tisdag 29 december 2009

PS 146

Jag läste Magnus Malms krönika i dagen

Den fick mig att fundera, vem tillåter vi bestämma i våra liv? När jag läser evangelierna och tanak framträder en bild av en Gud som säger att den hierarki och maktstruktur vi bygger upp är en illusion där vi i själva verket alla är lika ansvariga, lika maktlösa, lika beroende inför Gud. Där framträder en uppmaning att fundera, att reflektera över om det vi blivit lärda. Det som skolorna, marknadskrafterna och politikerna försöker lära oss om vad som ger oss människovärde och trygghet är lögner. Sanningen är denna:

Ps 146:2
Jag vill prisa honom så länge jag lever,
lovsjunga min Gud så länge jag är till.
Ps 146:3
Lita aldrig på mäktiga män,
människor som ingen hjälp kan ge.

Ps 146:4
De ger upp andan och blir jord igen,
då går deras planer om intet.
Ps 146:5
Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.


Makten och äran är Herrens, i evighet! Herren kallar dig! "Följ mig!"

söndag 27 december 2009

Jullovsläsning

Nu under julen blev jag lite trött på att bara läsa kurslitteratur och hittade två små och högst vinklade böcker om antroposofin skrivna av pingstpastorn Sigvard Svärd. Jag vet inte så mycket om antroposofin, mer än att deras skolor verkar sympatiska och att kung markattas mat är god. Således hade jag en ganska bra bild av antroposoferna och tänkte väl mest att de var välvilliga flummare som hittat ett par korn.

Sigvard Svärd levererade en annan bild. Han skrev att han under flera år följt antroposofernas verksamhet i Järna och läst allt han kommit över om antroposoferna och genom att exempelvis gå tillbaka till grundaren Rudolf Steiners skrifter, som enligt Svärd hålls mycket högt av antroposoferna än idag.

Sigvard Svärds två böcker "den antroposofiska människosynen" och "meditation och magi inom antroposofin" målar upp antroposofin som en mer eller mindre pseudovetenskaplig religion byggd på ett hopplock av andliga idéer som flukturerat i kristendomens periferi. (både inåt och utåt tål att tilläggas) Idéer som Steiner sen kombinerade med ett par tidsenliga bruna* idéer och lite "östlig" andlighet. Detta är väl kanske inte jättekonstigt och det vore intressant att veta hur antroposoferna applicerar vetenskaplig metodik på sina excersiser, men man måste antagligen vara invigd för att få reda på det**

Nåväl nåväl, det slutar inte riktigt där. Svärds allvarligaste anklagelser slutar inte där utan börjar med den starka ockultistiska strömningen inom antroposofin. Svärd definierar aldrig vad som menas med ockultism, åh andra sidan vet jag inte om Steiner gör det heller. NE skriver såhär

Jag har en medfödd aversion mot ordet ockultism som antagligen grundar sig i min Lutterska uppfostran, den är närmast instinktiv och tar sig uttryck i att saker som jag associerar med ockultism (förutom en del bättre konst av någon anledning) fyller mig med samma känslor som jag har till exkrement och köttbuljong. För utom att jag känner ett visst äckel inför det vet jag inte mycket om ockultism och kan inte säga att jag bryr mig särskilt mycket om någon annan andemakt än Guds Heliga Ande, därför bryr jag mig inte heller om vad den eller den "ockultisten" pysslar med, det är inte min sak att dömma eller ens bedömma. Ville bara klargöra det innan jag kommer till min poäng.

