Om man bara är känd under ett namn är man mononym. Det betyder att så fort någon pratar om till exempel Enya så förstår alla att det är musikern Enya från Irland man menar.
Att ha ett mononym måste vara den största formen av berömmelse. Om man blir synonym med bara ett av sina namn. Några mononym är t.ex. Bush, Hitler och Feist (som är coolast, eftersom hon gjort bra saker och eftersom musiker är coolare än politiker).
Jag tror att jag måste byta namn om jag ska bli känd under ett mononym. Wiksten är liksom inte så klatshigt. Svenska namn gör sig inte så bra som mononymer. Bildt funkar iofs. nästan. Men Carl Bildt funkar ändå bättre, det rimmar så trevligt.
Min mammas släkt heter weigl. Det funkar inte heller riktigt. Det måste ju vara något lite ovanligt också. Kanske kan man satsa på ett epitet i stället. Schnitzl-mannen till exempel. Fast det funkar ju inte riktigt om man är vegetarian och dessutom finns ju redan en schnitzl-man (springnotornas mästerkatt, i stövlar)
"Joni" har varit på tapeten men säg det inte till någon.
Det shysstaste vore om man var känd under ett mononym som egentligen var ett alias och fullständigt okänd som sitt vanliga jag. Man skulle ha en hemlig identitet helt enkelt. Om man t.ex. var känd som Action Man (schloss Klaus egen superhjälte, klädd i röda spandex och med en linblond permanent som kan shocka presidenter) och samtidigt jobbade som csn-tjänsteman. Vilken antihjälte man skulle vara.
Stalin gjorde iofs en rätt hyfsad spinoff och tog saken i egna händer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar