Jag vill tillbaka, fem år i tiden till den där kvällen, det där ögonblicket när hon tittade in i mina ögon. Varför sade jag inte vad jag tänkte? Att de där ögonen var så vackra. Inte det jag sa, ”Vad är det som är fel?” Varför lutade jag mig inte fram en centimeter till?
Tänk om man kunde gå tillbaka och rätta till allt det där man gjorde fel. Tänk om man ändå kunde vrida tillbaka klockan så som ett kort, en sång eller en gammal bekant man inte sett på evigheter kan föra minnena in i nutiden och tar med sig alla känslor till den person man blivit. Vem hade jag varit om jag inte gjort dem val jag gjort? Nu får jag nöja mig med tanken tänk om och känslorna från förut allt kryddat med en stark smak av nostalgi, melankoli som inte går att undkomma. Vart tog dagarna vägen? Är det så här resten av livet ser ut, en blick tillbaka. Framtiden ligger för en men ändå är det tillbaka jag vill. Kommer känslorna någonsin att vara så starka som då, vänskapen så påtaglig, Gud så verklig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar