lördag 5 december 2009

Hades-megalomani

Det här inlägget handlar om att brottas med en traditionell bibelläsning och därför tar jag först upp hur jag förstått en aktuell tappning av en traditionell läsning och sedan mina problem med densamma :)

Det finns några frågor jag brottas med i min Gudsbild. En av dessa frågor är till exempel: Hur kan en God Gud tillåta så mycket hemskheter? Speciellt en allsmäktig sådan. Att säga att det beror på att vi har valt att ha det så, och att Gud egentligen inte alls har så mycket att göra med hemskheterna i världen räcker en bit på vägen. Fördelen med det svaret är att man genom att välja det gör det omöjligt för sig att skylla allt ansvar på Gud. Just nu är jag mest inne på att det inte ens är vårt fel som individer, utan tvärtom maktens herrar (och numera, ett fåtal, damer) som är orsaken till hur allt är ställt och därmed ansvariga för det inför Gud. Men det är en annan historia.

När man ser vilka möjligheter en del människor får bara för att de flesta människor hålls i slaveri. När man ser hur orättvis världen är det lätt att tvivla på att Gud är rättvis. Det svar som ligger närmast till hands när vi vill få ihop den motsägelsen är att peka på livet efter detta och säga att de människor som lever fett på andras bekostnad, de kommer att få sitt straff då och de andra sin belöning. Tittar man på Jesu undervisning verkar det också finnas ett visst stöd för den tolkningen. Jesus talar om både straffets gehenna och ett Guds rike. Ett rike där den förste ska bli sist och den siste först. Så långt allt väl.

Jag tror att vi alla har prioriterat väldigt fel i våra liv. Jag själv har gått förbi människor som behöver min hjälp många gånger, av olika skäl, men egentligen sällan för något giltigt skäl. Om någon till exempel är så hungrig att denna någon sätter sig på gatan och tigger, då borde jag som medmänniska inse att det kanske är viktigare att köpa en smörgås till denna person än att jag kommer i tid till jobbet. En gång är ingen gång visst, men detta är ett exempel på en felprioritering som jag gjort många gånger, och det finns många många fler.

Jesus utmanar oss att om vi vill göra något för honom ska vi göra det för de människor som ingen bryr sig om. Om någon ber om bröd skulle bara en ond människa ge hen en sten och det är bara ett område där vi rent krasst samlar på oss skuld. Lika illa är det när vi baktalar våra vänner, kollegor eller medmänniskor. Jesus säger att den som kallar någon idiot förtjänar att kastas i det brinnande Gehenna. 

Rannsakar vi oss själva kommer nog de flesta av oss till slutsatsen att vi inte är speciellt goda människor, att vi ofta kommit till korta och att vi knappast är förtjänta av Guds kärlek och Guds rike. Det är här förlåtelsen kommer in. Vi förtjänar ett straff för alla våra överträdelser, och säkert av evig karaktär och syndens lön är döden. Ändå inger oss Jesus hopp. Om vi tror på honom ska vi inte gå under, vi skall förlåta våra medmänniskor inte bara en eller två gånger utan så ofta de sårar oss och på samma sätt får vi be Fadern om att förlåta oss. I vår självförnekelse och genom att hjälpa oss att erkänna vårt absoluta beroende av Gud kan Gud ändå skapa en bro för gemenskap med Fadern, det absoluta goda. I Kristendomen tänker vi oss att det krävdes ett pris för att sona världens skuld till Gud för alla våra överträdelser och att det priset är betalt för alla som vill ta emot Fadern, genom Jesu död och uppoffring på korset. 

Men vad händer då med dem som inte vill tro? Om räddningen från det straff vi rättmätigen förtjänar är beroende av vår tro, vår tillit till Gud och denna tro i sin tur är beroende av att vi låter den växa i våra liv (Jak 2:24 ff) ställs ett krav på oss att vi ska välja Gud. Ett genomgående aktivt beslut att försöka gå den väg Gud stakat ut och låta Gud leda oss tillbaka då vi misslyckas. Vad händer i så fall med dem som inte vill välja Guds gemenskap. Det vore grymmt av Gud att tvinga på sin närvaro i människors liv om de inte vill vara i Guds närvaro.

Den traditionella läsning som jag vill göra upp med, och som jag växte upp med (medvetet eller omedvetet) erbjuder ett ganska skrämmande svar på denna fråga. Väljer man inte Gud väljer man motsatsen. Väljer man inte det absoluta Goda väljer man istället det absoluta onda. Evig fångenskap på en plats av evig plåga styrd av Guds motsatts, en ängel avfallen i despoti och uppror mot den enda goda auktoriteten. Läser man till exempel trettonhundratalspoeten Dante får man en färgstark version av detta helvete serverat för sig. Där de onda människorna som på olika sätt syndat mot Gud och inte fått Guds förlåtelse plågas på grymma sätt. Jag tycker inte att detta resonemang håller och jag tycker inte heller att det motsvarar den bästa bibelläsningen. 

Gud ger oss enligt denna läsning ett ultimatum. Antingen väljer vi Gud och försöker leva i tillit och som Gud vill - Eller så dömmer vi oss själva till evig plåga. Jag vet inte om jag håller med om att det är speciellt gott och det stämmer inte riktigt med min Gudsbild heller. 

