Epifani på epifani

Mina föregående veckor har varit fyllda av religösa tvivel. Vad tror jag på? Varför? Blir jag lyckligare av det? En bättre människa kanske?

Är jag kristen för att jag vill det? För att det är bra för min karriär eller för att det är det enda vettiga? Är jag kristen för Guds skull, för att jag är utvald eller lurar jag mig själv för att det är bekvämare så?

Det jag tror att de flesta som bestämmer sig för att leva i en relation med den levande Gudens son måste konstatera är:

1. Kyrkan (de kristna som universell grupp) är inte Gud
2. vi Kristna är inte bättre än andra människor utan precis lika småsinta, lumpna, trasiga
3. vi Kristna är inte lyckligare

Men det var inte därför jag blev kristen. Jag är med för att om det är sant vill jag vara med. Jag provade och det höll. Om livet som kristen varken är lättare, roligare eller lyckligare varför skulle någon någonsin vilja ha det?

Det som allt i slutändan kokar ihop i är om att det är värt att leva efter eftersom det är sant. Eftersom det är sant och endast därför. Det finns en sanning i den här världen och det är Kristus. Vore inte Kristus sanning, vägen och livet vore han inte värd att följa. Vi kan lära oss, vi kan komma en bit på vägen men vi kan aldrig någonsin bli fullständiga. Kunde vi bli fullständiga skulle vi inte behöva Jesus, det är genom att låta oss kompleteras av honom, ge upp oss själva och tillåta oss att konsumeras av hans eviga kärlek vi kan förlora oss själva och finna en skärva av himmelriket i allt som är trasigt.

Det det kristna livet handlar om är att flytta fokus ifrån sig själv till Gud och finna en fullständig mening i det. Det är det man till slut inser att man inte kan leva utan och i den insikten förstår att man i all världslig mening är död eftersom det som lever i en inte längre är en själv.