tisdag 29 december 2009

PS 146

Jag läste Magnus Malms krönika i dagen

Den fick mig att fundera, vem tillåter vi bestämma i våra liv? När jag läser evangelierna och tanak framträder en bild av en Gud som säger att den hierarki och maktstruktur vi bygger upp är en illusion där vi i själva verket alla är lika ansvariga, lika maktlösa, lika beroende inför Gud. Där framträder en uppmaning att fundera, att reflektera över om det vi blivit lärda. Det som skolorna, marknadskrafterna och politikerna försöker lära oss om vad som ger oss människovärde och trygghet är lögner. Sanningen är denna:

Ps 146:2
Jag vill prisa honom så länge jag lever,
lovsjunga min Gud så länge jag är till.
Ps 146:3
Lita aldrig på mäktiga män,
människor som ingen hjälp kan ge.

Ps 146:4
De ger upp andan och blir jord igen,
då går deras planer om intet.
Ps 146:5
Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.


Makten och äran är Herrens, i evighet! Herren kallar dig! "Följ mig!"

söndag 27 december 2009

Jullovsläsning

Nu under julen blev jag lite trött på att bara läsa kurslitteratur och hittade två små och högst vinklade böcker om antroposofin skrivna av pingstpastorn Sigvard Svärd. Jag vet inte så mycket om antroposofin, mer än att deras skolor verkar sympatiska och att kung markattas mat är god. Således hade jag en ganska bra bild av antroposoferna och tänkte väl mest att de var välvilliga flummare som hittat ett par korn.

Sigvard Svärd levererade en annan bild. Han skrev att han under flera år följt antroposofernas verksamhet i Järna och läst allt han kommit över om antroposoferna och genom att exempelvis gå tillbaka till grundaren Rudolf Steiners skrifter, som enligt Svärd hålls mycket högt av antroposoferna än idag.

Sigvard Svärds två böcker "den antroposofiska människosynen" och "meditation och magi inom antroposofin" målar upp antroposofin som en mer eller mindre pseudovetenskaplig religion byggd på ett hopplock av andliga idéer som flukturerat i kristendomens periferi. (både inåt och utåt tål att tilläggas) Idéer som Steiner sen kombinerade med ett par tidsenliga bruna* idéer och lite "östlig" andlighet. Detta är väl kanske inte jättekonstigt och det vore intressant att veta hur antroposoferna applicerar vetenskaplig metodik på sina excersiser, men man måste antagligen vara invigd för att få reda på det**

Nåväl nåväl, det slutar inte riktigt där. Svärds allvarligaste anklagelser slutar inte där utan börjar med den starka ockultistiska strömningen inom antroposofin. Svärd definierar aldrig vad som menas med ockultism, åh andra sidan vet jag inte om Steiner gör det heller. NE skriver såhär

Jag har en medfödd aversion mot ordet ockultism som antagligen grundar sig i min Lutterska uppfostran, den är närmast instinktiv och tar sig uttryck i att saker som jag associerar med ockultism (förutom en del bättre konst av någon anledning) fyller mig med samma känslor som jag har till exkrement och köttbuljong. För utom att jag känner ett visst äckel inför det vet jag inte mycket om ockultism och kan inte säga att jag bryr mig särskilt mycket om någon annan andemakt än Guds Heliga Ande, därför bryr jag mig inte heller om vad den eller den "ockultisten" pysslar med, det är inte min sak att dömma eller ens bedömma. Ville bara klargöra det innan jag kommer till min poäng.

I läsandet av Svärds böcker om antroposofin träder för mig en tydlig skillnad fram mellan antroposofin, som har anspråk på att vara en vidareutveckling av kristendomen, och den kristendom jag anser mig företräda. Konstigt nog tar inte Svärd upp denna. Antroposofin liksom den mesta andligheten egentligen handlar om prestation, att uppnå vetskap om andliga ting.. jada jada jada. Jag tycker att man kan kalla det en strävan efter självförverkligande. Kristendomen som jag ser den är diametralt motsatt*** Den kristne, till skillnad från antroposofen, kallas att försaka sig själv, att bära sitt kors, att dö för att kunna leva.**** Vi får av Jesus veta att om vi söker ska vi finna och det som finns att finna finns hos Gud, andliga mysterier för den som följer Jesus är bara bländverk. Nu kanske du undrar vad det egentligen är för skillnad på dessa två? Skillnaden ligger i vad vi gör i praktiken. Antroposofen kallas inåt, till fördjupad kunskap om sig själv och andliga mysterier. Men den som försöker förverkliga sig själv kommer aldrig att nå sitt mål, den enda som kan förverkliga oss är Kristus! Den kristne kallas ut i världen, för att Jesus först har älskat oss kallas nu vi att älska inte bara Gud utan vår nästa och oss själva.

Nu har jag bara läst Svärds beskrivning av Antroposofin men ingenstans nämns några referenser till ett socialt engagemang så som det bibeln kallar till***** Om denna skillnad inte framträder tydligt är det ett dåligt budskap för kyrkan och något vi borde jobba på. Någonting som jag av hjärtans lust vill jobba på, hakar du på?

Nåd och frid gott folk

(Som vanligt är jag hemskt tacksam för kommentarer, jag vet uppenbarligen inte vad jag pratar om och du vet säkert bättre, om du inte är nazist förstås för då kommer jag att radera dina kommentarer, vet hut!)

* Läs nationalsocialistiska, Steiner verkar enligt Svärd inte ha varit jätteförtjust i människor med fel hudfärg, osagt vad antroposofer tycker idag. Jag blir inte så förvånad att till och med stora ockultister visar sig vara barn av sin tid.
** Min grundhållning mot hemlighetsmakeri, speciellt vad gäller andliga grupper, är att hemlighetsmakeri är ett säkert tecken på att hemlighetsmakarna inte har ett jota att komma med.
*** Blir det en dubbelnegation? Det är menat som en förstärkning. Jag fiskar feedback här gott folk.
**** Matt 16:24-28, Joh 3:1-21
***** 1 John 4:19-21, Matt 5-7

onsdag 23 december 2009

Dessa dagar

Nu om dagarna sitter jag mest och skriver hemtenta. Därför blir det inte så mycket skrivande här. Försöker hitta någon bra metod för att kunna lägga upp bilder från COP15 mötet på bloggen. Men det dröjer.. håll till godo

lördag 19 december 2009

En Gud jag kan predika

Mitt förra inlägg var en mil långt. Jag ber om ursäkt men jag tror det behövdes. Det var ändå en uppgörelse med vad som blivit lite av en knäckfråga för mig. Beklagar också att jag inte hunnit skriva på ett tag. Jag har haft bättre saker för mig bara ;)

När jag upptäckte att jag inte längre kunde tro att Gud kunde tillåta människor att bli evigt straffade i helvetet upptäckte jag något nytt och något som jag saknat. En Gud jag kan predika. Jag tror att Jesus gärning var bestämd att rädda alla och i det upplever jag en befrielse i att tro att Gud är godare än vi kan förstå.

Inte heller tror jag att helvetet är nödvändigt för att Gud eller Jesu gärning ska bli förminskade eller för att vi ska kunna känna hopp inför ett liv efter detta. Däremot tror jag att den kristi kropp som inte predikar skräck inför en helvetesdom mycket kraftfullare kan predika Guds rike här på jorden.

Tvärt emot konstens alla regler har jag sen ett par år läst bibeln rakt av från perm till perm och har nu kommit fram till klagovisorna. Under hela tiden har jag bett om Guds vägledning och det har inneburit många fantastiska upplevelser (och naturligtvis ett par perioder av tristess, krönikeböcker får inte många poäng av mig). Det som verkligen sticker ut i denna läsning är en sak. Vikten av att lita på Gud. Den senaste berättelsen som fångade mig var den om Ebed Melech i kapitel 39 vers 15-18 som blir räddad just för att han satte sin lit till Gud.

Även dagar som denna när det är svårt att tänka sig en mörkare utgång är Gud att lita på. Gud är inte beroende av politikers makt eller pengar. Guds planer är högre än våra planer och Guds vägar är högre än våra vägar. Därför är det inte naivt att lita på Gud utan oändligt mycket naivare att inte göra det. Jesus kommer med frälsningen och med räddningen, när Jesus får frågan hur många gånger man ska vara beredd att förlåta säger han inte att man ska förlåta något en gång utan istället att förlåtelsen inte har någon sista gång. Det är en Gud jag kan tro på och predika.

När, dagar som denna, politikernas girighet, svaghet och inkompetens, deras bristande vilja, fallnande tro och felaktiga prioriteringar blir allt för uppenbara kan vi se att dessa människor inte är värda vår tillit. Den enda som är värd att lita på är Gud och bara hos Gud finns räddningen från den ondska som präglar vår samtid.

Det betyder inte att jag inte tror att vi har ett ansvar för vårt handlande, det tror jag i allra högsta grad att vi är och jag tror att vi kommer att få ta konsekvenserna av våra handlingar inte minst för att det ser ut som att vi kommer få simma till jobbet vid någon punkt inom de kommande decennierna. Men jag tror att vi kan lita på att om vi litar på Gud kommer Gud att visa oss nya vägar in i sitt rike. Sätter vi däremot vårt hopp till den här världens korrupta ledare tror jag inte att det finns någon möjlighet för oss att undkomma översvämningarna.

"Även om världen går under idag ska jag plantera ett äppelträd idag" Jag tror att vårt hopp nu ligger i att bygga nya, hållbara strukturer efter de anvisningar som Gud och goda andliga förebilder givit oss och en värld som inte styrs av Kungar eller politiker utan genom Guds försyn (Sam 8)

lördag 5 december 2009

Hades-megalomani

Det här inlägget handlar om att brottas med en traditionell bibelläsning och därför tar jag först upp hur jag förstått en aktuell tappning av en traditionell läsning och sedan mina problem med densamma :)

Det finns några frågor jag brottas med i min Gudsbild. En av dessa frågor är till exempel: Hur kan en God Gud tillåta så mycket hemskheter? Speciellt en allsmäktig sådan. Att säga att det beror på att vi har valt att ha det så, och att Gud egentligen inte alls har så mycket att göra med hemskheterna i världen räcker en bit på vägen. Fördelen med det svaret är att man genom att välja det gör det omöjligt för sig att skylla allt ansvar på Gud. Just nu är jag mest inne på att det inte ens är vårt fel som individer, utan tvärtom maktens herrar (och numera, ett fåtal, damer) som är orsaken till hur allt är ställt och därmed ansvariga för det inför Gud. Men det är en annan historia.

När man ser vilka möjligheter en del människor får bara för att de flesta människor hålls i slaveri. När man ser hur orättvis världen är det lätt att tvivla på att Gud är rättvis. Det svar som ligger närmast till hands när vi vill få ihop den motsägelsen är att peka på livet efter detta och säga att de människor som lever fett på andras bekostnad, de kommer att få sitt straff då och de andra sin belöning. Tittar man på Jesu undervisning verkar det också finnas ett visst stöd för den tolkningen. Jesus talar om både straffets gehenna och ett Guds rike. Ett rike där den förste ska bli sist och den siste först. Så långt allt väl.

Jag tror att vi alla har prioriterat väldigt fel i våra liv. Jag själv har gått förbi människor som behöver min hjälp många gånger, av olika skäl, men egentligen sällan för något giltigt skäl. Om någon till exempel är så hungrig att denna någon sätter sig på gatan och tigger, då borde jag som medmänniska inse att det kanske är viktigare att köpa en smörgås till denna person än att jag kommer i tid till jobbet. En gång är ingen gång visst, men detta är ett exempel på en felprioritering som jag gjort många gånger, och det finns många många fler.

Jesus utmanar oss att om vi vill göra något för honom ska vi göra det för de människor som ingen bryr sig om. Om någon ber om bröd skulle bara en ond människa ge hen en sten och det är bara ett område där vi rent krasst samlar på oss skuld. Lika illa är det när vi baktalar våra vänner, kollegor eller medmänniskor. Jesus säger att den som kallar någon idiot förtjänar att kastas i det brinnande Gehenna. 

Rannsakar vi oss själva kommer nog de flesta av oss till slutsatsen att vi inte är speciellt goda människor, att vi ofta kommit till korta och att vi knappast är förtjänta av Guds kärlek och Guds rike. Det är här förlåtelsen kommer in. Vi förtjänar ett straff för alla våra överträdelser, och säkert av evig karaktär och syndens lön är döden. Ändå inger oss Jesus hopp. Om vi tror på honom ska vi inte gå under, vi skall förlåta våra medmänniskor inte bara en eller två gånger utan så ofta de sårar oss och på samma sätt får vi be Fadern om att förlåta oss. I vår självförnekelse och genom att hjälpa oss att erkänna vårt absoluta beroende av Gud kan Gud ändå skapa en bro för gemenskap med Fadern, det absoluta goda. I Kristendomen tänker vi oss att det krävdes ett pris för att sona världens skuld till Gud för alla våra överträdelser och att det priset är betalt för alla som vill ta emot Fadern, genom Jesu död och uppoffring på korset. 

Men vad händer då med dem som inte vill tro? Om räddningen från det straff vi rättmätigen förtjänar är beroende av vår tro, vår tillit till Gud och denna tro i sin tur är beroende av att vi låter den växa i våra liv (Jak 2:24 ff) ställs ett krav på oss att vi ska välja Gud. Ett genomgående aktivt beslut att försöka gå den väg Gud stakat ut och låta Gud leda oss tillbaka då vi misslyckas. Vad händer i så fall med dem som inte vill välja Guds gemenskap. Det vore grymmt av Gud att tvinga på sin närvaro i människors liv om de inte vill vara i Guds närvaro.

Den traditionella läsning som jag vill göra upp med, och som jag växte upp med (medvetet eller omedvetet) erbjuder ett ganska skrämmande svar på denna fråga. Väljer man inte Gud väljer man motsatsen. Väljer man inte det absoluta Goda väljer man istället det absoluta onda. Evig fångenskap på en plats av evig plåga styrd av Guds motsatts, en ängel avfallen i despoti och uppror mot den enda goda auktoriteten. Läser man till exempel trettonhundratalspoeten Dante får man en färgstark version av detta helvete serverat för sig. Där de onda människorna som på olika sätt syndat mot Gud och inte fått Guds förlåtelse plågas på grymma sätt. Jag tycker inte att detta resonemang håller och jag tycker inte heller att det motsvarar den bästa bibelläsningen. 

Gud ger oss enligt denna läsning ett ultimatum. Antingen väljer vi Gud och försöker leva i tillit och som Gud vill - Eller så dömmer vi oss själva till evig plåga. Jag vet inte om jag håller med om att det är speciellt gott och det stämmer inte riktigt med min Gudsbild heller. 

Den Gud jag i min tro har lärt känna är inte en Gud som ställer ultimatum. Den gode herden lämnar inte de nittionio fåren för att hitta det hundrade som sprungit vilse för att låta de sextiofyra som sprungit bort medans han letade, svälta ihjäl i vildmarken. Istället har jag lärt känna en kärleksfull Gud som inte tål ondskan, men som är så full av barmhärtighet att de mest brutna av oss är de Gud älskar mest.

Den traditionella läsning jag växt upp med förväntar sig att jag ska tro att en rättvis, god och allsmäktig Gud inte kommer att lyckas rädda de flesta av oss. De flesta människor är inte kristna i någon bemärkelse, vi är en stor minoritet, men ändå en minoritet. Det innebär att de flesta människor inte accepterat den Jesus som vi känner, (åtminstone inte i den form vi känner) som frälsare och därför kommer att dömmas till evig plåga. 

Om vår räddning är beroende av detta val och Gud är rättvis måste i så fall detta val vara rättvist. Gud kan allt, Gud skulle kunna ge alla människor en rättvis möjlighet att välja hans gemenskap och kärlek istället för denna hotande eviga plåga. Däremot ifrågasätter jag starkt om vi människor är kapabla att uppfatta det. För det första har vi en bild av kyrkan, kristendomen, kristus och Gud som vi måste göra upp med och som kommer att vara i vägen för oss i detta val. För det andra kan vi inte förstå Gud och därför kan vi inte förstå vad vi väljer. Jag själv har upplevelsen av att fatta ett beslut vid en tydlig punkt i mitt liv att jag vill följa Kristus, och jag kan ärligt säga att jag inte visste vad jag gav mig in på.

Detta val innebar en revolution, men inte från en dag till en annan och fortfarande upptäcker jag bitvis vad det är för tro jag valt. Fortfarande är anledningen till att jag fattade just detta beslut beroende av mina föräldrars tro.  Det var ett val och jag såg mig fri att välja båda utgångar men var det ett rättvist val? Tyvärr måste jag erkänna att en av anledningarna att jag valde Gud var rädsla för fördömmelse. Först i efterhand har jag fått lära mig att rädsla är en väldigt racklig grund att bygga sin tro på. Det val jag fattade var egentligen bara ett första val i en lång rad av beslut där Jesus mig var och varannan dag uppenbarar sig och säger: Här är jag, detta är vad jag står för, följ mig.

Ibland följer jag och ibland misslyckas jag och får be Gud om hjälp att hitta tillbaka till det liv Gud vill att jag ska leva. Inte heller verkar villkoren vara så konstanta utan bit för bit lär jag mig vad som är nyttigt och vad som är skadligt, och väldigt ofta är jag fruktansvärt duktig på att lura mig själv att det som jag för stunden vill göra kanske inte alls är så fel som jag egentligen vet att det är. Dessa ögonblick kan vara väldigt svåra att skilja från saker jag trott vara fel men som Gud sen visar mig ur sitt perspektiv. (Men också det är en annan historia)

Vad är egentligen ett rättvist val? Jag har vänner som tvingats delta i kyrkliga sammanhang sen barnsben, växt upp med en väldigt destruktiv kristen lära och sedan som vuxna lämnat kyrkan. Har de fått ett rättvist val? Är Gud rättvis om han dömmer dem men låter mig bli räddad. Jag som haft de flesta av mina bästa vänner inom kyrkan, nästan hela livet och som fick vara barn i en kyrka som för det mesta var varm och välkomnande.

Jag får inte den traditionella läsningen och min Gudsbild att gå ihop och därför har jag börjat överväga andra svar på de frågor jag diskuterat här. Jag ska försöka skriva ett inlägg snart om alternativa förklaringar. Att göra det nu skulle bli alldeles för långrandigt. Däremot blir jag hemskt tacksam för konstruktiv kritik runt mina funderingar. Också att få hjälp med att pröva detta mot det bibeln säger. 

Fridens gott folk :)

Ps: Mycket inspiration för detta inlägg kommer från Fredrik Ivarssons blogg Senapsfrön 

onsdag 2 december 2009

Uppdatering

Hej!

Sitter och funderar på ett nytt logginlägg just för tillfället, men väntar på att inspirationen ska infinna sig i lagom tid till att jag har en ledig stund för att bara skriva. 

Igår kom decemberutgåvan av tidningen Anti ut och jag har gjort en del av illustrationsarbetet och försökt agera bildredaktör. Har ni missat den så finns den på tidningen-anti.se

Fredriks Ivarssons blogg Senapsfrön  gav mig lite nya infallsvinklar i en eller annan fråga. Den rekommenderas starkt.

Nu ska jag gå och hämta en bok om ekonomi i mellanöstern, morgonte och frukost

Nåd och Frid gott folk

fredag 27 november 2009

Lär sig mänskor nånsin nått?

Sanktioner, subventioner, tullar, protektionism, nationalekonomi, min pappa är starkare än din pappa, du får inte vara med och leka för du är inte en av oss, min är längre än din.

Uppenbarligen klarar inte ens de förtroendevalda av att krypa över sandlådskanten. Ta EU till exempel. Ju närmare man tittar på vad organisationen sysslar med ju tydligare framträder bilden av en förvuxen herrklubb där alla som inte redan är med får kalla handen och ett kallt: "gick du på den lätta?"... Utom farsgubben förståss...

Under tiden kan man bara tacksamt pusta ut över att vara född i sandlådan och låta bli att kika över kanten. Gräset på andra sidan är allt annat än grönt. 

Vad ska man tro när de fina orden bara är en kuliss. Fårpälsen som visade sig dölja något hiskeligt mycket fulare än en varg. När de andra barnen erbjöds ett finger trodde de att de skulle få en hand till slut. Vad fick de? Varför? För att sandlådan var för trång eller för att de stora barnen inte ville tappa kontrollen. Finns det något bättre skäl?

Hade det varit så hemskt om vi fick diktera villkoren för våra egna liv? Om vi inte erkände någon auktoritet utom Guds och Samvetets lag, vad kunde hända? Skulle det oundvikligen leda till mer tandgnisslan? Eller var det rätt som Orwell sa, att vi skulle klara oss rätt okay om vi bara fick leva själva? Är det naivt att tro att människor är goda? Är det naivt att tro att människor är okay? Är det okay att vara naiv?

Är det naivt att tro att en snickarson från nån avlägsen håla klarar biffen? 

Att höra om maktens herrar (för det är mest herrar) och deras rävspel skulle nog få mig att känna mig rätt hopplös. Att rå om sin egen bakgård kan väl vara okay, men inte om det innebär slutet för miljontals människor. Oavsett hur vi gör kommer regnet en dag att falla och skölja bort det som är ont. Om det är slutet vet jag inte, men korthus håller inte hur länge som helst. Jag läser en kurs just nu där vi går igenom alla handelsavtal och ockersystem som upprätthåller den skeva maktbalans som råder i världen. Den kursen får mig att fundera om någonting kan vara värt det pris vissa tvingas betala för det sätt vi lever på.

I Jeremia 39:15-18 får Jeremia ett budskap till en man som lever i Jerusalem, till Etiopiern Ebed- Melech. Jerusalem har mött undergången och alla utom de allra fattigaste släpas iväg som fångar till ett främmande land. Men Jeremia kommer till Ebed-Melech med ett budskap. Ebed- Melech och hans familj ska klara sig. Ebed-Melch litade på Gud och undgick därför konsekvenserna av kung Zidkijas högmod. 

För mig som lever i en tid präglad av Sarkozys och Browns högmod känns det som ett positivt budskap. Det är kanske naivt och barnsligt att lägga allt ansvar på Gud, men jag är hellre naiv än desillusionerad, hellre en dåre än en marionett. 

