en sak som fattades. Den sista pusselbiten. Den detalj som skulle förgylla allt som blivit till. Människan. Gud tog en näve jord i sina händer och tittade länge på den. Tittade på atomerna och allt som blev till runt om Gud.

Det var då Gud såg hur människorna skulle - när människorna lämnat Gud och hittat sin identitet i sig själva - bränna upp varandra, spika upp varandra på kors, ibland bara för att de inte kunde vara eniga om att vara oense. Ibland bara för att de inte kunde komma överens om hur många dagar det tagit Gud att skapa allt. Hur människorna envist vägrade lyssna.

Gud såg allt det, lidande och rädsla, hat och krig. Och Gud grät bittert. Länge stod Gud där med en näve jord i sin hand men det Gud såg runt omkring sig var för gott och Gud kunde inte låta det vara ofullbordat. Så älskade Gud världen att Gud bestämde sig för att skapa oss ändå. Rädda oss, det kunde Gud göra sedan.

fredag 3 oktober 2008

Echolot

Bitterljuva känslor är en farlig drog. I floran av känslor växer vägar av minnen som föds och lever. De föder varandra, äter upp de gamla. Stora fiskar simmar där inne och mitt ekolod ser vad ögonen är blinda för.

Trots att jag vet hur farligt det är leker jag med saker jag inte borde gräva i, med djupa spadtag. Djupare pejlar jag och ser om jag får något gensvar. Om jag stöter på något. En stor fisk försöker fånga mig men vant simmar jag undan. Tunga murar skiljer oss från djupen. De som har de högsta murarna, de tjockaste, vinner ständigt tävlingen. Tävlingen om den sista kakan, medtävlarnas sympati.

Oftare och oftare ser våra ögon en röd kappa, en fångad fisk. Allt oftare hör våra öron en förbjuden, betingad låt spelas. Allt oftare fångar våra sinnen något som sänder en chockvåg av gensvar genom våra synapser. Allt för att få våra murar att rämna och allt oftare rämnar dom. Tusen små stenar flyger genom oss och slår våra celler i små, små, små bitar.

Mitt hjärta är mitt ekolod och tusen små röster, tusen små stenar.

Utan att någonsin lära mig leker jag vidare, bitterljuva känslor är en farlig drog, men ändå så underbar.