I läsandet av Svärds böcker om antroposofin träder för mig en tydlig skillnad fram mellan antroposofin, som har anspråk på att vara en vidareutveckling av kristendomen, och den kristendom jag anser mig företräda. Konstigt nog tar inte Svärd upp denna. Antroposofin liksom den mesta andligheten egentligen handlar om prestation, att uppnå vetskap om andliga ting.. jada jada jada. Jag tycker att man kan kalla det en strävan efter självförverkligande. Kristendomen som jag ser den är diametralt motsatt*** Den kristne, till skillnad från antroposofen, kallas att försaka sig själv, att bära sitt kors, att dö för att kunna leva.**** Vi får av Jesus veta att om vi söker ska vi finna och det som finns att finna finns hos Gud, andliga mysterier för den som följer Jesus är bara bländverk. Nu kanske du undrar vad det egentligen är för skillnad på dessa två? Skillnaden ligger i vad vi gör i praktiken. Antroposofen kallas inåt, till fördjupad kunskap om sig själv och andliga mysterier. Men den som försöker förverkliga sig själv kommer aldrig att nå sitt mål, den enda som kan förverkliga oss är Kristus! Den kristne kallas ut i världen, för att Jesus först har älskat oss kallas nu vi att älska inte bara Gud utan vår nästa och oss själva.

Nu har jag bara läst Svärds beskrivning av Antroposofin men ingenstans nämns några referenser till ett socialt engagemang så som det bibeln kallar till***** Om denna skillnad inte framträder tydligt är det ett dåligt budskap för kyrkan och något vi borde jobba på. Någonting som jag av hjärtans lust vill jobba på, hakar du på?

Nåd och frid gott folk

(Som vanligt är jag hemskt tacksam för kommentarer, jag vet uppenbarligen inte vad jag pratar om och du vet säkert bättre, om du inte är nazist förstås för då kommer jag att radera dina kommentarer, vet hut!)

* Läs nationalsocialistiska, Steiner verkar enligt Svärd inte ha varit jätteförtjust i människor med fel hudfärg, osagt vad antroposofer tycker idag. Jag blir inte så förvånad att till och med stora ockultister visar sig vara barn av sin tid.
** Min grundhållning mot hemlighetsmakeri, speciellt vad gäller andliga grupper, är att hemlighetsmakeri är ett säkert tecken på att hemlighetsmakarna inte har ett jota att komma med.
*** Blir det en dubbelnegation? Det är menat som en förstärkning. Jag fiskar feedback här gott folk.
**** Matt 16:24-28, Joh 3:1-21
***** 1 John 4:19-21, Matt 5-7

onsdag 23 december 2009

Dessa dagar

Nu om dagarna sitter jag mest och skriver hemtenta. Därför blir det inte så mycket skrivande här. Försöker hitta någon bra metod för att kunna lägga upp bilder från COP15 mötet på bloggen. Men det dröjer.. håll till godo

lördag 19 december 2009

En Gud jag kan predika

Mitt förra inlägg var en mil långt. Jag ber om ursäkt men jag tror det behövdes. Det var ändå en uppgörelse med vad som blivit lite av en knäckfråga för mig. Beklagar också att jag inte hunnit skriva på ett tag. Jag har haft bättre saker för mig bara ;)

När jag upptäckte att jag inte längre kunde tro att Gud kunde tillåta människor att bli evigt straffade i helvetet upptäckte jag något nytt och något som jag saknat. En Gud jag kan predika. Jag tror att Jesus gärning var bestämd att rädda alla och i det upplever jag en befrielse i att tro att Gud är godare än vi kan förstå.

Inte heller tror jag att helvetet är nödvändigt för att Gud eller Jesu gärning ska bli förminskade eller för att vi ska kunna känna hopp inför ett liv efter detta. Däremot tror jag att den kristi kropp som inte predikar skräck inför en helvetesdom mycket kraftfullare kan predika Guds rike här på jorden.

Tvärt emot konstens alla regler har jag sen ett par år läst bibeln rakt av från perm till perm och har nu kommit fram till klagovisorna. Under hela tiden har jag bett om Guds vägledning och det har inneburit många fantastiska upplevelser (och naturligtvis ett par perioder av tristess, krönikeböcker får inte många poäng av mig). Det som verkligen sticker ut i denna läsning är en sak. Vikten av att lita på Gud. Den senaste berättelsen som fångade mig var den om Ebed Melech i kapitel 39 vers 15-18 som blir räddad just för att han satte sin lit till Gud.

