fredag 29 februari 2008

Epifani på epifani

Mina föregående veckor har varit fyllda av religösa tvivel. Vad tror jag på? Varför? Blir jag lyckligare av det? En bättre människa kanske?

Är jag kristen för att jag vill det? För att det är bra för min karriär eller för att det är det enda vettiga? Är jag kristen för Guds skull, för att jag är utvald eller lurar jag mig själv för att det är bekvämare så?

Det jag tror att de flesta som bestämmer sig för att leva i en relation med den levande Gudens son måste konstatera är:

  1. Kyrkan (de kristna som universell grupp) är inte Gud
  2. vi Kristna är inte bättre än andra människor utan precis lika småsinta, lumpna, trasiga
  3. vi Kristna är inte lyckligare
Men det var inte därför jag blev kristen. Jag är med för att om det är sant vill jag vara med. Jag provade och det höll. Om livet som kristen varken är lättare, roligare eller lyckligare varför skulle någon någonsin vilja ha det?

Det som allt i slutändan kokar ihop i är om att det är värt att leva efter eftersom det är sant. Eftersom det är sant och endast därför. Det finns en sanning i den här världen och det är Kristus. Vore inte Kristus sanning, vägen och livet vore han inte värd att följa. Vi kan lära oss, vi kan komma en bit på vägen men vi kan aldrig någonsin bli fullständiga. Kunde vi bli fullständiga skulle vi inte behöva Jesus, det är genom att låta oss kompleteras av honom, ge upp oss själva och tillåta oss att konsumeras av hans eviga kärlek vi kan förlora oss själva och finna en skärva av himmelriket i allt som är trasigt.

Det det kristna livet handlar om är att flytta fokus ifrån sig själv till Gud och finna en fullständig mening i det. Det är det man till slut inser att man inte kan leva utan och i den insikten förstår att man i all världslig mening är död eftersom det som lever i en inte längre är en själv.

tisdag 26 februari 2008

Adé

Tills en kursare blev väldigt förvånad trodde jag att Adé var universellt accepterat som en avskedfras, ingen reagerar när man säger Adé i slutet av ett telefonsamtal och sen lägger på. Speciellt inte efter att ha svarat "Va' éh do?" och det ska man göra. Men efter att ha sagt Adé, lägger man ju vanligtvis på, det skulle kunna vara en förklaring. Här kommer en annan:

Adé
Kortform av Adieu, kort avskedsfras som jag använder frekvent. Betyder hej då.

Sisst en eloge till neutrum. Det är en underbar företeelse.

måndag 25 februari 2008

Bullshit i etern

Mitt radiolyssnande har fått revival, det är riktigt skönt att äta frukost, läsa en bok eller göra läxor och lyssna på radio.

Trots att de har usel musik är det riktigt shysst ( nästan shysstare än att sätta på en bra skiva ) att sätta på radion på morgonen. Idag försökte jag intala mig att det är för att man får en liten uppdatering på nyhetsfronten men det är inte det som gör det så bra att lyssna på radio. Det är skitsnacket. Hade nån annan suttit vid bordet hade man behövt sköta pratet själv och då hade man inte kunnat läsa samtidigt. Nu är det två personer man inte har nån relation till alls som sitter och pratar om nått lättsamt ämne. De blir nästan ens vänner fast man själv behöver inte göra någonting. Man sitter ju bara och lyssnar, ensam fast ändå inte.

Den musik som spelas i radio är den som säljer, den direkta slutsatsen av det måste vara att människor i allmänhet inte har någon smak.

Min drömradiokanal skulle vara en mix av bra musik, aktuella internationella nyheter och festliga inrikesnyheter (sådana där konstiga saker man aldrig trodde skulle kunna hända) massor av onödigt vetande hämtat från t.ex. wikipedia, presenterat av två festliga typer kryddat med massor av bullshit.

onsdag 20 februari 2008

Vem är vargen?

Vems fel är det att världen ser ut som den gör? Jag tror det är dags att skriva min första politiska blogg med ett mål. Att ta reda på vems fel allting är, det är väl ändå en nobel anledning.

Efter en djupdykning i mina vanliga tankar om varför folk i min närhet beter sig som de gör. En microautist som jag, som aldrig upphör att förundras över hur underligt det som uppfattas som normalt är kan jag inte ungå att bli konfunderad när vissa saker klasskamrater eller vänner gör eller ger uttryck för har en intim koppling till världspolitiken. Speciellt när vi tillsammans dyker ännu djupare i kolonialismens stora spökhus och försöker luska ut. Hur kom det sig att Europa lyckades dra en Dalsland (dvs lura) hela världen genom att vara.. ja.. taskmörtar. Och vems fel är det egentligen att det finns världsvält, internationell terrorism och snabbmatskedjor.

