Lär sig mänskor nånsin nått?

Sanktioner, subventioner, tullar, protektionism, nationalekonomi, min pappa är starkare än din pappa, du får inte vara med och leka för du är inte en av oss, min är längre än din.

Uppenbarligen klarar inte ens de förtroendevalda av att krypa över sandlådskanten. Ta EU till exempel. Ju närmare man tittar på vad organisationen sysslar med ju tydligare framträder bilden av en förvuxen herrklubb där alla som inte redan är med får kalla handen och ett kallt: "gick du på den lätta?"... Utom farsgubben förståss...

Under tiden kan man bara tacksamt pusta ut över att vara född i sandlådan och låta bli att kika över kanten. Gräset på andra sidan är allt annat än grönt. 

Vad ska man tro när de fina orden bara är en kuliss. Fårpälsen som visade sig dölja något hiskeligt mycket fulare än en varg. När de andra barnen erbjöds ett finger trodde de att de skulle få en hand till slut. Vad fick de? Varför? För att sandlådan var för trång eller för att de stora barnen inte ville tappa kontrollen. Finns det något bättre skäl?

Hade det varit så hemskt om vi fick diktera villkoren för våra egna liv? Om vi inte erkände någon auktoritet utom Guds och Samvetets lag, vad kunde hända? Skulle det oundvikligen leda till mer tandgnisslan? Eller var det rätt som Orwell sa, att vi skulle klara oss rätt okay om vi bara fick leva själva? Är det naivt att tro att människor är goda? Är det naivt att tro att människor är okay? Är det okay att vara naiv?

Är det naivt att tro att en snickarson från nån avlägsen håla klarar biffen? 

Att höra om maktens herrar (för det är mest herrar) och deras rävspel skulle nog få mig att känna mig rätt hopplös. Att rå om sin egen bakgård kan väl vara okay, men inte om det innebär slutet för miljontals människor. Oavsett hur vi gör kommer regnet en dag att falla och skölja bort det som är ont. Om det är slutet vet jag inte, men korthus håller inte hur länge som helst. Jag läser en kurs just nu där vi går igenom alla handelsavtal och ockersystem som upprätthåller den skeva maktbalans som råder i världen. Den kursen får mig att fundera om någonting kan vara värt det pris vissa tvingas betala för det sätt vi lever på.

I Jeremia 39:15-18 får Jeremia ett budskap till en man som lever i Jerusalem, till Etiopiern Ebed- Melech. Jerusalem har mött undergången och alla utom de allra fattigaste släpas iväg som fångar till ett främmande land. Men Jeremia kommer till Ebed-Melech med ett budskap. Ebed- Melech och hans familj ska klara sig. Ebed-Melch litade på Gud och undgick därför konsekvenserna av kung Zidkijas högmod. 

För mig som lever i en tid präglad av Sarkozys och Browns högmod känns det som ett positivt budskap. Det är kanske naivt och barnsligt att lägga allt ansvar på Gud, men jag är hellre naiv än desillusionerad, hellre en dåre än en marionett. 

Får man tro den där snickarsonen är det så vi ska tro, villkorslöst och naivt. Som Barn helt enkelt. 

Räddning

Det förra inlägget handlade lite om Johannesevangeliets 15 kapitel där liknelsen om vinstocken finns. Jag reflekterade lite mer över den:Vår strävan leder ingenstans. Det är bara genom att rota oss stadigt i Kristus (Joh 15) och hämta vår andliga och fysiska näring hos Gud (Ps 121:1-2) som vi kan åstadkomma något. Inte ens då kan vi göra det av vår egen kraft, utan genom Guds kraft i oss. Det är Gud Nåd som frälser (Nåden med stort N)* Vi lever och vi förströstar på Gud (förhoppningsvis) och förtröstan kan bara bli fullständig när vi inser hur fullkomligt beroende och utlämnade var och en av oss är till Guds nåd**

Tron innebär att försaka vår tilltro till oss själva. Det innebär att vi säger till Gud, oss själva (och alla andra för den delen) att vi inte klarar det själva. Jag kan inte leva så som Gud skulle önska att jag lever, jag kan inte göra ett enda hår på mitt huvud grått eller svart, (inte permanent i alla fall) jag kan inte rädda mig själv från konsekvenserna av mina handlingar. Jag kan inte göra någonting, inte av egen kraft. Gud kan använda oss till mycket, allt Gud vill och vi tillåter Gud att göra, men allt det är gåvor och frukter av nåd.*** 

