fredag 27 november 2009

Lär sig mänskor nånsin nått?

Sanktioner, subventioner, tullar, protektionism, nationalekonomi, min pappa är starkare än din pappa, du får inte vara med och leka för du är inte en av oss, min är längre än din.

Uppenbarligen klarar inte ens de förtroendevalda av att krypa över sandlådskanten. Ta EU till exempel. Ju närmare man tittar på vad organisationen sysslar med ju tydligare framträder bilden av en förvuxen herrklubb där alla som inte redan är med får kalla handen och ett kallt: "gick du på den lätta?"... Utom farsgubben förståss...

Under tiden kan man bara tacksamt pusta ut över att vara född i sandlådan och låta bli att kika över kanten. Gräset på andra sidan är allt annat än grönt. 

Vad ska man tro när de fina orden bara är en kuliss. Fårpälsen som visade sig dölja något hiskeligt mycket fulare än en varg. När de andra barnen erbjöds ett finger trodde de att de skulle få en hand till slut. Vad fick de? Varför? För att sandlådan var för trång eller för att de stora barnen inte ville tappa kontrollen. Finns det något bättre skäl?

Hade det varit så hemskt om vi fick diktera villkoren för våra egna liv? Om vi inte erkände någon auktoritet utom Guds och Samvetets lag, vad kunde hända? Skulle det oundvikligen leda till mer tandgnisslan? Eller var det rätt som Orwell sa, att vi skulle klara oss rätt okay om vi bara fick leva själva? Är det naivt att tro att människor är goda? Är det naivt att tro att människor är okay? Är det okay att vara naiv?

Är det naivt att tro att en snickarson från nån avlägsen håla klarar biffen? 

Att höra om maktens herrar (för det är mest herrar) och deras rävspel skulle nog få mig att känna mig rätt hopplös. Att rå om sin egen bakgård kan väl vara okay, men inte om det innebär slutet för miljontals människor. Oavsett hur vi gör kommer regnet en dag att falla och skölja bort det som är ont. Om det är slutet vet jag inte, men korthus håller inte hur länge som helst. Jag läser en kurs just nu där vi går igenom alla handelsavtal och ockersystem som upprätthåller den skeva maktbalans som råder i världen. Den kursen får mig att fundera om någonting kan vara värt det pris vissa tvingas betala för det sätt vi lever på.

I Jeremia 39:15-18 får Jeremia ett budskap till en man som lever i Jerusalem, till Etiopiern Ebed- Melech. Jerusalem har mött undergången och alla utom de allra fattigaste släpas iväg som fångar till ett främmande land. Men Jeremia kommer till Ebed-Melech med ett budskap. Ebed- Melech och hans familj ska klara sig. Ebed-Melch litade på Gud och undgick därför konsekvenserna av kung Zidkijas högmod. 

För mig som lever i en tid präglad av Sarkozys och Browns högmod känns det som ett positivt budskap. Det är kanske naivt och barnsligt att lägga allt ansvar på Gud, men jag är hellre naiv än desillusionerad, hellre en dåre än en marionett. 

Får man tro den där snickarsonen är det så vi ska tro, villkorslöst och naivt. Som Barn helt enkelt. 


lördag 14 november 2009

Räddning

Det förra inlägget handlade lite om Johannesevangeliets 15 kapitel där liknelsen om vinstocken finns. Jag reflekterade lite mer över den:Vår strävan leder ingenstans. Det är bara genom att rota oss stadigt i Kristus (Joh 15) och hämta vår andliga och fysiska näring hos Gud (Ps 121:1-2) som vi kan åstadkomma något. Inte ens då kan vi göra det av vår egen kraft, utan genom Guds kraft i oss. Det är Gud Nåd som frälser (Nåden med stort N)* Vi lever och vi förströstar på Gud (förhoppningsvis) och förtröstan kan bara bli fullständig när vi inser hur fullkomligt beroende och utlämnade var och en av oss är till Guds nåd**

Tron innebär att försaka vår tilltro till oss själva. Det innebär att vi säger till Gud, oss själva (och alla andra för den delen) att vi inte klarar det själva. Jag kan inte leva så som Gud skulle önska att jag lever, jag kan inte göra ett enda hår på mitt huvud grått eller svart, (inte permanent i alla fall) jag kan inte rädda mig själv från konsekvenserna av mina handlingar. Jag kan inte göra någonting, inte av egen kraft. Gud kan använda oss till mycket, allt Gud vill och vi tillåter Gud att göra, men allt det är gåvor och frukter av nåd.*** 

Tron innebär att försaka vår tilltro till oss själva. Istället för att lite på mig själv finns möjligheten där. Istället för självtillit kan jag lita på Gud och tryggt förtrösta på att Gud vet bäst, tryggt förströsta på att Gud har en plan. Tillit är försakelsens kärna samt dess udd. Förströstan på Fader, Son och Helig Ande, tre i En. Vi kan inte räcka till själva. Vi är inte ens tillräckliga för oss själva och hur ska vi då kunna vara tillräckliga för medmänniskor, samhälle.. eller för Gud? Vår egen kraft räcker inte för att rycka oss själva undan ett välförtjänt straff** Att tro att vi skulle kunna det är naivt, farligt och fullständigt irrationellt. Lika irrationellt, och naivt är det att tro att någon annan skulle betala priset åt oss. Men det senare är korsets dårskap. (1 kor 1:18-21)

Ibland har jag oerhört svårt att tro att jag skulle vara räddad undan någonting. Tillvaron är fruktansvärt tröstlös. Varje dag hör jag om krig, svält, omänskliga förhållanden, övergrepp och misshandel. Jag själv famlar i något slags halvt ordnat kaos där jag bara kan hoppas på att överhuvudtaget få leva till imorgon och jag gör saker som jag vet är fel, som jag inte vill göra, men som jag ändå gör! Trots att jag ser alla världens orättvisor pinsamt tydligt fastetsade på min näthinna gör jag långt ifrån mitt bästa för att åtgärda dem. 

Att tro att det finns någon räddning är fruktansvärt naivt och dåraktigt.Ändå upplever jag att Jesus sträcker ut handen till mig och säger "ta min hand och våga ta steget, våga göra det jag vill, våga se människor med mina ögon en stund, men framförallt, våga lita på mig." Även om jag inte räcker till själv och helt säkert är på väg käpprätt åt helvete.**** Ändå hör jag tydligt en röst, som har ekat de senaste tvåtusen åren, viska:

"Jag fixar det"


*Inte den billiga nåden som blir en ursäkt för att göra saker jag vet att jag inte borde göra (Kommentar till oss som läst Bonhoeffer) utan den dyra nåden som kostar oss allt.

**Spontant tänker jag att Gud är rättvis och barmhärtig, men övervägande barmhärtig. Vore inte Gud barmhärtig i första hand skulle vi alla vara rätt rökta. (Rätta mig om resonemanget inte håller)

***Nu pratar jag om det som är gott. Allt annat kan vi mycket väl klara av av egen kraft, jag gör det dessvärre ofta och gärna, häromdagen hänföll jag till exempel åt lite sjukt självisk konsumism.

**** Det här inlägget kanske är lite mörkt på sina ställen, men oroa er inte för mig govänner, i själva verket är jag lyckligare än jag varit på mycket länge. Vad jag menar är att jag inte på något sätt är särskilt helig eller rättfärdig och därför skulle vara mer rökt än de flesta om det inte vore för: **

måndag 9 november 2009

Vi och dem - ut på djupt vatten

Jesus besegrar ondskan, fundamentalt. Först blir han frestad i öknen och övervinner redan där det onda. Efter det stillar han stormen och går på djupt vatten. Det är inte bara för att imponera på lärljungarna han gör det utan för att visa att han har besegrat det onda där vattnet är en symbol för djupen, det okända, det skrämmande och det onda. Vidare visar han oss vart vi måste gå ibland, ut på djupt vatten. Så shoot... here we go.