"Den drivande gruppen bakom kolonialismen var den framväxande bourgouisien" skriver Ira M Lapidus på ett ställe (fråga mig helst inte vart). Vilka var det? Jo det var alla dem som började få fina jobb, och lite resurser efter århundraden av rövslickande under feodalismen. Handelsmän, läkare och ingenjörer som hade råd och gärna betalade extra för en persisk matta eller en kopp äkta brittiskt frukostte, sushi eller en rejäl bit fin importmozarella. Här kunde man tjäna pengar. Hur lyckades man tjäna pengar, jo genom att dra en Dalsland, ungefär som när man gör en pakt i risk och bryter den när den andra spelaren är som mest beroende av den.

Efter andra världskriget kläckte Victor Lebou idén att bygga saker som bara höll i ett år och därmed var systemet färdigraffinerat. Så här sa han: Our enormously productive economy… demands that we make consumption our way of life, that we convert the buying and use of goods into rituals, that we seek our spiritual satisfaction, our ego satisfaction, in consumption… We need things consumed, burned up, worn out, replaced, and discarded at an ever increasing rate.
- Victor Lebow, 1955

50 år senare betalar vi 2000 kr för en liten apparat som spelar musik i våra öron och som går sönder sex månader efter att vi köpt den eftersom den inte kostade mer än 50 öre att producera och är ändå lyckliga för den nya apparaten som vi köper för 2300 kan spela upp videoklipp också.

För några veckor sedan drog en kursare en lättnadens suck eftersom han upptäckte att Sverige inte var lika ivriga att motivera kolonialismen med vetenskapliga expeditioner som dumförklarade orientalen. (Å andra sidan fick Said, killen som lade fram teorin om att det här med syftet med orientalismen är att motivera kolonialismen, så massiv kritik att han drog sig tillbaka) I vilket fall blev jag irriterad, jag vill inte att Svenskar ska vara godare än någon annan eftersom det skulle försvaga min teori om att alla människor är lika onda, till och med tyskar. (Det för med sig en ljus sida också, nämnligen att alla människor i grund och botten är lika goda också)

Efter en lång harrang med en massa faktafel har jag logiskt konstaterat att du är vargen och jag är vargen. För vi är rika. Att nationalism är en ganska korkad idé (som i och för sig kan tjäna till att hjälpa integrationen på traven) men i övrigt är en stor tjock illusion och en av de stora regler man kan bryta utan konsekvenser om man bara följer de små.

Undertecknat
Vargen (den stora stygga)

The essence of salvation is crying out to God, saying "i don't have it all together"

Rob Bell

tisdag 19 februari 2008

Morot nr2

Jag vill ha en morot

På något sätt har jag undgått att se supersize-me filmen men nu känner jag mig väldigt nöjd med att ha slutat köpa kött. Efter att ha sett filmen kände jag det intensiva behovet av att springa ut till köket och skala en morot. Den var god, orange och kravmärkt.

lördag 16 februari 2008

Skönheten i stulen musiksmak

När jag tittade på en profilsida på ett webcomunity fick jag en epifani. Genom dem, youtube och lite fantasi kan man stjäla andras musiksmak. De senaste dagarna har varit fulla av spännande upptäckter, bland annat;

  1. Vague Novelle
  2. Oi Va Voi

måndag 11 februari 2008

Nouvelle vague

Won't you dance with me
http://youtube.com/watch?v=ekQZPozjCX8

Två sidor av måndagar

Helgen är slut, ledigheten är över och jag måste gå upp efter att ha släntrat hem så sent att jag nästan var morgonpigg igen. Det slog mig igår, när jag inte ville något hellre än att få ha lagt dem sista 500 metrarna bakom mig och äntligen sova, att även det har sin charm. Det finns en speciell känsla i många saker som egentligen borde vara odelat negativa. Att leva ensam ett tag eller att inte ha några pengar till exempel. Kanske är det helt enkelt självmedömkan men kanske är det den där lilla gnistan som gör att man med rätt inställning kan gå igenom de flesta situationer i livet med ett litet leende på läpparna.

Ganska ofta kommer jag på mig själv med att tacka Gud för att jag lever i västvärlden för att jag är så enormt privelligerad, att jag fått förstånd nog att uppskatta det. Allt för många får bara en hundradel av de möjligheter jag får och jag har till och med möjligheten att hjälpa andra. Ändå skulle jag kasta bort allt det för möjligheten till ett fullt liv, även om det innebar att vara hungrig ibland och inte ha pengar för mat eller nya kläder när andan föll på. Världen förändras men människor förändras inte och det jag saknar ibland kan inga pengar i världen köpa. Då kanske det är lika bra att förbli lite fattig på låtsas. Att leva med små marginaler för att kunna ta de möjligheter man får, leva ut på bekostand av sig själv.