Tron innebär att försaka vår tilltro till oss själva. Istället för att lite på mig själv finns möjligheten där. Istället för självtillit kan jag lita på Gud och tryggt förtrösta på att Gud vet bäst, tryggt förströsta på att Gud har en plan. Tillit är försakelsens kärna samt dess udd. Förströstan på Fader, Son och Helig Ande, tre i En. Vi kan inte räcka till själva. Vi är inte ens tillräckliga för oss själva och hur ska vi då kunna vara tillräckliga för medmänniskor, samhälle.. eller för Gud? Vår egen kraft räcker inte för att rycka oss själva undan ett välförtjänt straff** Att tro att vi skulle kunna det är naivt, farligt och fullständigt irrationellt. Lika irrationellt, och naivt är det att tro att någon annan skulle betala priset åt oss. Men det senare är korsets dårskap. (1 kor 1:18-21)

Ibland har jag oerhört svårt att tro att jag skulle vara räddad undan någonting. Tillvaron är fruktansvärt tröstlös. Varje dag hör jag om krig, svält, omänskliga förhållanden, övergrepp och misshandel. Jag själv famlar i något slags halvt ordnat kaos där jag bara kan hoppas på att överhuvudtaget få leva till imorgon och jag gör saker som jag vet är fel, som jag inte vill göra, men som jag ändå gör! Trots att jag ser alla världens orättvisor pinsamt tydligt fastetsade på min näthinna gör jag långt ifrån mitt bästa för att åtgärda dem. 

Att tro att det finns någon räddning är fruktansvärt naivt och dåraktigt.Ändå upplever jag att Jesus sträcker ut handen till mig och säger "ta min hand och våga ta steget, våga göra det jag vill, våga se människor med mina ögon en stund, men framförallt, våga lita på mig." Även om jag inte räcker till själv och helt säkert är på väg käpprätt åt helvete.**** Ändå hör jag tydligt en röst, som har ekat de senaste tvåtusen åren, viska:

"Jag fixar det"

*Inte den billiga nåden som blir en ursäkt för att göra saker jag vet att jag inte borde göra (Kommentar till oss som läst Bonhoeffer) utan den dyra nåden som kostar oss allt.

**Spontant tänker jag att Gud är rättvis och barmhärtig, men övervägande barmhärtig. Vore inte Gud barmhärtig i första hand skulle vi alla vara rätt rökta. (Rätta mig om resonemanget inte håller)

***Nu pratar jag om det som är gott. Allt annat kan vi mycket väl klara av av egen kraft, jag gör det dessvärre ofta och gärna, häromdagen hänföll jag till exempel åt lite sjukt självisk konsumism.

**** Det här inlägget kanske är lite mörkt på sina ställen, men oroa er inte för mig govänner, i själva verket är jag lyckligare än jag varit på mycket länge. Vad jag menar är att jag inte på något sätt är särskilt helig eller rättfärdig och därför skulle vara mer rökt än de flesta om det inte vore för: **

Vi och dem - ut på djupt vatten

Jesus besegrar ondskan, fundamentalt. Först blir han frestad i öknen och övervinner redan där det onda. Efter det stillar han stormen och går på djupt vatten. Det är inte bara för att imponera på lärljungarna han gör det utan för att visa att han har besegrat det onda där vattnet är en symbol för djupen, det okända, det skrämmande och det onda. Vidare visar han oss vart vi måste gå ibland, ut på djupt vatten. Så shoot... here we go.

Jesus gör en del absoluta anspråk, man kan inte tjäna två herrar, antingen Gud eller Mammon, antingen världen eller kristus. Församlingen, kyrkan mot de som står utanför?

Jag tror ändå att en relation med Kristus innebär en fundamental, bibehållen, förändring i en människas liv (a lá galaterbrevet 2:15-21) Det är i många avseenden en fråga om liv, död och räddning från intighet. Men vad innebär det för min inställning till mina medmänniskor som inte är kristna?

Nyckeln till gåtan tror jag ligger i att "leva i världen men inte av världen" och hur man ska förstå den principen.

