tisdag 30 september 2008

Katharsisbegär

Ikväll blir det samtidsanalys, ett farligt ämne.

Dessutom har det utgångspunkt i mig själv. Det är ännu värre. Efter att ha kollat av facebook, msn, gmail, deviantart för femtonde gången. (Med bleka förhoppningar kollade jag också den här bloggen.) Får jag inse att den efterlängtade stormen av gensvar uteblev ikväll också. Isabel skrev, det var nice.

Men nu gick jag ifrån ämnet. Efter den här kvällsrutinen började jag fundera vad som är drivkraften att kolla alla kommunikationsvägar internet erbjuder efter något slag av mänsklig kontakt. Varför är det så viktigt att hela tiden se till att det inte går fem minuter utan att någon som kanske kunnat nå mig faktiskt kommer fram.

Jag vet inte om jag satt ord på känslan tillräckligt. Det är ungefär som en fånge i isoleringscell som kollar efter sprickor i murarna. Det är en fruktansvärt desperat känsla och den fick mig att fundera, för första gången tror jag.

Att vara beroende av andra människor tror jag är något i grunden bra. Människor som är beroende är ofta älskande också tror jag. Och no man is an island (he's a peninsula - jeffersson airplane). Men att vara beroende av att de skriver till en till den grad att man faktiskt föredrar den kommunikationen med vissa människor framför den faktiska kontakten med en massa andra det är ju ganska konstigt.

Kanske är det så att det inte bara är jag som lider under symptomen av att e-sakna folk. Kanske är det en konsekvens av min generations massautism där man vill ha alla relationer under 100% kontroll, jämt, där man är rädd för människor på riktigt och i stället kryper ner i sitt skal av forum.

Jag tror att jag har ett översocialt behov och borde gå och lägga mig i stället för att sitta och älta mina funderingar.

måndag 29 september 2008

Vem ska trösta postmodernisten?

Ett ganska nördigt inlägg

Snälla, snälla, skriv mig inte på näsan. Jag vill gärna veta vad du har att säga och om du håller tyst en stund så lovar jag att jag ska fråga. Du får gärna komma med synpunkter men mästra inte. Visst du är äldre. Du har skrivit en bok, fine. Men snälla, anta inte att jag tar för givet att du har hela sanningen.

Preskriptiva språkfascister är hemska, allvetande modernister är fruktansvärda. Det kan hända att vi är lite depraverade. Men vi är i alla fall ödmjuka.

Det är konstigt hur ett ämne som grammatik kan göra en upprörd. Jag får försvara mig med att jag är nörd. Jag blev arg på våra föreläsningar och jag blir ännu argare på vår handbok i svenska. Livet som student är hårt antar jag. Kanske skulle jag bli en superdissident språkforskare i stället. Jag kunde komma ut med nya, deskriptiva grammatikor varannan vecka. Kanske ska jag bara gå en anger management-kurs eller gräva ner mig.

Det är svårt att vara ung och ännu svårare att inte skriva när man borde läsa grammatik.

Adé mina vänner

söndag 28 september 2008

Kill my darlings angsty

(Ett ganska galet inlägg)

Jag borde slakta dem men de vill inte dö. Mina darlings, de där sakerna som alltid vill stå i vägen. Bilder man borde slängt, ordvitsar och historier man borde ha glömmt, relationer som bara kan göra en illa. Man borde ha slängt dem, renodlat, gått vidare, sållt allt man äger och blivit asket.

Kanske är det skivorna som skulle svida mest att bli av med, kanske är det böckerna. Samvetet eller känslan av att det kanske finns en morgondag kanske man borde glömma. Pengarna som jag kunde ha gjort något av tynar bort i nått bankvalv nånstans. Kanske borde man bara slänga dem i skön och följa sin utsträkta tumme vid en vägkant någonstans.

Hur pank du än är, det enda som kan ta ifrån dig dina upplevelser är amnesi, senilitet och ond bråd död. Pengarna är ändå bara lånad tid. Någon annans tid lagrade i form av en papperslapp, lagrad i stora förråd och ihoprullade till olycksbringande cigarrer som byråkratspöken röker för att inte tyna bort i utraderande förglömmelse (läs Momo och tiden av Michael Ende).

En vacker men blåsig höstdag ligger de där framför mig. Mitt överjag och min självkänsla, morgondagarna och min värdighet. Darlings som inte vill lämna vägen fri. Kriget mot mig själv går in i en annan fas och bakom mina darlings ser det lite ut som grand canyon. En vidsträckt horizont, ett gigantiskt stup, och en smal, smal trampolin. Och med stora röda tryckbokstäver står det skrivet på himlen.

"Släpp taget"

fredag 26 september 2008

Mina hjältar 1

"I worked out an anarchist theory that all government is evil, that the punishment always does more harm than the crime and the people can be trusted to behave decentyl if you will only let them alone" George Orwell

Du måste inte hålla med om allt, håll bara om att George Orwell är coolast 

torsdag 25 september 2008

Falla - fel

En av de otrevligare konsekvenserna av att pimpla i sig ett par deceliter kaffe under en lektion är de enorma munchees man får efteråt. Kom hem för en kvart sen fullkomligt utsvulten. Jag kände mig ändå ganska inspirerad när jag stod vid spisen och stekte färdigfalafel, nu är tiden när livet börjar tänkte jag. Det finns så mycket att göra och jag vill göra allt. Publicera, bli publicerad och förändra världen.

Att tänka "karriär is the shit" känns kanske lite tragiskt men wtf maties! Har man lika mycket romantisk erfarenhet som en inte helt könsmogen daggmask får man hoppa på det näst bästa tåget i stället. Arbetsmissbruk har aldrig skadat någon, bara gjort folk rika. Skulle jag vara rik skulle jag förändra världen.

Efter att ha gjort något åt mina munchees är jag bara ett blogg-inlägg från att ta tag i allt och då kommer tankarna. Idéerna om att man faktiskt är en ganska tragisk person. Enligt mången standard.

Vem bestämmer vad som ska vara standard. Ska man se det lite hedonistiskt är det jag. Enligt min standard är det inte jag som är en tragisk person utan snarare de som inte är som jag. Det är föresten ett ganska nice perspektiv. Det är jag och du mot världen och den ska förändras.

Deus Vult!

tisdag 23 september 2008

Don't you want somebody to love

En lång sömnig morgon efter en sex timmar kort natt. Två timmar med nybryggt kaffe Flogging Molly, gitarr, vattenfärger, gröt och en lite deppig prettokänsla som resulterade i ännu mera vattenfärger.

Idag är en kort dag och det känns som fredag. Dessutom saknar jag alla som inte är här. Jag saknar mina Uppsalavänner, saknar min mormor och kaffet luktar som hennes lägenhet. Jag saknar Przemek, Franzi, Paulo, Annika, Taizé.

Between a man and a woman rör mig till tårar och jag undrar vart min rosin dubh är. Kaffet gör mig rastlös och jag undrar när jag ska få känna mig fri och ledig igen. Sådär som det känns att sitta på ett tåg kl. 4 eller 5 på morgonen med sandkorn i ögonen. Den där nervösa känslan av att inte veta vart man är på väg. Känslan av att allt kan hända.

Snart måste dagen börja. Sundsvall är livet, allt annat minnen. Idag tar vi nu och i morgon ska vi förändra världen.

fredag 19 september 2008

Kashmir Shangrila

Rushdies Kashmir, det för krig, okupation, död och skräckvälden måste vara så nära himmelriket man kommer.

Jag glömde allt vad bilder heter, i morgon kanske, och drömde mig bort en stund. Bort till ett land av berg, dalar, vattenfall och etnisk mångfald. Ett land av kryddig mat och självförsörjning.

Det kanske låter klyshigt, men bättre verklighetsflykt får man leta efter. Nu är jag sen igen.

Adé

Den tredje uppdateringen

Det blev en längre kväll än jag hade tänkt, men det var kul. Nu är det sent och jag ska snart sova, men jag vill ändå posta bilderna från min promenad nu. Varför nu? Det vet jag inte, men jag har lust och det är i grund och botten det den här sidan handlar om.

En enkel form av katharsis

Ny stad

Efter (snart) tre veckor i Sundsvall har jag äntligen tagit steget. Det bästa sättet (vad jag vet) att bekanta sig med en stad är att ta en lång promenad med kamera och ta en rad menlösa bilder av alla underliga saker man hittar längs vägen.

Det var kallt, det var soligt och jag hittade en massa roliga, mindre roliga och rentutav tråkiga, saker. En fisk, som egentligen var ett drag, en massa gammalt trä och the wall. Pink floyds The Wall alltså. Inte filmen utan muren.

Nu måste jag till skolan, men sen kanske jag kan ta mig tillbaka till mina substitutromanser (kameran, datorn och min skivsamling) skriva ett par rader till och posta några bilder. Wicked!

tisdag 16 september 2008

En musikblogg

Vilken bra idé. Jag igång ett extraprojekt på sidan om den här sidan. Musik är ju kul att skriva om så varför inte.

http://hogtrofasthet.blogspot.com/ heter den. Namnet är lite cheesy (det är en spinn-of på high fidelity, för övrigt namnet på en riktigt bra film och en ännu bättre bok)

måndag 15 september 2008

Klingoner i vita huset

http://www.collegehumor.com/video:1795676

Mitt nördhjärta tar ett skutt

söndag 14 september 2008

Mononym (ett väldigt narcistiskt inlägg)

Om man bara är känd under ett namn är man mononym. Det betyder att så fort någon pratar om till exempel Enya så förstår alla att det är musikern Enya från Irland man menar.