Även dagar som denna när det är svårt att tänka sig en mörkare utgång är Gud att lita på. Gud är inte beroende av politikers makt eller pengar. Guds planer är högre än våra planer och Guds vägar är högre än våra vägar. Därför är det inte naivt att lita på Gud utan oändligt mycket naivare att inte göra det. Jesus kommer med frälsningen och med räddningen, när Jesus får frågan hur många gånger man ska vara beredd att förlåta säger han inte att man ska förlåta något en gång utan istället att förlåtelsen inte har någon sista gång. Det är en Gud jag kan tro på och predika.

När, dagar som denna, politikernas girighet, svaghet och inkompetens, deras bristande vilja, fallnande tro och felaktiga prioriteringar blir allt för uppenbara kan vi se att dessa människor inte är värda vår tillit. Den enda som är värd att lita på är Gud och bara hos Gud finns räddningen från den ondska som präglar vår samtid.

Det betyder inte att jag inte tror att vi har ett ansvar för vårt handlande, det tror jag i allra högsta grad att vi är och jag tror att vi kommer att få ta konsekvenserna av våra handlingar inte minst för att det ser ut som att vi kommer få simma till jobbet vid någon punkt inom de kommande decennierna. Men jag tror att vi kan lita på att om vi litar på Gud kommer Gud att visa oss nya vägar in i sitt rike. Sätter vi däremot vårt hopp till den här världens korrupta ledare tror jag inte att det finns någon möjlighet för oss att undkomma översvämningarna.

"Även om världen går under idag ska jag plantera ett äppelträd idag" Jag tror att vårt hopp nu ligger i att bygga nya, hållbara strukturer efter de anvisningar som Gud och goda andliga förebilder givit oss och en värld som inte styrs av Kungar eller politiker utan genom Guds försyn (Sam 8)

lördag 5 december 2009

Hades-megalomani

Det här inlägget handlar om att brottas med en traditionell bibelläsning och därför tar jag först upp hur jag förstått en aktuell tappning av en traditionell läsning och sedan mina problem med densamma :)

Det finns några frågor jag brottas med i min Gudsbild. En av dessa frågor är till exempel: Hur kan en God Gud tillåta så mycket hemskheter? Speciellt en allsmäktig sådan. Att säga att det beror på att vi har valt att ha det så, och att Gud egentligen inte alls har så mycket att göra med hemskheterna i världen räcker en bit på vägen. Fördelen med det svaret är att man genom att välja det gör det omöjligt för sig att skylla allt ansvar på Gud. Just nu är jag mest inne på att det inte ens är vårt fel som individer, utan tvärtom maktens herrar (och numera, ett fåtal, damer) som är orsaken till hur allt är ställt och därmed ansvariga för det inför Gud. Men det är en annan historia.

När man ser vilka möjligheter en del människor får bara för att de flesta människor hålls i slaveri. När man ser hur orättvis världen är det lätt att tvivla på att Gud är rättvis. Det svar som ligger närmast till hands när vi vill få ihop den motsägelsen är att peka på livet efter detta och säga att de människor som lever fett på andras bekostnad, de kommer att få sitt straff då och de andra sin belöning. Tittar man på Jesu undervisning verkar det också finnas ett visst stöd för den tolkningen. Jesus talar om både straffets gehenna och ett Guds rike. Ett rike där den förste ska bli sist och den siste först. Så långt allt väl.

Jag tror att vi alla har prioriterat väldigt fel i våra liv. Jag själv har gått förbi människor som behöver min hjälp många gånger, av olika skäl, men egentligen sällan för något giltigt skäl. Om någon till exempel är så hungrig att denna någon sätter sig på gatan och tigger, då borde jag som medmänniska inse att det kanske är viktigare att köpa en smörgås till denna person än att jag kommer i tid till jobbet. En gång är ingen gång visst, men detta är ett exempel på en felprioritering som jag gjort många gånger, och det finns många många fler.

Jesus utmanar oss att om vi vill göra något för honom ska vi göra det för de människor som ingen bryr sig om. Om någon ber om bröd skulle bara en ond människa ge hen en sten och det är bara ett område där vi rent krasst samlar på oss skuld. Lika illa är det när vi baktalar våra vänner, kollegor eller medmänniskor. Jesus säger att den som kallar någon idiot förtjänar att kastas i det brinnande Gehenna. 

Rannsakar vi oss själva kommer nog de flesta av oss till slutsatsen att vi inte är speciellt goda människor, att vi ofta kommit till korta och att vi knappast är förtjänta av Guds kärlek och Guds rike. Det är här förlåtelsen kommer in. Vi förtjänar ett straff för alla våra överträdelser, och säkert av evig karaktär och syndens lön är döden. Ändå inger oss Jesus hopp. Om vi tror på honom ska vi inte gå under, vi skall förlåta våra medmänniskor inte bara en eller två gånger utan så ofta de sårar oss och på samma sätt får vi be Fadern om att förlåta oss. I vår självförnekelse och genom att hjälpa oss att erkänna vårt absoluta beroende av Gud kan Gud ändå skapa en bro för gemenskap med Fadern, det absoluta goda. I Kristendomen tänker vi oss att det krävdes ett pris för att sona världens skuld till Gud för alla våra överträdelser och att det priset är betalt för alla som vill ta emot Fadern, genom Jesu död och uppoffring på korset. 

Men vad händer då med dem som inte vill tro? Om räddningen från det straff vi rättmätigen förtjänar är beroende av vår tro, vår tillit till Gud och denna tro i sin tur är beroende av att vi låter den växa i våra liv (Jak 2:24 ff) ställs ett krav på oss att vi ska välja Gud. Ett genomgående aktivt beslut att försöka gå den väg Gud stakat ut och låta Gud leda oss tillbaka då vi misslyckas. Vad händer i så fall med dem som inte vill välja Guds gemenskap. Det vore grymmt av Gud att tvinga på sin närvaro i människors liv om de inte vill vara i Guds närvaro.

Den traditionella läsning som jag vill göra upp med, och som jag växte upp med (medvetet eller omedvetet) erbjuder ett ganska skrämmande svar på denna fråga. Väljer man inte Gud väljer man motsatsen. Väljer man inte det absoluta Goda väljer man istället det absoluta onda. Evig fångenskap på en plats av evig plåga styrd av Guds motsatts, en ängel avfallen i despoti och uppror mot den enda goda auktoriteten. Läser man till exempel trettonhundratalspoeten Dante får man en färgstark version av detta helvete serverat för sig. Där de onda människorna som på olika sätt syndat mot Gud och inte fått Guds förlåtelse plågas på grymma sätt. Jag tycker inte att detta resonemang håller och jag tycker inte heller att det motsvarar den bästa bibelläsningen. 

Gud ger oss enligt denna läsning ett ultimatum. Antingen väljer vi Gud och försöker leva i tillit och som Gud vill - Eller så dömmer vi oss själva till evig plåga. Jag vet inte om jag håller med om att det är speciellt gott och det stämmer inte riktigt med min Gudsbild heller. 

Den Gud jag i min tro har lärt känna är inte en Gud som ställer ultimatum. Den gode herden lämnar inte de nittionio fåren för att hitta det hundrade som sprungit vilse för att låta de sextiofyra som sprungit bort medans han letade, svälta ihjäl i vildmarken. Istället har jag lärt känna en kärleksfull Gud som inte tål ondskan, men som är så full av barmhärtighet att de mest brutna av oss är de Gud älskar mest.

Den traditionella läsning jag växt upp med förväntar sig att jag ska tro att en rättvis, god och allsmäktig Gud inte kommer att lyckas rädda de flesta av oss. De flesta människor är inte kristna i någon bemärkelse, vi är en stor minoritet, men ändå en minoritet. Det innebär att de flesta människor inte accepterat den Jesus som vi känner, (åtminstone inte i den form vi känner) som frälsare och därför kommer att dömmas till evig plåga. 