Får man tro den där snickarsonen är det så vi ska tro, villkorslöst och naivt. Som Barn helt enkelt. 


lördag 14 november 2009

Räddning

Det förra inlägget handlade lite om Johannesevangeliets 15 kapitel där liknelsen om vinstocken finns. Jag reflekterade lite mer över den:Vår strävan leder ingenstans. Det är bara genom att rota oss stadigt i Kristus (Joh 15) och hämta vår andliga och fysiska näring hos Gud (Ps 121:1-2) som vi kan åstadkomma något. Inte ens då kan vi göra det av vår egen kraft, utan genom Guds kraft i oss. Det är Gud Nåd som frälser (Nåden med stort N)* Vi lever och vi förströstar på Gud (förhoppningsvis) och förtröstan kan bara bli fullständig när vi inser hur fullkomligt beroende och utlämnade var och en av oss är till Guds nåd**

Tron innebär att försaka vår tilltro till oss själva. Det innebär att vi säger till Gud, oss själva (och alla andra för den delen) att vi inte klarar det själva. Jag kan inte leva så som Gud skulle önska att jag lever, jag kan inte göra ett enda hår på mitt huvud grått eller svart, (inte permanent i alla fall) jag kan inte rädda mig själv från konsekvenserna av mina handlingar. Jag kan inte göra någonting, inte av egen kraft. Gud kan använda oss till mycket, allt Gud vill och vi tillåter Gud att göra, men allt det är gåvor och frukter av nåd.*** 

Tron innebär att försaka vår tilltro till oss själva. Istället för att lite på mig själv finns möjligheten där. Istället för självtillit kan jag lita på Gud och tryggt förtrösta på att Gud vet bäst, tryggt förströsta på att Gud har en plan. Tillit är försakelsens kärna samt dess udd. Förströstan på Fader, Son och Helig Ande, tre i En. Vi kan inte räcka till själva. Vi är inte ens tillräckliga för oss själva och hur ska vi då kunna vara tillräckliga för medmänniskor, samhälle.. eller för Gud? Vår egen kraft räcker inte för att rycka oss själva undan ett välförtjänt straff** Att tro att vi skulle kunna det är naivt, farligt och fullständigt irrationellt. Lika irrationellt, och naivt är det att tro att någon annan skulle betala priset åt oss. Men det senare är korsets dårskap. (1 kor 1:18-21)

Ibland har jag oerhört svårt att tro att jag skulle vara räddad undan någonting. Tillvaron är fruktansvärt tröstlös. Varje dag hör jag om krig, svält, omänskliga förhållanden, övergrepp och misshandel. Jag själv famlar i något slags halvt ordnat kaos där jag bara kan hoppas på att överhuvudtaget få leva till imorgon och jag gör saker som jag vet är fel, som jag inte vill göra, men som jag ändå gör! Trots att jag ser alla världens orättvisor pinsamt tydligt fastetsade på min näthinna gör jag långt ifrån mitt bästa för att åtgärda dem. 

Att tro att det finns någon räddning är fruktansvärt naivt och dåraktigt.Ändå upplever jag att Jesus sträcker ut handen till mig och säger "ta min hand och våga ta steget, våga göra det jag vill, våga se människor med mina ögon en stund, men framförallt, våga lita på mig." Även om jag inte räcker till själv och helt säkert är på väg käpprätt åt helvete.**** Ändå hör jag tydligt en röst, som har ekat de senaste tvåtusen åren, viska:

"Jag fixar det"


*Inte den billiga nåden som blir en ursäkt för att göra saker jag vet att jag inte borde göra (Kommentar till oss som läst Bonhoeffer) utan den dyra nåden som kostar oss allt.

**Spontant tänker jag att Gud är rättvis och barmhärtig, men övervägande barmhärtig. Vore inte Gud barmhärtig i första hand skulle vi alla vara rätt rökta. (Rätta mig om resonemanget inte håller)

***Nu pratar jag om det som är gott. Allt annat kan vi mycket väl klara av av egen kraft, jag gör det dessvärre ofta och gärna, häromdagen hänföll jag till exempel åt lite sjukt självisk konsumism.

**** Det här inlägget kanske är lite mörkt på sina ställen, men oroa er inte för mig govänner, i själva verket är jag lyckligare än jag varit på mycket länge. Vad jag menar är att jag inte på något sätt är särskilt helig eller rättfärdig och därför skulle vara mer rökt än de flesta om det inte vore för: **

måndag 9 november 2009

Vi och dem - ut på djupt vatten

Jesus besegrar ondskan, fundamentalt. Först blir han frestad i öknen och övervinner redan där det onda. Efter det stillar han stormen och går på djupt vatten. Det är inte bara för att imponera på lärljungarna han gör det utan för att visa att han har besegrat det onda där vattnet är en symbol för djupen, det okända, det skrämmande och det onda. Vidare visar han oss vart vi måste gå ibland, ut på djupt vatten. Så shoot... here we go.

Jesus gör en del absoluta anspråk, man kan inte tjäna två herrar, antingen Gud eller Mammon, antingen världen eller kristus. Församlingen, kyrkan mot de som står utanför?

Jag tror ändå att en relation med Kristus innebär en fundamental, bibehållen, förändring i en människas liv (a lá galaterbrevet 2:15-21) Det är i många avseenden en fråga om liv, död och räddning från intighet. Men vad innebär det för min inställning till mina medmänniskor som inte är kristna?

Nyckeln till gåtan tror jag ligger i att "leva i världen men inte av världen" och hur man ska förstå den principen.

Jag förstår leva i världen som att vara en del av världen. Att bli vän med människor som inte tror för min egen skull, att engagera mig för att göra världen bättre och att försöka njuta av den gåva livet är utan att skada mina medmänniskor mig själv eller min Gudsrelation.* Det är kanske en väl frisinnad tolkning. Vad jag vill säga är att jag inte vill isolera mig från världen. Att ha icke-kristna vänner är väldans viktigt, speciellt när de flesta människor inte är kristna. Om inte annat så tror jag det är ett viktigt verktyg för att utveckla tolerans och förståelse.

Att inte leva av världen däremot tror jag handlar om vart man placerar sina rötter. I Johannes 15 talar Jesus i en liknelse om att den som blir kvar i honom bär god frukt, om att vi inte kan göra något utan Jesus i våra liv. I den mån vi försöker göra något av egen kraft leder det till utbrändhet och besvikelse, för att vi till slut kommer att inse att vi inte orkar. Det enda vi kan göra av egen kraft är att be Gud ge oss längtan och kraft att söka honom och genom att söka Gud kommer allt det andra. 

Jag tror inte att vi ska isolera oss från ickekristna medmänniskor på något plan och att vi får med hjälp av vårt samvete, vårt förnuft och förståelse av skriften, att i relation till Gud bestämma vart vi kan bete oss såsom ickekristna och vart vi bör handla annorlunda. Det är svårt att ge några direkta svar (i fall där vi inte får uttalade direktiv uppifrån åtminstone) men en fingervisning kan ju vara (tänker jag mig i alla fall) att det är helt okay att gå på en fotbollsmatch (eller om man råkar ha smak, en koncert) med icke-kristna vänner men att det kanske inte är okay att hänge sig åt arbetsplatsmobbning med sina kollegor. Ni förstår vad jag menar. I vår relation till dem tror jag också att vi bör vara noga med att vara ärliga med att vi inte är förmer på något sätt. Kristna är gnidna, småsynta, mordiska, tossiga precis som alla andra, trots att vi har så mycket större skäl att inte vara det. Bara att prata om vi och dem är jobbigt, på vilket sätt är vi egentligen annorlunda?

Det enda som gör oss annorlunda är att vi har hittat våra rötter i Kristus. Det är något som jag tror att vi bör vara ärliga med det. Jesus säger att den som skäms för honom skäms han för, men det är knappast det främsta skälet Speciellt när våra icketroende vänner frågar oss hur vi hanterar allt det jobbiga i tillvaron så bör vi vara ärliga med att våra rötter är i Kristus och att det bara är där det finns kraft att hämta för den som inte orkar själv. (All respekt för icke-troende som orkar med att tackla sin vardag, jag förstår inte hur ni gör)

Syvende sisst är vi ändå bara märkliga små djur*** som kryper runt på planeten och inte riktigt vet vart vi vill och vart vi är på väg. Vi sitter i samma båt du och jag. Oavsett om du har tro som ett senapskorn eller inte riktigt kan fatta varför folk tror alls. Vi letar efter kärlek och bekräftelse och förhoppningsvis något att äta i morgon också och för min egen del är min erfarenhet att det enda.. den enda som kan förse oss med det är Gud. 

Ps: Som vanligt utgår jag ifrån att jag har rätt... tills någon påpekar att jag har fel. För det har jag antagligen.. statistiskt sett. En stor anledning till att jag skriver här är att jag vill lära mig och växa själv så tveka inte att korrigera mig. 

*Naturligtvis vill jag mina medmänniskors bästa, men min erfarenhet är att det inte funkar att bli kompis med folk med baktanken att man vill försöka "omvända dem" eller dylikt. Därför menar jag att det är viktigt att bli kompis med folk för min egen skull, för att jag ska kunna få kompisar som inte är kristna. En god vän fick en fråga av en av sina icke-kristna vänner om min vän bara var kompis med den icke-kristna vännen för att han skulle omvända sig. Varpå min vän svarade att det inte var fallet, men att hon skulle ljuga om hon sa att hon inte skulle bli glad om den icke-kristna vännen blev kristen. (Tack Gud för kloka vänner.) 

** Som Gud har gett lite mer ansvar än de andra små märkliga djuren.. djuren alltså.

(Till eventuella icke-kristna läsare: Det är inte i första ledet för att vi ska bli fler som går till kyrkan som vi vill att människor ska omfamna tron, utan för att vi tror att det är det Bästa som finns för en människa)


tisdag 3 november 2009

Medborgarskap

Jag är helt klar för att skilja kyrkan från staten och staten från kyrkan. Faktiskt till den grad att jag nog skulle peppa på att säga upp mitt medborgarskap i Sverige och bli medborgare i Svenska Kyrkan istället. Hmm.. eller ja.. får fundera på det där. 

Nu får jag tillfälle att blogga om Nyamko Sabuni igen, den här gången citeras hon indirekt och anmärker på att hon tycker att det är bra om kristnas inflytande begränsas i frågor som abort, jämställdhet och HBT frågor. Jag känner för att kommentera hennes uttalande. Men shoot, vart ska jag börja.

Jag börjar med en liten fråga först, varför tar hon inte upp frågor som social rättvisa eller mänskliga rättigheter? Där tror jag att folkpartiet och kyrkorna egentligen skulle ha mer att bråka om. Passa dig, annars tar jag fram tofu-kanonen

För det första undrar jag vilket inflytande Sabuni pratar om. Vilket inflytande är det Sabuni vill begränsa? Vilket inflytande har de "kristna"

(Förutom att vi naturligtvis egentligen är en liten judisk utbrytarsekt och därför, så som alla andra judar äger alla världens banker, och har alla politiker av dignitet, utom Sabuni (nej förlåt nu var jag elak) i vår ficka.) Ser jag ett par vägar till inflytande som de "kristna" kan tänkas ha. 

  1. Yttrandefrihet, den rättighet jag praktiserar just nu.
  2. Rösträtt, den rättighet jag senast praktiserade i kyrkovalet.

Sen har ju förståss kyrkliga ledare kanske det inflytandet att de faktiskt kan påverka den allmänna opinionen. Men det kan ju förstås verklighetens folk, de vanliga sekulära svenskarna också göra... påverka den allmänna opinionen.* Så nu måste jag undra. Vilket inflytande är det vår jämställdhetsminister vill begränsa?

Det enda sättet religionen kan få ökat inflytande över politiken är om fler börjar bry sig om religion. Vi lever i en demokrati, dammit. I alla fall är det det jag vill tro.

Hur demokratiskt är det att sätta munkavle på folk beroende på deras religion? Jag har hört att det är bra att tänka innan man talar. **

*Vem vill du helst ge inflytande? Bert eller Kalle Gurra

** Som tur är behöver ju folkpartiet inte vara rädda för att förlora min röst i nästa val, svårt att bli av med nått man aldrig haft.

fredag 30 oktober 2009

Kristen konsuments ansvar 2

Dada Mzungu a.k.a. sMartass skrev en kommentar till det föregående inlägget. 

"Det är inte av ditt goda som du ger åt den fattige. Det är en del av hans eget som du ger tillbaka..." - Ambrosius, tror jag

Att vara född i nord är på något sätt både den största välsignelse och förbannelse man kan få.

Att vara född i nord är en av de största välsignelser man kan få. Det innebär att man slipper svälta, det innebär att man löper avsevärt mindre risk att bli utsatt för statligt sanktionerade kroppsstraff. (Såvida man inte är född med fel hudfärg.) Man har rätt att praktisera vilken sorts religion man vill (I alla fall de mindre jobbiga aspekterna) utan att riskera internering, stening eller andra otäckheter. Detta skall givetvis inte underskattas. 