Att ha ett mononym måste vara den största formen av berömmelse. Om man blir synonym med bara ett av sina namn. Några mononym är t.ex. Bush, Hitler och Feist (som är coolast, eftersom hon gjort bra saker och eftersom musiker är coolare än politiker).

Jag tror att jag måste byta namn om jag ska bli känd under ett mononym. Wiksten är liksom inte så klatshigt. Svenska namn gör sig inte så bra som mononymer. Bildt funkar iofs. nästan. Men Carl Bildt funkar ändå bättre, det rimmar så trevligt.

Min mammas släkt heter weigl. Det funkar inte heller riktigt. Det måste ju vara något lite ovanligt också. Kanske kan man satsa på ett epitet i stället. Schnitzl-mannen till exempel. Fast det funkar ju inte riktigt om man är vegetarian och dessutom finns ju redan en schnitzl-man (springnotornas mästerkatt, i stövlar)

"Joni" har varit på tapeten men säg det inte till någon.

Det shysstaste vore om man var känd under ett mononym som egentligen var ett alias och fullständigt okänd som sitt vanliga jag. Man skulle ha en hemlig identitet helt enkelt. Om man t.ex. var känd som Action Man (schloss Klaus egen superhjälte, klädd i röda spandex och med en linblond permanent som kan shocka presidenter) och samtidigt jobbade som csn-tjänsteman. Vilken antihjälte man skulle vara.

Stalin gjorde iofs en rätt hyfsad spinoff och tog saken i egna händer.

torsdag 11 september 2008

Ställ upp för laget-ism

(!!Varning, du kanske inte vill läsa det här!!)





(Det här är bara en teori men den riskerar att göra dig upprörd)






(Skyll dig själv)


"Ställ upp för laget" eller"det blir inte kul utan dig" är saker jag hör alldeles för ofta. Jag inser vilken pensionär jag är som inte gillar när musik är så hög att jag inte kan föra ett samtal i normal samtalston. (Speciellt när musiken är sinnessjukt aptråkig och det är den i de flesta sammanhang)

Varför är sociala aktiviteter inte roliga om inte alla ställer upp? Varför kan man inte acceptera att inte alla "ställer upp för laget". Kanske för att man egentligen skäms för det man vill göra och inte vill att det ska finnas utomstående som kan anklaga en dagen efter.

Finns det en trend i att konstatera de uppenbara delarna av svensk mentalitet. Är inte det här en typisk sån grej. I andra länder har jag inte stött på det. På något vis är det okay att göra bort sig eller genomlida offentliga förnedringsmoment som ex) karaoke även om några i gruppen sitter kvar vid bordet och pratar.

Kanske är det bara jag som är lite för lillgammal och tråkig. Kanske är det så att de som absolut vill att alla ska vara med egentligen inte har något vettigt att säga och inte riktigt kan acceptera att det finns de som gör det. I vilket fall tänker jag sluta "ställa upp" på sociala aktiviteter när jag inte har lust. Varför ställa upp på något man inte tycker är kul? På ett smått socialdarwinistiskt sätt kommer nog i så fall de som inte har något vettigare att komma med än "Ställ upp" så småningom att inse hur tråkig man är och sluta besvära en. Då kan man fokusera på de andra och skulle jag någon gång, vilket säkert kommer att hända någon gång ibland, att jag har lust att "ställa upp" kan jag högtidligen välja det själv.

Ibland kan det vara kul att bli påtrugad. En gång blev jag indragen i en estnisk folkdans av en (väldigt snygg och i sin bästa ålder, ca 27 årig) estniska. Det var kul. Hmm. Kanske är det som när folk är intresserade av en. Det är väldigt charmigt så länge det är rätt person som intresserar sig.

tisdag 9 september 2008

Sport och Politik

Är sport och politik oförenliga? Får man inte blanda in sport i kampen för en bättre värld?

I så fall är sporten själv ondskefull.

Tänk om fler idrottsatleter, i sin roll som förebilder, kunde stå upp för människors grundläggande rättigheter. Musikerna gör det:


http://www.youtube.com/view_play_list?p=A3D2A9617421627A

söndag 7 september 2008

Visst är det svart

Tysta Mari, så bra pop kan bli
http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=76539620

Så här i nollningstider var jag tvungen att reflektera lite.
En öl på en krog kostar ca: 30-50 kr. En skiva på internet kostar 60-200 kr. Under en utekväll dricker man ungefär 3-7 öl. Alltså 90-350 kr under en utekväll dricker man alltså upp 2/3 till 6 skivor.

Vad blir man gladast av, en skiva eller två öl?

Jag ska aldrig mera dricka alkohol (retoriskt i alla fall)