måndag 12 oktober 2009

Intressant vändning

Efter att kristendomens realation till våldsanvänding intensivt diskuterats på ett par bloggar som jag följer dyker det här upp.*



Ibland undrar jag om jag verkligen vill kalla mig kristen. Missförstå mig rätt, det enda jag med gott samvete kan säga att jag är stolt över är att få tro på Kristus Jesus, som jag kallar min mästare och räddare. Men när jag funderar på vilka associationer det måste väcka hos somliga funderar jag på om det verkligen är klokt.

Jag har inte varit så pepp på att säga att jag är mer kristen än andra eller att säga att exempelvis Georg W Bush eller Ferdinand II och Isabella av Castile skulle ha en mindre legitim relation med kristus än jag, bara för att han så uppenbart missförstått evangeliet. Det har känts okay att säga att de har missförstått saker, men att kalla dem för sämre kristna skulle innebära att säga att det finns bättre kristna. Även om det görs ibland är det sjukt problematiskt och vad jag vet finns det inget stöd för det i bibeln heller. Apostlarna är ganska ofta ödmjuka med att erkänna sina egna fel och brister och det tror jag är ett gott exempel.

Ibland stöter jag dock på saker som får mig att fundera på om jag verkligen vill kalla mig kristen. Jag vill verkligen inte associera mig med människor som på allvar tror att den spanska inkvisitionen var okay, att korstågen var en bra pryl eller att man bör bomba muslimer till kingdom come. Att kalla det för att följa irrläror är att ta i i underkant. När jag hör människor dra slutsatser som att den som påtvingar Israel ett fredsfördrag med "araberna" kommer att vara antikrist(Som en man i det här klippet så taktfullt uttrycker sig. Ursäkta min raljans). När jag hör människor uttrycka sig på det sättet** blir jag tveksam till hur långt en vantolkning får gå innan man bör börja ta avstånd från dem som står för den. Mormonerna, Vittnena och Vännerna (Kväkarna i folkmun) har t.ex. länge pekats ut som avfällingar. Vad gör en tolkning av testamentet som förespråkar utrotandet av ett folk*** till mindre avfällig än en som förespråkar ett ickeställningstagande?

När jag såg den här filmsnutten kom jag att tänka på en av Jesu liknelser, den om sådden. Den återfinns i Matteusevangeliets 13 kapitel, verserna 1-9. Fröet sås ut men hamnar i olika jord och det är bara i den goda jorden fröet kan gro. Där blir skörden stor.

Spontant är detta en berättelse som ger mig massor av hopp. Fröerna som faller i den dåliga jorden, hos människor som utnyttjar det till kortsiktig profit eller till att tillskansa sig makt, där gror fröet fort, men vissnar snart igen. Men där fröet faller i den goda jorden där gror det och ger skörd, hundrafalt, sextiofalt och trettiofalt.

Även om jag avskyr teologiska irrläror som säger att man ska döda människor som inte passar i ens allt för svartvita världsbild så tror och hoppas jag att deras rörelser inte kommer att bära god frukt i längden utan blåsa över. Finns det något mer ihåligt än en kristendom som förespråkar militarism?

Men för dem som försöker att vara gästfria, godmodiga, kärleksfulla, och genom ord och handling vill visa vad Kristus gjort för oss arma själar. De är jorden där sådden gror hundrafalt, tusenfalt och kommer att fortsätta gro.

Jes 58:6

Nej, detta är den fasta jag vill se:
att du lossar orättfärdiga bojor,
sliter sönder okets rep,
befriar de förtryckta,
krossar alla ok.

Okay, jag är en neslig befrielseteolog, men hellre det än blodtörstig krigshetsare

PS: Jag skulle gärna se en vidare diskussion om kyrkans inställning till Israel. Min egen inställning är kluven. Jag tror att det enda alternativet i frågan är att hjälpa palestinierna att komma på fötter. Fattigdomen och korruptionen är den enda grogrunden till extremism. Likaså är palestiniernas kamp egentligen inte illegitim. Däremot kan jag inte stödja våldsanvändning i någon form. Jag tror inte att det skulle lösa konflikten att utrota staten Israel. Däremot tror jag inte att militära medel är ett bra sätt att försvara sig, någonsin. Den enda sunda förklaringen som jag kan se till konflikten idag är det oerhört enfaldiga sätt som staten grundades på. Som en sista spik i kistan, som slutgiltigt bevisar vilken oerhörd dumhet all westfalisk hybris således visat sig vara.

