"Jag är sexuellt aktiv alltså finns jag"

Efter att ha läst halva den här artikeln tycker jag att den är väldigt insiktsfull.

http://www.newsmill.se/artikel/2008/12/22/nunnor-och-kvinnor-med-sloja-den-som-tar-avstand-fran-sexualnormen-blir-utfryst-i

Vi som inte har sex borde få en egen plats i pride paraden. Vi skulle kunna gå någonstans i slutet, åh och gå klädda i burka. Allihop, män som kvinnor. (Ehm, jag är rädd att jag faktiskt är allvarlig, nån som vill gå med?)

Nu ska jag fortsätta läsa

Några murar mindre

Ush nu börjar jag tänka igen. En kompis till mig sa en gång, i ett av sina mörkare ögonblick, att utan tankar och känslor skulle vi vara lyckliga. Jag är böjd att hålla med. Kanske är problemet bara att vi inte visar vad vi känner och att det är vad som fattas. Att det som saknas är att vi vågar visa hur vi känner inför varandra. Släpper fasader och river murar som finns mellan oss utan att vara rädda för att vara känslosamma, emotionella, lite blödiga.

Kanske är det bara jag som har lite ångest, för att jag inte känner mig som en rolig prick alla gånger. I nio fall av tio har jag nog glömt hur man skrattar och i ett fall av hundra minns jag att visa vad jag känner.

Tyvärr strävar vi nog... jag nog alldeles för mycket efter andras respekt, deras godkännande. Jag vill vara accepterad, respekterad, beundrad. Avundad. Men varför, för att boosta mitt eget ego? Allt för ofta tror jag.

När jag tittar på mitt sammanhang känns det som om det som vi strävar efter är att bli uppfattade som coola, roliga, någon som man gärna vill spendera en eftermiddag med, eller ännu hellre en ute-kväll. Hur mycket gör vi för att marknadsföra oss som en kul- stund? Oftare än vi ser till att faktiskt ha roligt själva. Att njuta för stunden och för vår egen skull. Men det är inte heller allt.

Det handlar sällan om oss, jag tror inte vi mår bra av att vara vårt eget centrum. Att själva vara den allting i våra liv kretsar runt. Jag tror att det vi bör sätta in i centrum i stället är det vi kallar Gud. Den jag kallar Jesus. Men det är vad jag tror. Du får tro vad du vill, tror jag.

I vilket fall tror jag att vi alla bär på en massa känslor. Och jag önskar att jag vågade visa vad jag känner oftare. Men ska jag klara det behöver jag ett antal murar mindre. God Jul, antar jag.

Nästan 16 igen

Ångest, sömnproblem, kan inte fokusera tankarna. Vill sova, glömma, försvinna, men mest av allt att allt bara ska bli bra. Kan du ordna det?

Så mycket kostar yttrandefriheten

Efter att ha börjat läsa medierätt kom jag fram till att det skulle vara kul att registrera mig som ansvarig utgivare för godmorgonplatsen. Men misstänkte från början att det kanske låg lite utanför min budget. Det finns en massa sköna fördelar med att ha en ansvarig utgivare. Man blir inte dömd enligt brottsbalken om man skulle råka skriva något känsligt till exempel. Nåja, risken att jag ska göra det är väl inte så stor men eftersom jag gärna skulle starta en webbtidning nån gång i framtiden så ville jag i alla fall veta hur det ska gå till.

Det man får för besväret är i vilket fall
1. Censurskydd, myndigheterna får inte gå in och fiffla med materialet som du publicerar.
2. Bara utgivaren kan bli straffad för det som publiceras, de kommer alltså inte att jaga din mormor om du avslöjar information som är av landsskadlig karaktär.
3. Du får publicera bild och namn på folk utan deras skriftliga tillstånd, till och med om någon blivit kränkt, ja det vill säga så länge du inte ljuger.

Jag tycker det låter ganska nice. Men det är inte värt 2000 för tillfället. De får gå till min hungriga reskassa i stället.

Ps. Såg nyligen Black Sheep, som jag hittade på dvd outlet. Den var knappt värd de tjugo kronor jag betalade för den. Men paradoxalt nog blev jag sugen på att jobba på fårfarm i nya zeeland. Undra om det är svårt att få ett sånt jobb?

Survivors

Vi överlevde, redaktionsövningen är förbi och nu ska jag snart till skolan för att få del av den slutliga domen. Äsch, riktigt så episkt är det inte. Men väl två dygns hårt arbete.

Den senaste tiden har jag funderat på om bildjournalistik är något för mig, jag har inte lyckats hitta någon praktikplats, även om jag inte sökt med ljus och lykte. Just nu leker jag med tanken att skriva kobra eller dn kultur och tigga om en plats, bara för att se vad som händer. Är de lika duktiga som andra tidningar på att svara på mail händer antagligen ingenting.

Journalistik verkar vara ett förbannat hårt yrke, och till exempel redaktionsövningen vi hade nu bekräftar det (även om den nog var rätt tillspetsad). Och sen vet jag inte om redaktionsmiljö direkt var vad jag föreställt mig. Den människosyn man lätt verkar få av yrket är inte heller direkt vacker. Ganska objektifierande.

Åh andra sidan behövs verkligen journalister som är insatta och bryr sig. Du bestämmer ju alltid gränserna och målen för din egen integritet, din egen attityd. Frågan är väl mest om jag orkar bli en sån journalist jag skulle vilja vara.