Samtidigt är det en förbannelse att bo i Nord. Bara genom att leva ett "helt vanligt liv" och önska "helt vanliga saker" där man inte vill "behöva engagera sig"* stödjer man och sanktionerar massor av orättvisor. Dessutom lämnar man efter sig ett enormt ekologiskt fotavtryck (speciellt vi som flyger ibland, eller de som har bil)

Dessutom kommer den som föds i nord utsättas för en enorm konsumtionspress. Hela samhällets materiella svällande (som dessutom ses som ett självändamål**) bygger på att du som medborgare konsumerar. För att skapa tillväxt är det viktigt att du inte bara konsumerar det du faktiskt behöver. Mat, vatten, tak över huvudet. Utan också saker du inte behöver utan bara vill ha.

Det finns inget ont i att människor försörjer sig. Men i nord finns en idé om att vi inte bara bör klara oss utan att vi hela tiden måste röra oss mot något obestämt mål, en ljusare framtid där vi har ännu mer och ännu bättre. Trots det kan jag inte se hur någon annan materiell rikedom än vetskapen om att du inte kommer att behöva svälta, vara hemlös, ensam eller törstig kan göra dig ett uns lyckligare.

Ändå sysslar de flesta företag inte med att producera det vi  behöver utan bara det vi vill ha. Jag hörde någon siffra som sade att två procent av Sveriges befolkning är bönder. Hur många skulle behövas för att försörja alla som bor i Sverige? 10, 15%? Hur många skulle slippa arbeta om vi kunde klara oss utan mer eller mindre onödiga saker som bil, båt, väldigt dyra bostäder, mp3 spelare, plattskärms-tv, dator, mobil. Att säga att vi skulle kunna klara att gå ner till i snitt 6 timmars arbetsdag utan att behöva göra allt för extrema avkall på materiell standard är nog inte allt för kontroversiellt. Faktum är att jag tror att allt som behövs egentligen bara är ett perspektivskifte. 

Ekonomisk tillväxt kan sägas skapas genom konsumtion. För att trissa upp tillväxten behöver du enligt denna dogm bara trissa upp konsumtionen. Om alla redan har det de behöver hur trissar du då upp tillväxten? Jo genom att intala folk att de vill ha saker de inte behöver. Vad gör du sedan om folk har det de vill ha? Jo du bygger nya, bättre saker, som människor ännu hellre vill ha.

Har du märkt hur mobiltelefoner, datorer, musikspelare blir långsamma och sega med tiden, hur de ofta går sönder efter ett år eller två? Har du märkt hur det alltid kommer ut nya, snyggare, bättre modeller av sakerna du redan äger? Har du märkt att när en av dina ägodelar går sönder finns det ofta en uppsjö av prylar som fyller samma funktion fast är bättre, snabbare och snyggare på marknaden ungefär samtidigt som din gamla pryl går sönder? Det här är ingen slump utan ett nogrannt uttänkt system. Analytikern Victor Lebow antingen formulerade eller genomskådade det här redan på femtiotalet. Systemet byggdes upp för att återuppbygga Europa efter andra världskriget och fungerade uppenbarligen väldigt bra. Samtidigt leder det till en enorm konsumtionshysteri som sakta men säkert äter upp vår planets förmåga att återhämta sig.

Frågan är varför det här fungerar. Blir inte människor trötta på att köpa saker som går sönder innan de hunnit betala för sig. Blir inte människor utleda på att inte bli lyckliga trots nya ipods, ibooks eller tv-apparater? Genomskådar inte människor det här? Tydligen inte. Systemet funkar så bra, att människor inte ens väntar på att deras gamla saker ska gå sönder innan de slänger ut den otrendiga tjockteven. Trots att apparaten fungerar och fyller samma funktion som den förra åker den gamla apparaten ut. Med fruktansvärda långsiktiga konsekvenser för miljö, hälsa och människoliv. Frågan är varför? Är det så viktigt att ha en riktigt knivskarp tv bild att man är beredd att betala detta oerhört höga pris?

Anledningen är nog egentligen inte tv-bilden utan något annat. Kanske snarare middagsgästerna i lördags som kommenterade att den där tråkiga gamla tv:n inte alls passar till de nya ikeamöblerna. Klasskamraten som drypande anmärkte att det inte är lika fint att ha en vanlig dator som en macbook. Kollegorna som inte var lika uppskattande den där dagen då du hade förra årets jeansmodell, som dessutom inte var sydda i just Levis sweatshop. Anledningen att tjock-tv:n åker ut är nog snarare att den inte längre är en symbol för att du har råd. Anledningen till att det är finare att ha en macbook än en vanlig dator är att Apple gjort en våldsamt effektiv och diskret reklamkampanj som etablerar Apple som datorn för coola slackers som är värda att se upp till jämfört med torra byråkrater som använder konkurrenternas datorer och att det därför är värt besväret att skaffa sig den dyrare mac-datorn för att inte associeras med nån torr juppie vars bäst- före datum passerat. Dessutom kostar mac-datorn mer och det visar att man har råd att köpa något annat än det absolut billigaste. 

Rikedom och status är som häst och kärra. Rikedom har alltid markerat status. Den som är rik har råd med finare och bättre, inte så mycket för att sakerna verkligen är finare eller bättre (det är snarare en fråga om smak och tycke) utan för att andra rika har sakerna. Rätt märke visar inte att saken är bättre utan att den är dyr och därför något ur de previlligierades värld. Det visar att du är previlligierad. Reklam och propaganda förstärker budskapet och låter dig förstå att det inte bara är bra att vara rik för att det kommer att ge dig bättre saker utan att det även kommer att ge dig fler vänner och en partner som fler är avundsjuka på att just du måste frottera dig med. För att visa rikedom används symboler, för tillfället företags logotyper. Uppenbarelsebokens 13 kapitel känns knappast mindre aktuellt:

Vers 16: Vilddjuret krävde att alla - stora och små, rika och fattiga, slavar och fria - skulle bära ett tecken på högra handen eller på pannan.

Utan att bli domedagsprofeterande tror jag att det bästa sättet att motverka konsumtionshysteri med mera är att försöka se bortom värdsliga dimmor som vilka jeans någon har på sig och försöka se människor med Guds ögon. Vår värld behöver ett paradigmskifte, och det är så det börjar. Med att älska din nästa som dig själv och Gud över allt annat, genom att göra mot andra det du vill att de ska göra för dig. Genom att se människor, så som Gud såg oss först. 

*(om du läste in en viss bitter polemik mot G Hägglund läste du rätt)  

**Tillväxt är i praktiken en viktig aspekt av allt från nyliberalism till marxism

onsdag 28 oktober 2009

En kristen konsuments dubbla ansvar 1

Ofta slutar det med att det du äger, äger dig. Känslan av att ha något är kanske trevlig för stunden men tänk på priset för att äga något. Någon annan kanske behöver det bättre, det kanske produceras på otäcka sätt, det kanske blir mer värt för dig än din hälsa, din familj eller din Gud. För en person som äger mycket, som till exempel jag är ägandet i sig en stor fara. Det finns en fara i att låta saker få betydelse. Det du äger kanske blir så viktigt för dig att du aldrig kommer att kunna släppa taget om det och hur stor tillfredställelse kan du  egentligen få av en dator, en musikspelare eller ett sjukt stort bibliotek (aha, jag ser minsann visst bjälken i mitt eget öga.. eller nått). Trevligt tidsfördriv visst, men är tid verkligen något du har så mycket av att du vill fördriva den?

För en kristen finns ett ansvar i att tänka på vad du verkligen behöver. Inte minnst för att undvika att samla skatter i himmelen. En av de sissta scenerna i filmen Schindlers list är speciellt rörande. Affärsmannen Schindler tittar på de få ägodelar han har till hands och funderar på hur många lägerfångars liv varje sak hade kunnat friköpa. På många sätt befinner vi oss i samma situation. De pengar jag betalade för datorn jag skriver på hade kunnat ge tio till femton familjer som verkligen behöver varsin get som sedan hade gett dem mjölk, eller en välbehövd nystart. När vi som kristna köper något är det något vi också behöver tänka på. 

Det system som vi lever på bygger på att vi köper saker hela tiden. En av de tidiga analytikerna bakom den ekonomi vi ser som självklar idag sade:

Our enormously productive economy demands that we make consumption our way of life, that we convert the buying and use of goods into rituals, that we seek our spiritual satisfactions, our ego satisfactions, in consumption. The measure of social status, of social acceptance, of prestige, is now to be found in our consumptive patterns. The very meaning and significance of our lives today expressed in consumptive terms. The greater the pressures upon the individual to conform to safe and accepted social standards, the more does he tend to express his aspirations and his individuality in terms of what he wears, drives, eats- his home, his car, his pattern of food serving, his hobbies. 

These commodities and services must be offered to the consumer with a special urgency. We require not only “forced draft” consumption, but “expensive” consumption as well. We need things consumed, burned up, worn out, replaced, and discarded at an ever increasing pace. We need to have people eat, drink, dress, ride, live, with ever more complicated and, therefore, constantly more expensive consumption. The home power tools and the whole “do-it-yourself” movement are excellent examples of “expensive” consumption. - Victor Lebow

Fundera över konsekvenserna av det här. Datorn jag skriver på just nu innehåller antagligen coltan, en mineral som utvinns i den del av kongo där det är inbördeskrig och försäljningen av denna mineral finansierar kriget. Elektronik-branschen är till sitt väsen lika blodig som diamanthandeln och kanske inte något man vill stödja i första taget. (Genom bloggen hela pingsten stötte jag på den här dokumentären om coltanproduktionen)

En annan konsekvens av konsumtionsekonomin är att den bygger på idén om tillväxt. För en kristen är det oerhört problematiskt. Tillväxten kräver hela tiden en större konsumtion. Vem ska stå för denna ökade konsumtion? Du som konsument naturligtvis. Att konsumera tar tid. Du måste naturligtvis sätta dig in i vilken produkt som är bäst, hitta det bästa priset, och inte minst, arbeta ihop de pengar som krävs för att du ska få konsumera. Hur tjänar du ihop dessa pengar? Genom att mer eller mindre direkt producera något som någon annan sen måste konsumera. Är du säker på att du har den tid som krävs? Tid som du kanske hellre skulle tillbringa med din familj eller din Gud. 

Ska försöka ta mig tid att skriva något om mina tankar runt den status konsumtionen i sin tur föder. 

måndag 26 oktober 2009

Vill du veta på riktigt eller bara kasta paj?

Efter Jimmie Å:s pannkaka i Aftonbladet har den polska riksdagen "om Islam" satt igång igen för fulla muggar. Späckad av förenklade bilder som stämmer mindre med verkligheten än gubben i månen. Lite innan Åkesson trampade i klaveret inhandlade jag den här boken.

Vill du få en översiktlig och nyanserad bild av Islam, i lättläst form, som stämmer med historisk kritisk forskning? Läs i så fall denna bok och inte det Åkesson, Ekeroth, Wachtmeister och andra strutspolemiker kastar ur sig.

söndag 25 oktober 2009

Herre, herre

Den välsignelse jag känner i Kristus är det som bär mig genom livet. Det är i den andliga gemenskapen med varje syskon i Herren jag känner den trygghet som gör att jag vågar leva. Jesus är en oändlig källa till tröst och värd all vår tillit.

Från Gud kommer min inspiration, den känsla av ansvar som föder engagemang. Det frö som växer till kärlek, saktmodighet, det som gör att jag vågar tro på godhet.

Hos Fadern finns läkandet, helandet, växandet som individ. Både till kropp och till själ. Hos Fadern finns oändliga gåvor hos henne får min själ sin ro. I min relation till Jesus finns mitt hopp. I den kyrka anden ser min nationalitet. Hos hennes heliga och saliga förebilder att identifiera sig med och se upp till.

Endast hos Gud kan min själ få ro från det moderna livets alla krav och vikter. Endast Kristus kan frälsa mig från konsumtions och märkeshysteri, från den trasiga sexualismens pockande i reklam och media. Endast Fadern är en tryggad hamn när tillvarons krav på kompetens och perfektion hotar att krossa mig.

"Strength Of My Life, whom shall I dread?
When them evildoers approach to devour my flesh.
Even if there would be an army against me,
My heart would not fear." - P.O.D.

måndag 19 oktober 2009

Så älskar du Gud!

Att älska Gud innebär att göra det Gud vill Joh 14:21. Att hålla Guds bud. Det vill säga befria de oskyldigt fängslade, mätta de hungrande, stilla de törstigas törst. Jesaja 58: 5-14 Men också att ge av det vatten som gör att man aldrig mera behöver vara törstig igen. Det vill säga att vittna om vad Jesus gjort för oss. Som jag ser det finns det bara ett riktigt bra sätt att göra det:

1. Mätta de 1.2 miljarder som svälter.
2. Se till att alla har vatten att dricka.
3. Ta till alla medel utom våld mot levande väsen för att stoppa de krig som pågår. Det finns bara ett sätt att göra detta och det står i Bibeln (romarbrevet 12:20-21) det är att göra Guds vilja, det är att älska GUD! Mätta de som hungrar och ge de som är törstiga vatten! (Idag borde nog utbildning också räknas in.)
4. GE JESUS ÄRAN!! Det är inte för att vi är goda som vi gör det utan för att vi känner den enda som är god. Amen halleluja syskon!
5. Följ de riktlinjer Gud har satt upp och som sammanfattas i Matt 7:12

Dagens låt: Ge Jesus äran i en underbart smaklös tappning :D

söndag 18 oktober 2009

Den där Fransiskus

"Predika alltid och om det behövs använd ord".

Att älska människor är inte så långt från vad många menar med att se människor. Någon har ett behov av t.ex. mat vi ser det behovet och gör något för att fylla det.

Vart finns en kyrkas trovärdighet om den inte gör allt för att älska människor och inte gör allt för att fylla deras behov både av bröd som mättar för dagen och vatten som aldrig någonsin mer låter dig törsta.

Människor skulle inte behöva svälta. Enda anledningen till att människor gör det är att världen styrs av onda, korrupta människor som inte bryr sig. Bristen på mat är ännu inte det stora problemet utan dåliga politiska beslut.

I den verkligheten borde kyrkans uppgift vara att visa på att en annan verklighet är möjlig, för det är den. Basta!

Tankvärt om samma tema

lördag 17 oktober 2009

Heja Wejryd!

Äntligen lite reaktion från kyrkans sida.

Jag skulle gärna se lite ljungeldar och bannbullor också, men den som väntar på nått gott.. eller hur?

Skämt åsido, en eloge till Wejryd!

onsdag 14 oktober 2009

Goda kristna

Fransiskus av Assissi lär ha sagt:
"Preach the Gospel always, and if necessary, use words."
(fast antagligen på latin)
(Jag borde nog skriva snart vad jag förstår under begreppet synd, enklaste definitionen vore kanske: "uppror mot Gud")
En av de Luthers dogmer jag växt upp med säger att det inte är lagen eller våra gärningar som leder till frälsning utan tron på Kristus. Det är nog väldigt sant, eller i vilket fall tror jag det och det finns en viktig poäng med det. Ingen av oss håller måttet. Ingen utom Gud är sant god. Vi kan inte förtjäna frälsning från något, barmhärtighet eller en andra chans. Vi får dem för att Gud vill ge oss den och i tron säger vi ja till Guds närvaro i våra liv. Så förstår i alla fall jag det.

Dessvärre, för oss kristna, friköper detta oss inte för ansvaret för våra handlingar. Jag har hört berättelser om hur man i de första församlingarna lär ha låtit församlingsmedlemmar gå fram och bekänna allt de skäms för, alla misstag eller onda handlingar man begått och sen be Gud om förlåtelse. Det kan låta rätt grymmt, lite som de maoistiska kritikermötena. Men det fanns en oerhört viktig skillnad. I Guds rike blir man inte skickad till omskolningsläger utan hela församlingen säger sen, på Jesu Kristi uppdrag, du är förlåten. Idag har det bytts ut mot ett kort instämmande instämmande i syndabekännelsen varpå bara prästen säger att våra synder är förlåtna. Det kanske funkar lika bra på ett metafysiskt plan, vad nu det ska betyda. Men tänk vilken känsla att stå där framme och höra hela församlingen instämma i att man sannerligen är förlåten. Då kanske man skulle våga tro det på riktigt* Det viktigaste är nog den personliga bikten. Att prata med någon och bekänna allt, en god vän till mig berättade om sina positiva upplevelser av detta. Hon berättade att det ledde till att hon kände en enorm kärlek till personen som bekännt allt för henne. Farhågor om att bli dömd är nog mindre befogade än jag är rädd för.

Men även om vi skulle bekänna allt inför hela församlingen befrias vi fortfarande inte från konsekvenserna av våra handlingar. Ibland kan nog Gud se till att vi befrias från konsekvenserna. Ibland kan de vara väldigt omotiverade, som till exempel orättvisa fängelsestraff med mera. Det är trots allt bara Gud som har rätt att döma. (Som jag förstått skriften i alla fall). Men för det mesta är jag övertygad om att de flesta handlingar har direkta och konkreta konsekvenser.

Om du stjäl en bil kommer du sannolikt att bli straffad för det och människorna som äger bilen och kanske inte kommer iväg till BB eller whatever kommer att bli lidande. Om du kallar någon för idiot skadas relationen till den människan om så bara i din bild av henne/honom. Om du är en girig snåljåp kommer du inte att på ett bra sätt visa hur otroligt mycket du fått av Gud.

Det är tron på Gud som räddar oss från skulden, skammen och ofta till och med från konsekvenserna av våra dåliga handlingar men det är genom hur vi lever våra liv som vi predikar Guds rike. Jag blir oerhört glad när jag hör berättelser om hur människor har blivit medvetna om sin relation till Gud. Jag blir ledsen i samma omfattning när jag hör människor berätta om att de nog skulle tro om de bara sett lite fler goda kristna, eller berättelser om hur Söndagar kallas för torrdagar bland serveringspersonal för att kristna på väg hem från kyrkan inte ger dricks.**

En tysk predikant som jag hörde en gång sa att det fantastiska med kristendomen är att den inte kallar de bästa människorna, de vackraste, frikostigaste med mera. Den kallar alla, dig och mig, till omvändelse och räddning. Man ska inte heller förväxla Kristus med de kristna. Det är herren, inte lärljungarna som ska predikas. Men jag tycker att det är oerhört tråkigt att trångsynta snåljåpar ska stå i vägen för att mina medmänniskor ska få uppleva den Guds välsignelse jag har fått uppleva i den kristna tron.



*Hmm, man kanske borde göra en liten civil olydnadshandling gå fram längst fram i kyrkan under mässan, bekänna sina synder och be församlingen och Gud om förlåtelse
**Tror det var Brian McLaren som återgav den berättelsen. Serveringspersonal är kanske inte de fattigaste i världen, men jag känner ändå att jag vill visa mina medmänniskor överallt samma frikostighet som Kristus visat mig. Gud vet att jag inte är så bra på det.

tisdag 13 oktober 2009

Hur bör jag förhålla mig till galna kristna

Svar på en kommentar på: Intressant vändning

helapingsten sa...

Det stämmer, udda veckor träffas vi [Diakonia] måndagar kl 19 i Missionskyrkan, Uppsala. Det finns också aktivistgrupper i Sthlm, Göteborg, Lund, Jönköping, Skövde, Borås och Örebro (se http://www.diakonia.se/aktivist).

Jag har aldrig tvivlat på om jag ska kalla mig kristen. tvärtom, när jag ser dessa irrlärospridare säga "kristna tycker att..." blir jag ännu ivrigare att säga "Nej, kristna tycker att..." Nyfrälsta söker sig alltid till kristna bloggar/platser/tankeforum etc. och hittar både det ena och andra, och då vill jag vara det andra. Jag är övertygad om att ann kristendom innebär anabaptism, och då räds jag inte för att tydligt säga: detta är det sanna kristna.

Jonathan:

Jag har svårt att säga detta är det sanna kristna eftersom jag hittat så mycket av Gud hos katoliker, ortodoxa, lutheraner, baptister, hos muslimer och judar med för den delen. Och alla inriktningar har problem.

Att tveka att kalla mig kristen är för mig snarare en idé om att hitta ett begrepp som inbegriper det jag stor för och inte korståg eller mord på palestinier. Samtidigt ser jag en poäng i att inkludera även dem som står för sådana idéer, kristendom är en relation och inga relationer är perfekta, det finns bara en perfekt människa och för en relation krävs två.

Jag skulle ha svårt att säga att anabaptism i sin essens är sann kristen. Sann kristendom för mig är ett ideal att sträva mot och vägen dit är relationen till kristus. Att lära sig lyssna till Guds röst. Samtidigt är det en lång väg full av hinder och fostran (läs t.ex. hebreerbrevet 12:1-13) en smal väg där det viktigaste är att hålla fokus på kristus. Jag tror att livet innebär att göra misstag, men håller man fokus fixerat på kristus går det att hitta vägen tillbaka. Därför kan jag inte med gott samvete ge upp hoppet ens om de mer blodtörstiga evangelikala sionisterna.

Min erfarenhet av att förhålla mig till galna kristna är att det bästa är att lyssna, känna in, ibland svara men framförallt vara tydlig för vad jag står för. Det kanske är fallet även här.

måndag 12 oktober 2009

Intressant vändning

Efter att kristendomens realation till våldsanvänding intensivt diskuterats på ett par bloggar som jag följer dyker det här upp.*



Ibland undrar jag om jag verkligen vill kalla mig kristen. Missförstå mig rätt, det enda jag med gott samvete kan säga att jag är stolt över är att få tro på Kristus Jesus, som jag kallar min mästare och räddare. Men när jag funderar på vilka associationer det måste väcka hos somliga funderar jag på om det verkligen är klokt.

Jag har inte varit så pepp på att säga att jag är mer kristen än andra eller att säga att exempelvis Georg W Bush eller Ferdinand II och Isabella av Castile skulle ha en mindre legitim relation med kristus än jag, bara för att han så uppenbart missförstått evangeliet. Det har känts okay att säga att de har missförstått saker, men att kalla dem för sämre kristna skulle innebära att säga att det finns bättre kristna. Även om det görs ibland är det sjukt problematiskt och vad jag vet finns det inget stöd för det i bibeln heller. Apostlarna är ganska ofta ödmjuka med att erkänna sina egna fel och brister och det tror jag är ett gott exempel.

Ibland stöter jag dock på saker som får mig att fundera på om jag verkligen vill kalla mig kristen. Jag vill verkligen inte associera mig med människor som på allvar tror att den spanska inkvisitionen var okay, att korstågen var en bra pryl eller att man bör bomba muslimer till kingdom come. Att kalla det för att följa irrläror är att ta i i underkant. När jag hör människor dra slutsatser som att den som påtvingar Israel ett fredsfördrag med "araberna" kommer att vara antikrist(Som en man i det här klippet så taktfullt uttrycker sig. Ursäkta min raljans). När jag hör människor uttrycka sig på det sättet** blir jag tveksam till hur långt en vantolkning får gå innan man bör börja ta avstånd från dem som står för den. Mormonerna, Vittnena och Vännerna (Kväkarna i folkmun) har t.ex. länge pekats ut som avfällingar. Vad gör en tolkning av testamentet som förespråkar utrotandet av ett folk*** till mindre avfällig än en som förespråkar ett ickeställningstagande?

När jag såg den här filmsnutten kom jag att tänka på en av Jesu liknelser, den om sådden. Den återfinns i Matteusevangeliets 13 kapitel, verserna 1-9. Fröet sås ut men hamnar i olika jord och det är bara i den goda jorden fröet kan gro. Där blir skörden stor.