Jesus gör en del absoluta anspråk, man kan inte tjäna två herrar, antingen Gud eller Mammon, antingen världen eller kristus. Församlingen, kyrkan mot de som står utanför?

Jag tror ändå att en relation med Kristus innebär en fundamental, bibehållen, förändring i en människas liv (a lá galaterbrevet 2:15-21) Det är i många avseenden en fråga om liv, död och räddning från intighet. Men vad innebär det för min inställning till mina medmänniskor som inte är kristna?

Nyckeln till gåtan tror jag ligger i att "leva i världen men inte av världen" och hur man ska förstå den principen.

Jag förstår leva i världen som att vara en del av världen. Att bli vän med människor som inte tror för min egen skull, att engagera mig för att göra världen bättre och att försöka njuta av den gåva livet är utan att skada mina medmänniskor mig själv eller min Gudsrelation.* Det är kanske en väl frisinnad tolkning. Vad jag vill säga är att jag inte vill isolera mig från världen. Att ha icke-kristna vänner är väldans viktigt, speciellt när de flesta människor inte är kristna. Om inte annat så tror jag det är ett viktigt verktyg för att utveckla tolerans och förståelse.

Att inte leva av världen däremot tror jag handlar om vart man placerar sina rötter. I Johannes 15 talar Jesus i en liknelse om att den som blir kvar i honom bär god frukt, om att vi inte kan göra något utan Jesus i våra liv. I den mån vi försöker göra något av egen kraft leder det till utbrändhet och besvikelse, för att vi till slut kommer att inse att vi inte orkar. Det enda vi kan göra av egen kraft är att be Gud ge oss längtan och kraft att söka honom och genom att söka Gud kommer allt det andra. 

Jag tror inte att vi ska isolera oss från ickekristna medmänniskor på något plan och att vi får med hjälp av vårt samvete, vårt förnuft och förståelse av skriften, att i relation till Gud bestämma vart vi kan bete oss såsom ickekristna och vart vi bör handla annorlunda. Det är svårt att ge några direkta svar (i fall där vi inte får uttalade direktiv uppifrån åtminstone) men en fingervisning kan ju vara (tänker jag mig i alla fall) att det är helt okay att gå på en fotbollsmatch (eller om man råkar ha smak, en koncert) med icke-kristna vänner men att det kanske inte är okay att hänge sig åt arbetsplatsmobbning med sina kollegor. Ni förstår vad jag menar. I vår relation till dem tror jag också att vi bör vara noga med att vara ärliga med att vi inte är förmer på något sätt. Kristna är gnidna, småsynta, mordiska, tossiga precis som alla andra, trots att vi har så mycket större skäl att inte vara det. Bara att prata om vi och dem är jobbigt, på vilket sätt är vi egentligen annorlunda?

Det enda som gör oss annorlunda är att vi har hittat våra rötter i Kristus. Det är något som jag tror att vi bör vara ärliga med det. Jesus säger att den som skäms för honom skäms han för, men det är knappast det främsta skälet Speciellt när våra icketroende vänner frågar oss hur vi hanterar allt det jobbiga i tillvaron så bör vi vara ärliga med att våra rötter är i Kristus och att det bara är där det finns kraft att hämta för den som inte orkar själv. (All respekt för icke-troende som orkar med att tackla sin vardag, jag förstår inte hur ni gör)

Syvende sisst är vi ändå bara märkliga små djur*** som kryper runt på planeten och inte riktigt vet vart vi vill och vart vi är på väg. Vi sitter i samma båt du och jag. Oavsett om du har tro som ett senapskorn eller inte riktigt kan fatta varför folk tror alls. Vi letar efter kärlek och bekräftelse och förhoppningsvis något att äta i morgon också och för min egen del är min erfarenhet att det enda.. den enda som kan förse oss med det är Gud. 