Just nu är jag bara slutkörd så jag tror jag ska ta det lugnt med funderingarna ett tag och släpa mig iväg till skolan.

Hot Patootie

Kontaktannons nr2:

Jag söker någon som vill använda sin fantasi till att göra något nytt av vår fritid. Två eller tre platser finns tillgängliga, lön utgår men förmåner som god vegetarisk mat kan ingå.

Alla former av ansökningar antas, CV undanbedes.

Ush ush ush

Precis nu när jag går och grubblar supermycket över om bildjournalistik är vad jag vill göra så kommer det en rolig övning, att göra en egen tidning under ett par dagar. Plötsligt är jag superengagerad och har gjort en massa jobb men så kommer mina lärare och pressar in en massa saker i schemat som nått slags protest mot att man faktiskt inte ska vara ledig en endaste dag. Inte ens om man har en massa andra saker att göra. Det enda det leder till är att de som har bättre saker för sig gör något annat under tiden. Tänk om saker bara kunde få ta tid.

Nu skulle jag mycket hellre sitta och välja bilder från teatern igår än att sitta och lyssna på en sportfotograf. Men men, det är väl egentligen sportfotografens föreläsning som är mest givande, eftersom jag kan null om sportfoto. Tradigt, inte desto mindre.

En annan sak som komplicerar mina grubblerier är att alla utom Sundsvall verkar vilja ha mig där. Igår fick jag ett mail till (innan jag svarat på mitt första mail) från Schloss Klaus, där bedyrade de att jag är välkommen och att jag behövs i teamet. Sen fick jag ett mail av Anette som sa att hon också trodde att Arabiskan var min grej (precis som jag börjar misstänka). Damn det är inte lätt att fundera på vad man ska göra. Började fundera nu om jag kanske skulle hoppa av efter jul i alla fall och sen bara sticka till Österrike, jobba hela sommaren och sen börja läsa Arabiska i höst, i Uppsala, i den beboeliga delen av Sverige. Göra massor av praktik och göra reportage under tiden. Det låter väldigt lockande.

Hejdå för nu

Wizard needs food

Innan disco volante skivan jag tröstköpte häromdagen anlänt bestämde jag mig för att mitt nästa skivköp blir Jenny Lewis' acid tounge.

Ish vad materialistisk jag känner mig nu!

Framgångsfascism

Jag har funderat så som jag gör ibland. Och en grej jag har funderat på är det här med hur vissa saker blir norm mer eller mindre automatiskt. Vad beror det på?

Ta till exempel apple och ipod. Förr hette det mp3 spelare. Nu säger alla aj-podd. Min skola använder appledatorer och påstår att de är bäst, jag tycker att de är konstiga men säger nån att de är bäst får man väl tror dem. Men att de är bäst betyder det väl inte att allt annat är dåligt? Mest av allt finns väl inga moraliska fel med att inte äga det som är bäst. Snarare är det väl bra om man inte lägger så stor vikt vid materiella värden.

Ändå stöter man på reaktioner ibland som pekar på just det. Att det skulle vara moraliskt fel att inte äga det bästa. Att man ska hålla sig borta om man inte äger just rätt klädmärke, rätt sorts musikspelare, dricker fel sorts drickor, you name it.

Lustigt nog är det inte alltid moraliskt fel att inte äga den bästa, snyggaste, smartaste prylen. Det verkar mer bero på om prylen är framgångsrik eller inte. Kanske är det så enkelt att man associerar en pryl med framgång och vem vill inte verka framgångsrik? Därför skaffar man sig saker som antyder framgångsrikedom. Så att andra ska associera en till prylar som påminner om framgång och förknippa oss med framgång.

Framgång är det enda värdet vi jagar, inte kvalitet, rättviseaspekter eller ens priskraftighet och efterfrågan(up yours free market economy).

Jag vill bo i kollektiv tror jag. Om nån läser det här, bor i Sundsvall och vill kollektivbo, äta gemensamma måltider, sopsortera och leva rövare på bekostnad av sociala normer så snälla, snälla, snälla, ring!

Hur kunde det hända?

Nooo!

Jag missade tekla knös spelning. Den första på hur vet hur länge. Hur ska jag nånsin kunna förlåta mig själv!?

Nåja, nu fick jag måla ikoner istället. Rätt okay det med, men det var inte okay att missa Teklas spelning.

Men kan det betyda att de är på väg tillbaka?

Social frekvens och ensammast i världen

Så mycket förändras från en gång till en annan. En kväll sitter du där och har det trevligast nånsin. En annan sitter du med samma människor och allting är bara awkard.

Tänk om man har en social frekvens, ens hjärtslag slår antingen i synk eller osynk med de andras. Om de går i synk är allt supertrevligt och går de i osynk sitter du där, mitt bland vänner, allt borde vara trevligt men du är ändå ensammast i världen.

Just nu känner jag mig ensammast i världen.

Hoppas att det går över till i morgon.
Godnatt

PS:
Kontaktannons:
Vill någon dissa allt med mig. Jag söker ett par personer, minst tre (vi skulle alltså vara fyra totalt) som vill lämna vardagen bakom sig och bara vara. Vi skulle resa, hanka oss fram och göra det vi vill utan preferenser.
Ring