Hattar och Ni

Om det finns två saker jag vill återinföra från tillbaka-i-dagarna. Inte åttiotalet (som i och för sig gav oss en del fantastiska saker som hokeyfrillan, Maggie Tatcher och Moonboots*) och inte sjuttiotalet (som i och för sig gav oss Jefferson Airplane) utan riktigt tillbaka i dagarna. Femtio, fyrtio, trettiotalen så är det två saker som jag helhjärtat tycker var bättre förr. Hattnormen och ni-formen. Hey, det rimmade till och med.

Hatten gjorde att man visste vart man hade en kille. Det var på den tiden kläderna gjorde mannen. En bra hatt och man visste att man kunde lita på en kille och helt ärligt, snubbarna i gangsterfilmer och dyligt. Mer välklätt får man leta efter.

Ni-formen är tyvärr mindre logisk. Om någon läser det här inlägget lyfter ni(!) säkert på ett ögonbryn och undrar. Vad dillar den där killen om men ni-formen hade faktiskt en del oantastbara fördelar. Låt mig förklara. Genom att använda ni-formen uttryckte man den distans som finns mellan människor i början. Man var bara med ni och hade en officiell och trygg relation. Man visste återigen vart man hade varandra och kunde tryggt språka med främlingar för man visste ju att vi är med ni tills vi vill gå vidare. En vacker dag när man känner varandra lite bättre kan den ena parten hövligt säga: "Näh, vad säger ni, är vi inte med du?" Kom igen gott folk. Var det inte bättre förr?

Jag har en idé. Varför inte reformera det här systemet lite till säg en tregradig skala med ett tredje, lite trendigt och millionsvenskt "len" epitet. Reserverat för dem som är lite närmare vänner. Kanske skulle starta en petition för ändamålet. Vem är med?

Ha en bra dag,
Jonathan