Om vår räddning är beroende av detta val och Gud är rättvis måste i så fall detta val vara rättvist. Gud kan allt, Gud skulle kunna ge alla människor en rättvis möjlighet att välja hans gemenskap och kärlek istället för denna hotande eviga plåga. Däremot ifrågasätter jag starkt om vi människor är kapabla att uppfatta det. För det första har vi en bild av kyrkan, kristendomen, kristus och Gud som vi måste göra upp med och som kommer att vara i vägen för oss i detta val. För det andra kan vi inte förstå Gud och därför kan vi inte förstå vad vi väljer. Jag själv har upplevelsen av att fatta ett beslut vid en tydlig punkt i mitt liv att jag vill följa Kristus, och jag kan ärligt säga att jag inte visste vad jag gav mig in på.

Detta val innebar en revolution, men inte från en dag till en annan och fortfarande upptäcker jag bitvis vad det är för tro jag valt. Fortfarande är anledningen till att jag fattade just detta beslut beroende av mina föräldrars tro.  Det var ett val och jag såg mig fri att välja båda utgångar men var det ett rättvist val? Tyvärr måste jag erkänna att en av anledningarna att jag valde Gud var rädsla för fördömmelse. Först i efterhand har jag fått lära mig att rädsla är en väldigt racklig grund att bygga sin tro på. Det val jag fattade var egentligen bara ett första val i en lång rad av beslut där Jesus mig var och varannan dag uppenbarar sig och säger: Här är jag, detta är vad jag står för, följ mig.

Ibland följer jag och ibland misslyckas jag och får be Gud om hjälp att hitta tillbaka till det liv Gud vill att jag ska leva. Inte heller verkar villkoren vara så konstanta utan bit för bit lär jag mig vad som är nyttigt och vad som är skadligt, och väldigt ofta är jag fruktansvärt duktig på att lura mig själv att det som jag för stunden vill göra kanske inte alls är så fel som jag egentligen vet att det är. Dessa ögonblick kan vara väldigt svåra att skilja från saker jag trott vara fel men som Gud sen visar mig ur sitt perspektiv. (Men också det är en annan historia)

Vad är egentligen ett rättvist val? Jag har vänner som tvingats delta i kyrkliga sammanhang sen barnsben, växt upp med en väldigt destruktiv kristen lära och sedan som vuxna lämnat kyrkan. Har de fått ett rättvist val? Är Gud rättvis om han dömmer dem men låter mig bli räddad. Jag som haft de flesta av mina bästa vänner inom kyrkan, nästan hela livet och som fick vara barn i en kyrka som för det mesta var varm och välkomnande.

Jag får inte den traditionella läsningen och min Gudsbild att gå ihop och därför har jag börjat överväga andra svar på de frågor jag diskuterat här. Jag ska försöka skriva ett inlägg snart om alternativa förklaringar. Att göra det nu skulle bli alldeles för långrandigt. Däremot blir jag hemskt tacksam för konstruktiv kritik runt mina funderingar. Också att få hjälp med att pröva detta mot det bibeln säger. 

Fridens gott folk :)

Ps: Mycket inspiration för detta inlägg kommer från Fredrik Ivarssons blogg Senapsfrön 

onsdag 2 december 2009

Uppdatering

Hej!

Sitter och funderar på ett nytt logginlägg just för tillfället, men väntar på att inspirationen ska infinna sig i lagom tid till att jag har en ledig stund för att bara skriva. 

Igår kom decemberutgåvan av tidningen Anti ut och jag har gjort en del av illustrationsarbetet och försökt agera bildredaktör. Har ni missat den så finns den på tidningen-anti.se

Fredriks Ivarssons blogg Senapsfrön  gav mig lite nya infallsvinklar i en eller annan fråga. Den rekommenderas starkt.

Nu ska jag gå och hämta en bok om ekonomi i mellanöstern, morgonte och frukost

Nåd och Frid gott folk