Ps: Som vanligt utgår jag ifrån att jag har rätt... tills någon påpekar att jag har fel. För det har jag antagligen.. statistiskt sett. En stor anledning till att jag skriver här är att jag vill lära mig och växa själv så tveka inte att korrigera mig. 

*Naturligtvis vill jag mina medmänniskors bästa, men min erfarenhet är att det inte funkar att bli kompis med folk med baktanken att man vill försöka "omvända dem" eller dylikt. Därför menar jag att det är viktigt att bli kompis med folk för min egen skull, för att jag ska kunna få kompisar som inte är kristna. En god vän fick en fråga av en av sina icke-kristna vänner om min vän bara var kompis med den icke-kristna vännen för att han skulle omvända sig. Varpå min vän svarade att det inte var fallet, men att hon skulle ljuga om hon sa att hon inte skulle bli glad om den icke-kristna vännen blev kristen. (Tack Gud för kloka vänner.) 

** Som Gud har gett lite mer ansvar än de andra små märkliga djuren.. djuren alltså.

(Till eventuella icke-kristna läsare: Det är inte i första ledet för att vi ska bli fler som går till kyrkan som vi vill att människor ska omfamna tron, utan för att vi tror att det är det Bästa som finns för en människa)


tisdag 3 november 2009

Medborgarskap

Jag är helt klar för att skilja kyrkan från staten och staten från kyrkan. Faktiskt till den grad att jag nog skulle peppa på att säga upp mitt medborgarskap i Sverige och bli medborgare i Svenska Kyrkan istället. Hmm.. eller ja.. får fundera på det där. 

Nu får jag tillfälle att blogga om Nyamko Sabuni igen, den här gången citeras hon indirekt och anmärker på att hon tycker att det är bra om kristnas inflytande begränsas i frågor som abort, jämställdhet och HBT frågor. Jag känner för att kommentera hennes uttalande. Men shoot, vart ska jag börja.

Jag börjar med en liten fråga först, varför tar hon inte upp frågor som social rättvisa eller mänskliga rättigheter? Där tror jag att folkpartiet och kyrkorna egentligen skulle ha mer att bråka om. Passa dig, annars tar jag fram tofu-kanonen

För det första undrar jag vilket inflytande Sabuni pratar om. Vilket inflytande är det Sabuni vill begränsa? Vilket inflytande har de "kristna"

(Förutom att vi naturligtvis egentligen är en liten judisk utbrytarsekt och därför, så som alla andra judar äger alla världens banker, och har alla politiker av dignitet, utom Sabuni (nej förlåt nu var jag elak) i vår ficka.) Ser jag ett par vägar till inflytande som de "kristna" kan tänkas ha. 

  1. Yttrandefrihet, den rättighet jag praktiserar just nu.
  2. Rösträtt, den rättighet jag senast praktiserade i kyrkovalet.

Sen har ju förståss kyrkliga ledare kanske det inflytandet att de faktiskt kan påverka den allmänna opinionen. Men det kan ju förstås verklighetens folk, de vanliga sekulära svenskarna också göra... påverka den allmänna opinionen.* Så nu måste jag undra. Vilket inflytande är det vår jämställdhetsminister vill begränsa?

Det enda sättet religionen kan få ökat inflytande över politiken är om fler börjar bry sig om religion. Vi lever i en demokrati, dammit. I alla fall är det det jag vill tro.

Hur demokratiskt är det att sätta munkavle på folk beroende på deras religion? Jag har hört att det är bra att tänka innan man talar. **

*Vem vill du helst ge inflytande? Bert eller Kalle Gurra

** Som tur är behöver ju folkpartiet inte vara rädda för att förlora min röst i nästa val, svårt att bli av med nått man aldrig haft.