Spontant är detta en berättelse som ger mig massor av hopp. Fröerna som faller i den dåliga jorden, hos människor som utnyttjar det till kortsiktig profit eller till att tillskansa sig makt, där gror fröet fort, men vissnar snart igen. Men där fröet faller i den goda jorden där gror det och ger skörd, hundrafalt, sextiofalt och trettiofalt.

Även om jag avskyr teologiska irrläror som säger att man ska döda människor som inte passar i ens allt för svartvita världsbild så tror och hoppas jag att deras rörelser inte kommer att bära god frukt i längden utan blåsa över. Finns det något mer ihåligt än en kristendom som förespråkar militarism?

Men för dem som försöker att vara gästfria, godmodiga, kärleksfulla, och genom ord och handling vill visa vad Kristus gjort för oss arma själar. De är jorden där sådden gror hundrafalt, tusenfalt och kommer att fortsätta gro.

Jes 58:6

Nej, detta är den fasta jag vill se:
att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep,
befriar de förtryckta,
krossar alla ok.

Okay, jag är en neslig befrielseteolog, men hellre det än blodtörstig krigshetsare

PS: Jag skulle gärna se en vidare diskussion om kyrkans inställning till Israel. Min egen inställning är kluven. Jag tror att det enda alternativet i frågan är att hjälpa palestinierna att komma på fötter. Fattigdomen och korruptionen är den enda grogrunden till extremism. Likaså är palestiniernas kamp egentligen inte illegitim. Däremot kan jag inte stödja våldsanvändning i någon form. Jag tror inte att det skulle lösa konflikten att utrota staten Israel. Däremot tror jag inte att militära medel är ett bra sätt att försvara sig, någonsin. Den enda sunda förklaringen som jag kan se till konflikten idag är det oerhört enfaldiga sätt som staten grundades på. Som en sista spik i kistan, som slutgiltigt bevisar vilken oerhörd dumhet all westfalisk hybris således visat sig vara.

I inställningen till staten Israel är det viktigt att göra vissa distinktioner. IDF är inte landet Israel eller folket som bor där. Israels folk är inte samma sak som Judarna. De ockuperade områdena är inte representativa för alla araber som bor i Israel och att Hamas har som långsiktigt agenda att staten Israel ska upphöra att existera betyder inte att alla Palestinier vill utrota alla Israeler.

Som kristen tycker jag att alla spillda människoliv är oerhörda tragedier. Att jämför dödssiffror känns cyniskt och varje liv som tas är en hädelse mot Gud.***



*Jag hittade denna video via ett inlägg av hela pingsten om diakonia som fått kritik för att vara en pro-palestinsk organisation. Diakonias arbete är jätteviktigt och förtjänar allt stöd det kan få. Har du inget för dig på måndagar (till skillnad från mig, tyvärr) så finns det en diakoniagrupp i Uppsala.

Från hela pingsten klickade jag mig vidare till bloggen dessa mina minsta bröder som skriver om den kristna sionistiska lobbyn.

**Jag har verkligen ingen aning om hur man kan underbygga en sådan tolkning teologiskt. Om du vet får du gärna förklara det för mig. Rapture tanken är om möjligt ännu konstigare. Jag har hört nått slags förklaring någon gång men kan du den får också gärna förklara.

***Gud beordrar ibland Israel att utrota folk, och gör det ibland själv. Till exempel Sodom eller Amalekiterna, om jag inte tar helt fel. Det är något helt annat. Gud vet bättre och har i sin egenskap av livgivare rätt att ta liv. I en del fall, som med t.ex. Annanias och Saphira i Apostlagärningarna, verkar Gud se det som den ända utvägen. Det är däremot i fall där människor äter barn eller visar sig ha hänfallit åt obotlig girighet. Min erfarenhet av Palestinier, såväl kristna som muslimer, är att de är ett enormt gästvänligt och varmt folk som det är lika illa att ta livet av som någon annan. Att ge och ta liv är Guds jobb och därför är det inte bara en synd i sig att döda någon, utan även ett uttryck för avgudadyrkan då man själv tar på sig att göra Guds jobb.

söndag 11 oktober 2009

Ord som används för sällan

Känns som att jag inte borde skriva om något annat än tro. Nu när jag profilerat mig och allt. Men jag gör det i alla fall. Tänkte lista några ord som jag gärna skulle höra oftare:

Således
Anorstädes
Anno dazumal

lördag 10 oktober 2009

Bjälken i vårt öga

När jag fällde ett religiöst uttalande i att bryta mot sekulär lag då den strider mot Guds lag fick jag mycket positiv respons. Men följande känns det motiverat att bemöta.

"Vapen är icke värre än psykofarmaka och tvångsvård och tvångsomhändertagande af barn och skolpligt. DET äro saker som strida fett mot Guds lag." Hans-Georg Lundahl

Först och främst är det kul när folk man inte träffat "IRL" tittar in på bloggen och kommenterar. Hans-Georg, om du läser detta, skulle du inte kunna motivera varför det strider mot Guds lag?

När jag spontant funderar över hur man kan applicera essensen i Guds lag (Att göra det man vill att andra ska göra för en för dem.) Kan jag inte se hur skolplikten skulle vara problematisk. Jag vill ha utbildning och jag tror att utbildning är bra för människor, det är dessutom en demokratiskt stiftad lag med legitimitet. Givetvis är den problematisk och skapar lidande, men till skillnad från vetskapen att vapen som tillverkats med min sanktion luras på länder som varken har råd med dem eller behöver dem. Vapen som sen används till att döda människor (eventuell skuld tycker jag inte är relevant i sammanhanget och därför tänker jag inte skriva oskyldiga). I ljuset av det kan jag leva med ett visst mått av utilitaristiskt förtryck. Vad som sen undervisas i skolan är sen en helt annan femma. Redan Lewis konstaterade att barnen inte får lära sig logik i skolan längre. Frågan är vad vi lärde oss över huvud taget. Uppenbarligen inte rättstavning (enbart självkritik) eller någon hållbar etik. Jag skulle gladeligen rösta för att sätta upp kritiskt tänkande eller konflikthantering på schemat.

Psykofarmaka kanske inte är världens roligaste företeelse alla gånger. Men det hjälper människor att leva ett mer värdigt liv. Vad är fel med det?

Tvångsvård och tvångsomhändertaganden är problematiska och de tas alldeles för lättvindigt på. Rättsäkerheten i de fallen har ju ganska ofta visat sig pinsamt bristande. Men om en förälder uppenbarligen inte klarar att ta ansvar för sina barn, hänfallit åt alkoholism eller andra otrevligheter. Då är kanske även det ett nödvändigt ont. Eller?

Vad tänker du om detta? Det är inte saker jag har funderat länge över så rätta mig om mina resonemang inte klaffar.
Allt gott

Kristen värdegrund eller infantil populism

Vore det inte skönt om politiker ibland kunde ta till sig kritik och ändra sig? Istället ser vi gång på gång hur de slingrar sig och griper efter ohållbara argument för att försvara ståndpunkter som är totalt passe.

KD-politikerna Alf Svensson och Micael Oscarsson kallar Annika Spaldes fråga om varför svenska jobb ska värderas högre än människoliv för infantil. KD-politikernas uttalande är inget svar på frågan. Det är bara ett försök att vifta bort frågan genom att sätta en stämpel på den.

Dagens Birger Turesson visar tydligt i sitt svar till KD-politikerna att frågan i allra högsta grad är relevant.

Jag tänker inte skriva mer om vapenexport nu. Kristendom och våld är ett ämne som diskuterats intensivt på många kristna bloggar de senaste dagarna. Jag listar ett par läsvärda bloggposter här nedan. Jag vill bara avsluta mitt sista inlägg i debatten med att påstå att kristendom och våld är oförenliga. Till och med om det handlar om försvar finns det bättre vägar.

Skulle en hund vara på väg att bita ihjäl en människa skulle jag inte tveka att döda hunden. En hunds liv är mer värt än en granatkastares eller svenska arbetstillfällen. Jag tycker att den argumentationen håller för att visa att det inte är fel att förstöra vapen.

KD-politikernas så kallade svar
visar istället tydlig vad politik handlar om. Att försöka pensla så många bukar som möjligt. Detta är inte förenligt med en kristendom med integritet. Kristendomen handlar inte om att vara så många som möjligt till lags oavsett vad det kostar ens moral. Vad det leder till visar historien bättre än något annat (läs sydamerika, korståg, kyrkans stöd till nazismen med mera). Vi som kristna borde istället göra som Jesus lärde oss, hålla fred, och visa exakt hur jobbiga och rakryggade salt och ljus kan vara för den som inte följer den rätta vägen. Där är Annika Spalde en förebild god som någon.


http://majasbibelblogg.blogspot.com/2009/10/som-ett-barn.html

http://helapingsten.wordpress.com/2009/09/05/krig-del-3-kyrkofadernas-pacifism/
http://fredriki.wordpress.com/2009/10/09/saliga-aro-de-infantila/
http://dadamzungu.blogspot.com/2009/10/salj-inga-vapen-till-alf.html

onsdag 7 oktober 2009

What goes around comes around

Igår läste jag Rom 13:3-4:

De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig; den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.

Och idag läste jag om samma text på:
http://fredriki.wordpress.com/2009/10/06/overhetens-svard/#comment-49

What goes around comes around.
Läser jag den här texten utan att se den i sitt sammanhang (som ett av breven till olika församlingar) känns den konstig och malplacerad. De styrande sanktionerar ju onda gärningar. Lagen motarbetar de som försöker göra det goda, sätter dem i fängelse tillsammans med tjyvar och mördare och deporterar oskyldiga människor till helveten på jorden. Men jag tänker utveckla mina tankar lite runt detta:

Jag tänker mig att överheten i något hänseende är tillsatt av Gud. För det mesta gör den ju sitt jobb, och inte allt för dåligt. Därför bör vi också i någon mån följa samhällets lagar så att vi inte behöver sitta i fängelse, bli avrättade eller utsatta för andra kroppsstraff.

Men det förutsätter att lagarna i samhället är rättfärdiga och goda. Inte som svensk lag som är ogudaktig och ond.

I evangieliet står det skrivet:
Ge kejsaren det kejsaren tillhör och ge Gud det som tillhör Gud.

Detta förstår jag, i ljuset av evangeliet, som att vi ska betala skatt och följa lagarna så länge de inte går emot Guds lag och så länge skatten inte finansierar förtryck. Guds lag sammanfattas av Jesus på ett genialt sätt i Matt 7:12 och har präglat alla världsreligioner. Detta är måttstocken som lagen ska prövas emot, och svensk lag håller inte måttet.

När samhället vill att vi bryter mot Guds lag, och till exempel tvångsdeporterar folk eller vill tvinga oss att lära oss döda, då är det vår plikt att bryta de oheliga lagarna och eventuella straff är i det fallet ett heligt martyrskap för Gud.

Det finns en dynamik i Pauli inställning till makten. Läs till exempel Ef 6:10–12. Vi som kristna är inte här för att göra revolution och införa nytt statsskick. Vår revolution är att genom våra liv visa på att Guds rike är här som en helt annan slags verklighet.

(Svarade på inlägget på Fredrikis blogg med i stort sett samma ord)


Tillägg till det jag skrev på Fredrikis blogg:
Dessa handlingar är mer eller mindre olagliga men jag kan inte se något i evangeliet som strider mot att bryta dem:

1. Att gömma flyktingar. Detta är inte straffbart, men om du skulle göra det kan det hända att polisen bryter sig in i ditt hem samt drogar och misshandlar gäster som bor under ditt tak. Svenska poliser som gör sitt jobb med att upprätthålla lagar om flyktingutvisningar har ett personligt ansvar för sina handlingar precis som lägervakter i Auschwitz eller människorna i Sodom. Därför bör vi så ofta be till Gud om deras förlåtelse, för de vet för tusan inte vad de gör.

2. Att förstöra vapen som ska säljas till krigshetsare och tyranner: Om du ser en man sikta på ett barn med en pistol, är det då fel att utöva våld mot pistolen? Jag skulle säga nej. Vapnet är ett ting och materien har inget värde jämfört med barnets liv. Svenska vapen säljs till krigförande länder där de används till att döda barn. Svensk lag straffar dig om du förstör vapnet, till och med om du bygger om det till en spade eller något annat användbart.

3. Att ta saker ur grovsoprum. När man fått uppdraget att härska över något ska man ta hand om det. Att använda det någon annan slängt istället för att köpa nytt är ingen synd, det är ekologiskt.

Det finns säkert fler, jag tar tacksamt emot tips. Pröva lagen mot hela bibeln och Matt 7:12 i synnerhet.

Torka

Har inte skrivit något på ett par dagar nu. Mycket skoljobb och dylikt. Men har hamnat i en långdragen diskussion om våld och Gud och andra trevligheter. Den börjar utvecklas riktigt intressant:

http://samuelbothen.wordpress.com/2009/10/04/alf-svensson-ar-inte-jesus/#comment-92

söndag 4 oktober 2009

Kan någon visa vägen ut ur garderoben

Oavsett vad vi skulle önska oss talar röster av intolerans och chauvinism väldigt högt. De senaste dagarna har jag tänkt en del på behovet av att tolka skriften med förstånd och ärlighet.

Jag läser just Mohammad Fazlhashemis bok Vems Islam och läste i morse kapitlet Genus-jihad. Jag kan inte låta bli att bli imponerad av de islamiska feministernas engagerade kamp för att arbeta emot patriarkala traditioner för att komma åt kärnan i läsningens budskap. Samtidigt slår mig vår egen dialog runt texten i ansiktet.

När jag tänker på bibelsyn tänker jag på två bibelställen:
Matt 5:18 där Jesus förklarar att inte en prick i lagen ska förgås och 2 Tim 3:16 där det står att hela skriften är utandad eller i andra översättningar, inspirerad av Gud.

Samtidigt präglas min bibelsyn av ett par dogmer som jag själv ställt upp för mig. Gud har gett mig ett förstånd och därför måste det vara okay att använda det. Samtidigt vet jag att jag bor i en ond värld som korrumperar och därför måste jag rannsaka mig själv. Jag kan inte lita på mitt förstånd till hundra procent eftersom den korrupta verkligheten finns i mig också, i form av girighet, hat och en egenkärlek som sätter mig själv över Gud. Det är saker som jag måste ge till Gud och be Kristus om vägledning för att komma igenom. Jag tror att det är något man behöver kämpa med hela livet eftersom livet hela tiden ställer oss inför nya utmaningar*. Denna korruption är något man måste ta i beräkning när man läser och tolkar och läser skriften och just av den anledningen tror jag att det är viktigt att be Gud om vägledning innan man läser bibelns böcker.

Jag anser att det finns ett solidt bibliskt stöd för att omtolka skriften. Ett bra exempel på detta är vår relation till judendomen. Ett enkelt svar på hur vi ska förhålla oss till judendomen är att säga att kristendomen kommit för att ersätta det judiska folkets roll som utvalt av Gud. Men detta skulle vara ett ofantligt kränkande svar för judar och det skulle också innebära att Gud gett det judiska folket ett löfte som Gud sedan svikit.** Samtidigt leder detta till frågan om varför Kristus behövde dö på korset med mera. Det enda svaret som jag ärligt kan ge är att vi som kristna inte är menade att ersätta det judiska folket i deras utvaldhet. Om jag inte ska tvingas kompromissa med min tro på Jesus som Messias och Gud måste jag svara att jag tror att Kristus dog för att uppfylla dessa löften och att det finns en viktig skillnad mellan att uppfylla och att ersätta. Samtidigt är grundförutsättningen för ett samtal att jag som kristen får tro på mitt sett och min hypotetiske samtalspartner får ha sin tro. Ömsesidig respekt för våra olikheter är en grundförutsättning.

Kristendomen börjar som en omtolkning av den tolkning av Guds budskap till det judiska folket som traditionellt praktiserats bland judar. (Rabinsk judendom är som jag förstått det i sin tur en omtolkning av tempeljudendomen, och kristendomen på sätt och vis en form av rabinsk judendom)

En religion som börjat som en radikal på grund av en världsomvälvande händelse i Jesu död på korset borde inte vara främmande för att innefatta omtolkningar. Jesu uppfyllande av judisk lag innebär att vi måste omtolka eftersom han själv sagt att inte en prick ska förgås. Ett nytt budskap kommer från Gud som ger oss anledning att inte praktisera delar av lagen. Till exempel talar Jesus om för oss att vi inte har rätt att dömma i bland annat bergspredikan och vi kan alltså inte längre stena äktenskapsbrytare, bränna häxor eller avrätta mördare.*** Detta innebär en omtolkning. Jesus innebär en ny tid med nya förutsättningar utan religiösa domare med gudomlig legitimitet.****

Varje bok i skriften är utandad av Gud
Evangelierna, breven och uppenbarelseboken kanoniserades (sammanställdes som en officiell berättelse med kyrkligt stöd och legitimitet) flera hundra år efter kristi död. Denna kanonisering gjordes utifrån en konsensusöverrenskommelse där man sanktionerade de böcker som var mest lästa i församlingar runt om i världen som dem som innehöll rätt lära. Detta är kort sammanfattat den historiskt kristiska berättelsen så som jag minns den. (Rätta mig om jag har fel) Samtidigt finns en annan aspekt av kanoniseringen. Gud som allsmäktig måste ha varit medveten om den betydelse kanoniseringen skulle få och därför anser jag att vi kan lita på att kanoniseringen skett under överinseende och inspirerad av Gud. Samtidigt är bibelns böcker skrivna av människor i sin tid. Kristna med en ofantlig insikt, vishet och med ett uppdrag visst. Men än dock människor och Kristna så som vi. Jag tror att bibeln är skriven i en tid för att förstås av människor i alla tider.

Den viktigaste måttstocken för bibelnläsning är bibeln själv. Vi behöver till exempel kontinuerligt pröva breven och uppenbarelseboken mot lagen och profeterna eftersom Jesus legitimerar lagen och profeterna, men inte breven och uppenbarelseboken. Och lagen och profeterna sammanfattar Jesus med: Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem. Detta är lagen och profeterna. (I Matt 7:12) Detta är den övergripande måttstocken för vår tolkning, normen för vår tolkning och jag är övertygad om att vi behöver använda vårt förstånd, historieforskningen och varandra för att kunna tolka bibeln på rätt sätt.

Det här är inte ett inlägg för att försvara en eller annan tolkning, jag har min tolkning som hela tiden växer och förändras. Du får ha din tolkning vilken den än är. Det här inlägget är bara ett försvar av rätten att tolka och diskuter bibeln och en betoning av vikten av att göra det och en påminnelse om Jesu uppmaning till oss att göra allt det vad vi skulle önska att människor gjorde mot oss för dem. Stilla deras hunger och stilla deras törst, permanent.



*Jag hittar stöd för denna uppfattning i exempelvis hebreerbrevets tolvte kapitel vers sju.
** Löftet till det judiska folket gäller. Denna utvaldhet kan verka arrogant, men reflektera en stund över vad det judiska folket fått utstå på grund av sin utvaldhet.
*** Jag kan inse nödvändigheten av internering ibland. Men detta borde inte vara standardlösningen på kriminalitet.
**** I domarboken kan vi läsa om domare utsedda av Gud för att upprätthålla lagen och monoteismen.

fredag 2 oktober 2009

Allt är inte guld som glimmar

Ibland blir man förvånad, uppenbarligen är inte allt, alltid som man tror.

Visst brukar det nya arbetarpartiet alltid prata om skattesänkningar, men samtidigt är det lätt att koppla till moderaternas marknadsliberala grundideologi och den underliga föreställningen om att det är en bra idé att bygga ett samhälle på konsumtion.

EU är en organisation som ibland är bra och ibland är dålig. Jag är kluven till den i flera frågor. Jordbrukssubventionerna är protektionistiska och vansinniga, det inser till och med jag som generellt sett är positiv till, åtminstone en intelligent, protektionism. Men det här är definitivt inte positivt: http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=185619

Vilka rycker in med förslag om att gå emot EU:s linje om inte moderaterna. Visst de gillar konsumtion och att beskatta begagnatförsäljning för välgörenhet skulle kanske minska konsumtionen av dessa varor. Samtidigt är second hand-butikerna inte en verksamhet som skapar många jobb eller kräver en omfattande industri eller på något annat sätt höjer BNP speciellt mycket. Det är helt enkelt ett billigt, miljövänligt och praktiskt sätt för människor att komma över saker de behöver. Jag kan inte se någon aspekt av hur staten inte skulle tjäna på att införa momsbeskattning för second hand och därför blev jag positivt överraskad när jag såg den här rubriken. M regerar ju för tillfället så hoppas och be att denna lilla markering mot EU:s linje går igenom.

torsdag 1 oktober 2009

Fred

Om jag inte visade det själv i min Fatwa mot svensk lag har helapingsten utförligt beskrivit det kristan fredsarbetets legitimitet

http://helapingsten.wordpress.com/2009/09/05/krig-del-3-kyrkofadernas-pacifism/

Nått lite lättsammare - Min citron olivolje-smoochie är perfekt

Smoochie = badass smothie och något annat... men men

Citron olivolje smoochie:
En citron
Olivolja ½ dl
Vatten ½ dl
En matsked socker

Gröp ur citronen och lägg köttet i en bunke som går att mixa i. Häll på de andra ingridienserna och mixa väl.

onsdag 30 september 2009

Fatwa: Svensk lag gäller inte längre

(Jag är ledsen att jag levererar en del enkla svar i det här inlägget. Anledningen är att jag ser det som en väldigt enkel och självklar fråga. Har jag fel så tala om det för mig. Jag lovar att svara på de första fem synpunkterna och i den mån jag hinner på de följande, mest intressanta. Av praktiska skäl lånar jag ett par begrepp från islamisk terminologi och jag vill understryka min respekt för våra kusiner i Allah)

Ett par tankar runt en artikel i Sydsvenskan
Jag hittade artikeln i Sydsvenskan genom att läsa vad Fakiren skrivit: Sverige säljer för lite vapen... my ass

En regim behöver folkets stöd. En regim behöver legitimitet för att kunna fungera, oavsett graden av demokrati. En regim som inte har stöd hos en auktoritär majoritet av befolkningen kan inte regera.

Legitimiteten i en demokrati bygger på att regeringen har folkets förtroende, röster och stöd. Inte bara vart fjärde år utan i den grad att befolkningen inte vill ha en ny omröstning där detta stöd prövas. Legitimiteten i en demokrati bygger också på att regimen stiftar bra lagar som regimen sedan ser till efterföljs. Förslagsvis genom ett rättssäkert domstols system. Som kristen är jag lite tveksam till om jag kan stödja grundidén med ett rättsväsende, men som svensk medborgare är jag väldigt glad att det finns där.

Inom Islam kan lärda religiösa exegeter eller teoretiker utfärda en religiös utsaga som oftast översätts med påbud, en Fatwa. Jag vill inte kalla mig skriftlärd, men i den mån jag förstår mig på exeges kan jag säga att det inte är förenligt med en kristen värdegrund att stödja försäljningen av vapen:

Jesaja säger: (Jesaja 2:4)
Han skall döma mellan hednafolken
och skipa rätt åt många folk.
Då skall de smida sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra
och inte mer träna sig för krig

Paulus säger: ( Andra korinthierbrevet 13:11)
Till slut, bröder, var glada, låt er upprättas och förmanas, var eniga och håll fred. Då skall kärlekens och fridens Gud vara med er.

Jesus säger: (Matt 5:9)
Saliga är de som skapar frid,
de skall kallas Guds barn.

Att skapa frid gör man genom att bygga upp länder, rent krasst har handel faktiskt varit en av de mest fredsskapande aktiviteterna historiskt sett. Men att sälja vapen till länder, att upprusta, ökar bara makthavares möjlighet att utöva tvingande makt och makt korrumperar. Vill man skapa fred ska man skapa arbeten, se till att människor inte behöver svälta. Vill man skapa fred ska man se till att motarbeta de krafter som tjänar på krig. De som ivrigast eldar på konflikter är ofta de som tjänar pengar på att sälja vapen till båda sidor. SAAB och Bofors är två företag som visat sig varit korrupta och skurkaktiga (läs till exempel om Boforsaffären, som i Indien är lika om inte mer välkänd än ABBA). Ska vi lita på att dessa två skurkföretag ska klara att sälja vapen utan att försöka starta konflikter, svara då på frågan vad dessa två företag skulle tjäna på det.

Nu vill regeringen underlätta dessa företags arbete. Stick i stäv mot både Guds vilja (uppenbarad i Guds ord, så som jag visade ovan) och svensk lag. Detta innebär att regimen förlorar sin legitimitet. Av den anledningen utfärdar jag nu en Fatwa som jag vill göra mitt bästa för att efterleva:

  1. Svensk lag är ogiltig, den enda lag som gäller i Sverige nu är Guds lag: (Matt 7:12)
    Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem. Detta är lagen och profeterna. Det är vår plikt att bryta mot lagar som strider mot denna princip. I den mån regimen straffar oss för detta är det ett martyrskap.
  2. I min egenskap som exeget hävdar jag att handlingar som sinkar, hindrar eller motarbetar svensk vapenexport är ett sätt att samla skatter i himlen.
  3. Trots att det inte är ett kristet nätverk ger jag nätverket Ofog mitt stöd som trons mujahaddin. I viss mån även fredsrörelsen generellt. Deras sak är ett behjärtansvärt mål för allmosor.
Det finns många viktiga frågor, som jag ser det är detta en av de politiska frågor som borde engagera kristna mest i dagens Sverige.

Vill du inte se mig

Är tillbaka i Uppsala efter en kort kort rihla (resa) till Sveriges framsida. Förutom en massa fantastiska möten och upplevelser vid Kriss ömsesidigt-beroende festival lämnade vistelsen mig med en hel del tankar. Jag får behandla dem i prioritetsordning så som di kommer. Nu ska jag snart sova. Tänkte bara berätta om en upplevelse innan kvällningen.

En av de dogmer jag lever efter är att försöka se mina medmänniskors behov och försöka hjälpa till, så att de blir tillfredsställda, också om det inte är mina vänner. I morse såg jag en man på tågstationen som såg ut att försöka massera sig varm. Jag är verkligen inte konsekvent i mina fåfänga försök att vara till hjälp men jag bestämmer mig ibland för att det är dags igen.

Efter en stunds självransakan gick jag fram och sa att jag tyckte att det såg ut som om han frös. Han tittade bara på mig kort och sa: Jasså det tycker du. Jag frågade om jag kunde skaffa honom något varmt, en kopp kaffe eller så. Men han svarade inte. Jag kände att jag inte kunde göra något och gick därifrån.

En nyfunnen vän berättade att han gett en kvinna som samlade flaskor en urdrucken vattenflaska och att hon blivit översvallande lycklig. Även om man kan bli lite ställd inför sån oväntad respons är det ju något sådant man förväntar sig när man försöker hjälpa människor. Jag vet inte om mannen på stationen frös. Jag vet inte om jag hade kunnat hjälpa honom, men jag tog mig lite illa vid av bemötandet. I tankarna bad jag kort för mannen, kanske mest för min egen skull. Ändå fick det mig att fundera och jag kom att tänka på att det faktiskt inte är för min egen skull jag vill försöka vara en hjälp för människor. De friska behöver inga läkare, det är inte de som reagerar rationellt som behöver oss bäst.

Otrevliga bemötanden är vardag, liksom trevliga möten. När man försöker hjälpa människor är det mycket vanligare att man möts av översvallande tack. Vad vi behöver minnas, oavsett om vi hjälper alla behövande vi stöter på eller om vi bara gör som jag (vilket verkligen inte är särskilt mycket) är varför vi ska försöka hjälpa människor. Det är inte för att få deras tacksamhet, det är inte för att få omgivningens beundran, det kanske inte ens bör vara för att samla skatter i himlen. Jag tror att det är så enkelt som att Jesus älskade oss först och den kärleken kallar oss att älska tillbaka. Kärleken kallar oss att se.

PS: Det påminner mig om att jag har en del tankar runt tackandet som företeelse. Men det blir något att skriva om en annan kväll.

torsdag 24 september 2009

Integrations- och jämställdhetsministerns svar

Döm min förvåning, men jag fick svar på mitt öppna brev :)

Tack för ditt brev.


Jag kan inte och vill inte kommentera hur en enskild journalist skildrar den politik vi försöker föra. Om kyrkan vill kan den i framtiden få del av skattemedel för att erbjuda samhällsservice, och detta på lika villkor som ideella organisationer, företag eller kommuner och landsting. Passar detta inte in i kyrkans sätt att arbeta finns heller ingen anledning att ändra på det. Tack för ditt inlägg, ditt intresse och din ursäkt.

Vänliga hälsningar

Nyamko Sabuni, Integrations- och jämställdhetsminister

Varpå Jag svarade:

Och tack för svaret.

Då missförstod jag idén bakom ditt förslag. Jag trodde att det rörde sig om något slags reform som skulle underlätta för kyrkor att ta betalt. Vad snällt att du ville ta dig tid att förklara.

Jag vet ändå inte om jag skulle stödja förslaget. Att få del av skattemedel skulle ju för kyrkans del innebära en ökad statlig kontroll av verksamheten som kunde innebära en statlig styrning av arbetet i någon riktning som inte är önskvärd. Kan staten, som sekulär stat, i dagsläget subventionera det renodlat andliga missionsarbete en del kyrkor bedriver?

Som kristen tycker jag att det är väldigt bra att stat och kyrka är skilda åt. Går det att lösa på något bra sätt så tror jag säkert att kyrkan säkert skulle vara tacksam för ekonomiskt stöd men i så fall bör det ske på det sätt Jesus föreskrev i Matt 6:3-4

"Nej, när du ger allmosor, låt då inte vänstra handen veta vad den högra gör. Ge din allmosa i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig."

Annars tror jag egentligen inte att pengar är ett så överväldigande problem. Jesus säger att vi inte ska oroa oss för vad vi ska äta eller klä oss i. Pengar finns det gott om. Problemet ligger snarare i hur dessa pengar fördelas och hur vi prioriterar. För mig som kristen skulle det kännas ohållbart att prioritera en överflödig materiell levnadsstandard över mina medmänniskors rätt till mat, husrum eller själavård (andlig terapi). Detta är något som jag och likasinnade kristna samtalar om både med varandra och med Gud, provar och kämpar med. Samtidigt skulle det kännas konstigt att ta pengar som någon som inte delar mina värderingar och använda det till arbete som jag tror att Gud vill att jag ska göra. Vilket användandet av skattepengar skulle innebära. Det finns säkert en massa argument för och emot en sådan reform som jag har missat, men det får väl respektive andlig och sekulär sammanslutning avgöra för sin egen del om ditt förslag skulle gå igenom.

Herrens frid,
Jonathan Wiksten

måndag 21 september 2009

Syndaflod

Igår läste jag Jesaja 58 och verserna 5-14 talade till mig. Hela veckan har jag gått och tänkt på regimens oheliga politik (tack Gud för att jag bor i en demokrati och får säga sånt) speciellt med tanke på asylsökande. Det har varit ett par historier på tapeten igen:

http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/18/upprop-mouna
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=175984

Regimen har utlyst 2009 till återvändandets år. Det är ett cyniskt skämt att använda ordet återvända. Deportationens år vore mer passande. När jag hör dessa historier tänker jag mer på godståg till Auschwitz än på den förlorande sonen. Om ni förstår vad jag menar. Iraks administration klarar inte att skydda utsatta medborgare för tillfället. Detta innebär att vi skickar folk i döden. Som kristen undrar jag hur detta kan få fortsätta. Hur andra kristna kan stödja ett parti som Sverigedemokraterna som är ett ännu mer människofientligt parti än de som sitter i Rosenbad just nu. Som kyrka borde vi stå upp för dessa människors rätt. De är några av dessa Guds minsta som det talas om i Matt 25:40.

Att vara kristen handlar inte bara om att spela i ett lovsångsband, eller gå till kyrkan. Att vara kristen handlar inte bara om att leva ett moraliskt och genomtänkt liv. Att vara kristen handlar om att vara salt och ljust. Att vara en Andlig varelse vars existens och handlingar sticker denna världens härskare och makter i ögonen eftersom vår tro kräver att vi står upp mot deras onda agendor. Jag vill göra någonting konkret. Något som visar att vi inte accepterar denna ogudaktiga situation! Guds vilja är uppenbarad*, vad kan vi göra utom att hörsamma den!? Kan vi inte glömma begrepp som vederdöpare, befrielseteologi och meningskiljaktigheter för en stund och praktisera det Gud vill av oss, efterföljelse.

När Abraham fick gäster i sitt hus skyndade han att se till att de fick den bästa mat han kunde erbjuda. När dina barn frågar dig om bröd inte ger du väl dem en sten. Men här i Sverige ger vi våra gäster en sten av kallhamrad, hjärtlös, syndig byrokrati. För någon dag sen funderade jag över varför Gud inte skickar en syndaflod över oss. Men så pekade min flat-mate på en regnbåge utanför fönstret.

*1 Mos 23:9, 3 Mos 19:33, 3 Mos 25:35, Jer 7:5-7

lördag 19 september 2009

Vid närmare eftertanke

Jag kanske överreagerade lite igår. Men på senare tid har jag gång på gång frågat mig vad det är för människor som styr det här landet. Förutom att vi lever i ett sjukt sexistiskt och materialistiskt samhälle (vilket man förståss inte bara kan lasta Rosenbad för) har Sverige en enormt inhuman flyktingpolitik, (att Sverige är bättre än vissa andra är ingen ursäkt för att fortsätta denna sunkiga politik) och när jag läste artikeln i dagen igår var det något som brast. Vid närmare eftertanke kan man forska så mycket man vill, omstrukturera, lagstifta, vad vet jag.

Men! När allt kommer omkring är det inte regeringen som bestämmer hur kyrkan ska sköta sin verksamhet. Det är vi som kristna som ska göra det. Det är vi som kristna som avgör ifall kyrkan ska sälja sig till högstbjudande eller göra det som Jesus har gett kyrkan i uppdrag att göra. Att vara hans kropp på jorden.

Till och med om det skulle bli förbjudet för oss att hjälpa människor måste vi fortsätta göra det. Jag tror inte att det ligger i statens makt att hindra oss. Tänk till exempel på berättelsen i apostlagärningarnas tolvte kapitel. Det finns människor i Sverige idag som det nästan är förbjudet att hjälpa, det finns enormt akuta behov som denna världens ministrar och makter aldrig vill se, eftersom de helt enkelt inte passar in i deras kalkyler. Jag hoppas att kyrkorna i Sverige en dag ska kunna enas till en kyrka som aldrig missar deras, dessa de minstas, behov.

Nu måste jag skratta, passande nog lyssnade jag på en gammal punkskiva där Joe Ramone sjunger om: policians talking trough their assholes.

Just av den anledningen, för att politiker tänker med fel kroppsdel, fel hjärnhalva, eller hur man nu vill se det. Och inte ens det. Känns det plötsligt ännu mer relevant att rösta ut partipolitikerna ur kyrkan.