Det finns många fantastiska saker här i världen och jag behöver inte neka mig några. Kanske är det det som är kornet av lycka också i det som ofta känns jobbigt och kan man se det blir också regn och åska, arbete och stress en källa till glädje. När allt sätts i perspektiv och man kan tacka för det. Då vänds världen upp och ner och man kan gråta och skratta samtidigt. Det får vara svårt ibland men man får inte ge upp för även om världen känns som en ensam plats ibland är man aldrig ensam.

onsdag 6 februari 2008

Uppåt

Hög på koffein och goda nyheter träffar jag en gammal bekannt och känner mig kreativ. Vem sa att saker inte kan göra en lycklig. Tillgång till ett mörkrum kan göra mig, nykonverterad materialist, salig. Som en självmotsägelsens man i självmotsägelsernas tidevart går jag mot lyckliga sådana med 300kr på fickan och glad i hågen.

Visst har den digitala revolutionen sin charm (bildflödet överflödar) men ett 6x6 negativ ger mig tårar i ögonen. Det gör mig kort sagt lycklig och tanken på att få ha ett i min hand, arbeta med det. Kunna ta min nyckel och promenera till mitt mörkrum, ett stenkast bort, när andan faller på. Bara tanken.

En bra dag kort sagt.

tisdag 5 februari 2008

Plugga

Talspråk för

Studera

  1. Att tillägna sig kunskap.
  2. Att utbilda sig.

Gesternangst

Jag vill tillbaka, fem år i tiden till den där kvällen, det där ögonblicket när hon tittade in i mina ögon. Varför sade jag inte vad jag tänkte? Att de där ögonen var så vackra. Inte det jag sa, ”Vad är det som är fel?” Varför lutade jag mig inte fram en centimeter till?

Tänk om man kunde gå tillbaka och rätta till allt det där man gjorde fel. Tänk om man ändå kunde vrida tillbaka klockan så som ett kort, en sång eller en gammal bekant man inte sett på evigheter kan föra minnena in i nutiden och tar med sig alla känslor till den person man blivit. Vem hade jag varit om jag inte gjort dem val jag gjort? Nu får jag nöja mig med tanken tänk om och känslorna från förut allt kryddat med en stark smak av nostalgi, melankoli som inte går att undkomma. Vart tog dagarna vägen? Är det så här resten av livet ser ut, en blick tillbaka. Framtiden ligger för en men ändå är det tillbaka jag vill. Kommer känslorna någonsin att vara så starka som då, vänskapen så påtaglig, Gud så verklig?

Ambi

Kortform av ambivalent.

ambivalent

  1. uttrycker känslomässig tvåsidighet
    Jag känner mig ambivalent inför att gifta mig med honom.

måndag 4 februari 2008

Hattar och Ni

Om det finns två saker jag vill återinföra från tillbaka-i-dagarna. Inte åttiotalet (som i och för sig gav oss en del fantastiska saker som hokeyfrillan, Maggie Tatcher och Moonboots*) och inte sjuttiotalet (som i och för sig gav oss Jefferson Airplane) utan riktigt tillbaka i dagarna. Femtio, fyrtio, trettiotalen så är det två saker som jag helhjärtat tycker var bättre förr. Hattnormen och ni-formen. Hey, det rimmade till och med.

Hatten gjorde att man visste vart man hade en kille. Det var på den tiden kläderna gjorde mannen. En bra hatt och man visste att man kunde lita på en kille och helt ärligt, snubbarna i gangsterfilmer och dyligt. Mer välklätt får man leta efter.

Ni-formen är tyvärr mindre logisk. Om någon läser det här inlägget lyfter ni(!) säkert på ett ögonbryn och undrar. Vad dillar den där killen om men ni-formen hade faktiskt en del oantastbara fördelar. Låt mig förklara. Genom att använda ni-formen uttryckte man den distans som finns mellan människor i början. Man var bara med ni och hade en officiell och trygg relation. Man visste återigen vart man hade varandra och kunde tryggt språka med främlingar för man visste ju att vi är med ni tills vi vill gå vidare. En vacker dag när man känner varandra lite bättre kan den ena parten hövligt säga: "Näh, vad säger ni, är vi inte med du?" Kom igen gott folk. Var det inte bättre förr?

Jag har en idé. Varför inte reformera det här systemet lite till säg en tregradig skala med ett tredje, lite trendigt och millionsvenskt "len" epitet. Reserverat för dem som är lite närmare vänner. Kanske skulle starta en petition för ändamålet. Vem är med?

Ha en bra dag,
Jonathan