I inställningen till staten Israel är det viktigt att göra vissa distinktioner. IDF är inte landet Israel eller folket som bor där. Israels folk är inte samma sak som Judarna. De ockuperade områdena är inte representativa för alla araber som bor i Israel och att Hamas har som långsiktigt agenda att staten Israel ska upphöra att existera betyder inte att alla Palestinier vill utrota alla Israeler.

Som kristen tycker jag att alla spillda människoliv är oerhörda tragedier. Att jämför dödssiffror känns cyniskt och varje liv som tas är en hädelse mot Gud.***



*Jag hittade denna video via ett inlägg av hela pingsten om diakonia som fått kritik för att vara en pro-palestinsk organisation. Diakonias arbete är jätteviktigt och förtjänar allt stöd det kan få. Har du inget för dig på måndagar (till skillnad från mig, tyvärr) så finns det en diakoniagrupp i Uppsala.

Från hela pingsten klickade jag mig vidare till bloggen dessa mina minsta bröder som skriver om den kristna sionistiska lobbyn.

**Jag har verkligen ingen aning om hur man kan underbygga en sådan tolkning teologiskt. Om du vet får du gärna förklara det för mig. Rapture tanken är om möjligt ännu konstigare. Jag har hört nått slags förklaring någon gång men kan du den får också gärna förklara.

***Gud beordrar ibland Israel att utrota folk, och gör det ibland själv. Till exempel Sodom eller Amalekiterna, om jag inte tar helt fel. Det är något helt annat. Gud vet bättre och har i sin egenskap av livgivare rätt att ta liv. I en del fall, som med t.ex. Annanias och Saphira i Apostlagärningarna, verkar Gud se det som den ända utvägen. Det är däremot i fall där människor äter barn eller visar sig ha hänfallit åt obotlig girighet. Min erfarenhet av Palestinier, såväl kristna som muslimer, är att de är ett enormt gästvänligt och varmt folk som det är lika illa att ta livet av som någon annan. Att ge och ta liv är Guds jobb och därför är det inte bara en synd i sig att döda någon, utan även ett uttryck för avgudadyrkan då man själv tar på sig att göra Guds jobb.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Det stämmer, udda veckor träffas vi måndagar kl 19 i Missionskyrkan, Uppsala. Det finns också aktivistgrupper i Sthlm, Göteborg, Lund, Jönköping, Skövde, Borås och Örebro (se http://www.diakonia.se/aktivist).

Jag har aldrig tvivlat på om jag ska kalla mig kristen. tvärtom, när jag ser dessa irrlärospridare säga "kristna tycker att..." blir jag ännu ivrigare att säga "Nej, kristna tycker att..." Nyfrälsta söker sig alltid till kristna bloggar/platser/tankeforum etc. och hittar både det ena och andra, och då vill jag vara det andra. Jag är övertygad om att ann kristendom innebär anabaptism, och då räds jag inte för att tydligt säga: detta är det sanna kristna.

Hans Georg Lundahl sa...

Om de mena utifrån Jesaja kap. 11, så är det så uppenbart att palästinierna äro arftagare till den profetian.

När Petrus och apostlarne skickade ämbetsvigda män till Samarien från Jerusalem, så upphörde Juda att förakta Efraim och Efraim att afundas Juda. Och snart voro äfven Edom, Moab och Ammon, d v s Jordanien kristna araber. Att de sedan blefvo muhammedaner många af dem (INTET alla) på 600-talet är en sednare historia.

Läs gerna The Desert a City, der sista kapitlet handlar om just den öfvergångstiden.

Anonym sa...

Gitter fortfarande intet logga in.

Kan nämnas att den arabiska epoken i Palästina var ganska lugn för kristna, både lokalbefolkning och pilgrimmer, hvad jag läst. Och att det var Seldjukernas inkommande i trakten som förvärrade situationen så att korståget (första) kom att framstå som en räddningsaktion.

/HGL

Anonym sa...

På tal om Palestiner:

Laina Barakat fyller 24 idag. Facebook samt myspace som girlnpiano