Jag förstår leva i världen som att vara en del av världen. Att bli vän med människor som inte tror för min egen skull, att engagera mig för att göra världen bättre och att försöka njuta av den gåva livet är utan att skada mina medmänniskor mig själv eller min Gudsrelation.* Det är kanske en väl frisinnad tolkning. Vad jag vill säga är att jag inte vill isolera mig från världen. Att ha icke-kristna vänner är väldans viktigt, speciellt när de flesta människor inte är kristna. Om inte annat så tror jag det är ett viktigt verktyg för att utveckla tolerans och förståelse.

Att inte leva av världen däremot tror jag handlar om vart man placerar sina rötter. I Johannes 15 talar Jesus i en liknelse om att den som blir kvar i honom bär god frukt, om att vi inte kan göra något utan Jesus i våra liv. I den mån vi försöker göra något av egen kraft leder det till utbrändhet och besvikelse, för att vi till slut kommer att inse att vi inte orkar. Det enda vi kan göra av egen kraft är att be Gud ge oss längtan och kraft att söka honom och genom att söka Gud kommer allt det andra. 

Jag tror inte att vi ska isolera oss från ickekristna medmänniskor på något plan och att vi får med hjälp av vårt samvete, vårt förnuft och förståelse av skriften, att i relation till Gud bestämma vart vi kan bete oss såsom ickekristna och vart vi bör handla annorlunda. Det är svårt att ge några direkta svar (i fall där vi inte får uttalade direktiv uppifrån åtminstone) men en fingervisning kan ju vara (tänker jag mig i alla fall) att det är helt okay att gå på en fotbollsmatch (eller om man råkar ha smak, en koncert) med icke-kristna vänner men att det kanske inte är okay att hänge sig åt arbetsplatsmobbning med sina kollegor. Ni förstår vad jag menar. I vår relation till dem tror jag också att vi bör vara noga med att vara ärliga med att vi inte är förmer på något sätt. Kristna är gnidna, småsynta, mordiska, tossiga precis som alla andra, trots att vi har så mycket större skäl att inte vara det. Bara att prata om vi och dem är jobbigt, på vilket sätt är vi egentligen annorlunda?

Det enda som gör oss annorlunda är att vi har hittat våra rötter i Kristus. Det är något som jag tror att vi bör vara ärliga med det. Jesus säger att den som skäms för honom skäms han för, men det är knappast det främsta skälet Speciellt när våra icketroende vänner frågar oss hur vi hanterar allt det jobbiga i tillvaron så bör vi vara ärliga med att våra rötter är i Kristus och att det bara är där det finns kraft att hämta för den som inte orkar själv. (All respekt för icke-troende som orkar med att tackla sin vardag, jag förstår inte hur ni gör)

Syvende sisst är vi ändå bara märkliga små djur*** som kryper runt på planeten och inte riktigt vet vart vi vill och vart vi är på väg. Vi sitter i samma båt du och jag. Oavsett om du har tro som ett senapskorn eller inte riktigt kan fatta varför folk tror alls. Vi letar efter kärlek och bekräftelse och förhoppningsvis något att äta i morgon också och för min egen del är min erfarenhet att det enda.. den enda som kan förse oss med det är Gud. 

Ps: Som vanligt utgår jag ifrån att jag har rätt... tills någon påpekar att jag har fel. För det har jag antagligen.. statistiskt sett. En stor anledning till att jag skriver här är att jag vill lära mig och växa själv så tveka inte att korrigera mig. 

*Naturligtvis vill jag mina medmänniskors bästa, men min erfarenhet är att det inte funkar att bli kompis med folk med baktanken att man vill försöka "omvända dem" eller dylikt. Därför menar jag att det är viktigt att bli kompis med folk för min egen skull, för att jag ska kunna få kompisar som inte är kristna. En god vän fick en fråga av en av sina icke-kristna vänner om min vän bara var kompis med den icke-kristna vännen för att han skulle omvända sig. Varpå min vän svarade att det inte var fallet, men att hon skulle ljuga om hon sa att hon inte skulle bli glad om den icke-kristna vännen blev kristen. (Tack Gud för kloka vänner.) 

** Som Gud har gett lite mer ansvar än de andra små märkliga djuren.. djuren alltså.

(Till eventuella icke-kristna läsare: Det är inte i första ledet för att vi ska bli fler som går till kyrkan som vi vill att människor ska omfamna tron, utan för att vi tror att det är det Bästa som finns för en människa)

Medborgarskap

Jag är helt klar för att skilja kyrkan från staten och staten från kyrkan. Faktiskt till den grad att jag nog skulle peppa på att säga upp mitt medborgarskap i Sverige och bli medborgare i Svenska Kyrkan istället. Hmm.. eller ja.. får fundera på det där. 