Den Gud jag i min tro har lärt känna är inte en Gud som ställer ultimatum. Den gode herden lämnar inte de nittionio fåren för att hitta det hundrade som sprungit vilse för att låta de sextiofyra som sprungit bort medans han letade, svälta ihjäl i vildmarken. Istället har jag lärt känna en kärleksfull Gud som inte tål ondskan, men som är så full av barmhärtighet att de mest brutna av oss är de Gud älskar mest.

Den traditionella läsning jag växt upp med förväntar sig att jag ska tro att en rättvis, god och allsmäktig Gud inte kommer att lyckas rädda de flesta av oss. De flesta människor är inte kristna i någon bemärkelse, vi är en stor minoritet, men ändå en minoritet. Det innebär att de flesta människor inte accepterat den Jesus som vi känner, (åtminstone inte i den form vi känner) som frälsare och därför kommer att dömmas till evig plåga. 

Om vår räddning är beroende av detta val och Gud är rättvis måste i så fall detta val vara rättvist. Gud kan allt, Gud skulle kunna ge alla människor en rättvis möjlighet att välja hans gemenskap och kärlek istället för denna hotande eviga plåga. Däremot ifrågasätter jag starkt om vi människor är kapabla att uppfatta det. För det första har vi en bild av kyrkan, kristendomen, kristus och Gud som vi måste göra upp med och som kommer att vara i vägen för oss i detta val. För det andra kan vi inte förstå Gud och därför kan vi inte förstå vad vi väljer. Jag själv har upplevelsen av att fatta ett beslut vid en tydlig punkt i mitt liv att jag vill följa Kristus, och jag kan ärligt säga att jag inte visste vad jag gav mig in på.

Detta val innebar en revolution, men inte från en dag till en annan och fortfarande upptäcker jag bitvis vad det är för tro jag valt. Fortfarande är anledningen till att jag fattade just detta beslut beroende av mina föräldrars tro.  Det var ett val och jag såg mig fri att välja båda utgångar men var det ett rättvist val? Tyvärr måste jag erkänna att en av anledningarna att jag valde Gud var rädsla för fördömmelse. Först i efterhand har jag fått lära mig att rädsla är en väldigt racklig grund att bygga sin tro på. Det val jag fattade var egentligen bara ett första val i en lång rad av beslut där Jesus mig var och varannan dag uppenbarar sig och säger: Här är jag, detta är vad jag står för, följ mig.

Ibland följer jag och ibland misslyckas jag och får be Gud om hjälp att hitta tillbaka till det liv Gud vill att jag ska leva. Inte heller verkar villkoren vara så konstanta utan bit för bit lär jag mig vad som är nyttigt och vad som är skadligt, och väldigt ofta är jag fruktansvärt duktig på att lura mig själv att det som jag för stunden vill göra kanske inte alls är så fel som jag egentligen vet att det är. Dessa ögonblick kan vara väldigt svåra att skilja från saker jag trott vara fel men som Gud sen visar mig ur sitt perspektiv. (Men också det är en annan historia)

Vad är egentligen ett rättvist val? Jag har vänner som tvingats delta i kyrkliga sammanhang sen barnsben, växt upp med en väldigt destruktiv kristen lära och sedan som vuxna lämnat kyrkan. Har de fått ett rättvist val? Är Gud rättvis om han dömmer dem men låter mig bli räddad. Jag som haft de flesta av mina bästa vänner inom kyrkan, nästan hela livet och som fick vara barn i en kyrka som för det mesta var varm och välkomnande.

Jag får inte den traditionella läsningen och min Gudsbild att gå ihop och därför har jag börjat överväga andra svar på de frågor jag diskuterat här. Jag ska försöka skriva ett inlägg snart om alternativa förklaringar. Att göra det nu skulle bli alldeles för långrandigt. Däremot blir jag hemskt tacksam för konstruktiv kritik runt mina funderingar. Också att få hjälp med att pröva detta mot det bibeln säger. 

Fridens gott folk :)

Ps: Mycket inspiration för detta inlägg kommer från Fredrik Ivarssons blogg Senapsfrön 

2 kommentarer:

Fredrik sa...

Här sitter jag och nickar instämmande, och så säger du på slutet att du är inspirerad av mig... Kul och hedrande. Men samtidigt lite narcissistvarning för mig om jag bara kan hålla med dem som redan håller med mig...

Men visst blir kristendomen både mera sympatisk och mera logisk om man skippar helvetet. Helvetesläran bygger på förutsättningen att människan bara kan förmås att göra det rätta livsvalet om hon hotas av eviga straff. Men den kristna tron kan inte vara en egoistisk kalkyl för största möjliga personliga fördelar, om den samtidigt ska handla om kärlek och utgivande. Det går helt enkelt inte ihop.

Hans-Georg Lundahl sa...

Att Gud ger oss ett ultimatum stämmer ganska väl.

Kolla in fåren och getterna eller Jesu ord om Sodom och Gomorrah jft med Kaphernaum och Bethsaida.

Dessutom Didaché tôn dodeka apostolon.