Två sidor av måndagar

Helgen är slut, ledigheten är över och jag måste gå upp efter att ha släntrat hem så sent att jag nästan var morgonpigg igen. Det slog mig igår, när jag inte ville något hellre än att få ha lagt dem sista 500 metrarna bakom mig och äntligen sova, att även det har sin charm. Det finns en speciell känsla i många saker som egentligen borde vara odelat negativa. Att leva ensam ett tag eller att inte ha några pengar till exempel. Kanske är det helt enkelt självmedömkan men kanske är det den där lilla gnistan som gör att man med rätt inställning kan gå igenom de flesta situationer i livet med ett litet leende på läpparna.

Ganska ofta kommer jag på mig själv med att tacka Gud för att jag lever i västvärlden för att jag är så enormt privelligerad, att jag fått förstånd nog att uppskatta det. Allt för många får bara en hundradel av de möjligheter jag får och jag har till och med möjligheten att hjälpa andra. Ändå skulle jag kasta bort allt det för möjligheten till ett fullt liv, även om det innebar att vara hungrig ibland och inte ha pengar för mat eller nya kläder när andan föll på. Världen förändras men människor förändras inte och det jag saknar ibland kan inga pengar i världen köpa. Då kanske det är lika bra att förbli lite fattig på låtsas. Att leva med små marginaler för att kunna ta de möjligheter man får, leva ut på bekostand av sig själv.

Det finns många fantastiska saker här i världen och jag behöver inte neka mig några. Kanske är det det som är kornet av lycka också i det som ofta känns jobbigt och kan man se det blir också regn och åska, arbete och stress en källa till glädje. När allt sätts i perspektiv och man kan tacka för det. Då vänds världen upp och ner och man kan gråta och skratta samtidigt. Det får vara svårt ibland men man får inte ge upp för även om världen känns som en ensam plats ibland är man aldrig ensam.