Nu får jag tillfälle att blogga om Nyamko Sabuni igen, den här gången citeras hon indirekt och anmärker på att hon tycker att det är bra om kristnas inflytande begränsas i frågor som abort, jämställdhet och HBT frågor. Jag känner för att kommentera hennes uttalande. Men shoot, vart ska jag börja.

Jag börjar med en liten fråga först, varför tar hon inte upp frågor som social rättvisa eller mänskliga rättigheter? Där tror jag att folkpartiet och kyrkorna egentligen skulle ha mer att bråka om. Passa dig, annars tar jag fram tofu-kanonen! 

För det första undrar jag vilket inflytande Sabuni pratar om. Vilket inflytande är det Sabuni vill begränsa? Vilket inflytande har de "kristna"

(Förutom att vi naturligtvis egentligen är en liten judisk utbrytarsekt och därför, så som alla andra judar äger alla världens banker, och har alla politiker av dignitet, utom Sabuni (nej förlåt nu var jag elak) i vår ficka.) Ser jag ett par vägar till inflytande som de "kristna" kan tänkas ha. 

1. Yttrandefrihet, den rättighet jag praktiserar just nu.
2. Rösträtt, den rättighet jag senast praktiserade i kyrkovalet.

Sen har ju förståss kyrkliga ledare kanske det inflytandet att de faktiskt kan påverka den allmänna opinionen. Men det kan ju förstås verklighetens folk, de vanliga sekulära svenskarna också göra... påverka den allmänna opinionen.* Så nu måste jag undra. Vilket inflytande är det vår jämställdhetsminister vill begränsa?

Det enda sättet religionen kan få ökat inflytande över politiken är om fler börjar bry sig om religion. Vi lever i en demokrati, dammit. I alla fall är det det jag vill tro.

Hur demokratiskt är det att sätta munkavle på folk beroende på deras religion? Jag har hört att det är bra att tänka innan man talar. **

*Vem vill du helst ge inflytande? Bert eller Kalle Gurra

** Som tur är behöver ju folkpartiet inte vara rädda för att förlora min röst i nästa val, svårt att bli av med nått man aldrig haft.

Kristen konsuments ansvar 2

Dada Mzungu a.k.a. sMartass skrev en kommentar till det föregående inlägget. 

"Det är inte av ditt goda som du ger åt den fattige. Det är en del av hans eget som du ger tillbaka..." - Ambrosius, tror jag

Att vara född i nord är på något sätt både den största välsignelse och förbannelse man kan få.

Att vara född i nord är en av de största välsignelser man kan få. Det innebär att man slipper svälta, det innebär att man löper avsevärt mindre risk att bli utsatt för statligt sanktionerade kroppsstraff. (Såvida man inte är född med fel hudfärg.) Man har rätt att praktisera vilken sorts religion man vill (I alla fall de mindre jobbiga aspekterna) utan att riskera internering, stening eller andra otäckheter. Detta skall givetvis inte underskattas. 

Samtidigt är det en förbannelse att bo i Nord. Bara genom att leva ett "helt vanligt liv" och önska "helt vanliga saker" där man inte vill "behöva engagera sig"* stödjer man och sanktionerar massor av orättvisor. Dessutom lämnar man efter sig ett enormt ekologiskt fotavtryck (speciellt vi som flyger ibland, eller de som har bil)

Dessutom kommer den som föds i nord utsättas för en enorm konsumtionspress. Hela samhällets materiella svällande (som dessutom ses som ett självändamål**) bygger på att du som medborgare konsumerar. För att skapa tillväxt är det viktigt att du inte bara konsumerar det du faktiskt behöver. Mat, vatten, tak över huvudet. Utan också saker du inte behöver utan bara vill ha.

Det finns inget ont i att människor försörjer sig. Men i nord finns en idé om att vi inte bara bör klara oss utan att vi hela tiden måste röra oss mot något obestämt mål, en ljusare framtid där vi har ännu mer och ännu bättre. Trots det kan jag inte se hur någon annan materiell rikedom än vetskapen om att du inte kommer att behöva svälta, vara hemlös, ensam eller törstig kan göra dig ett uns lyckligare.

Ändå sysslar de flesta företag inte med att producera det vi  behöver utan bara det vi vill ha. Jag hörde någon siffra som sade att två procent av Sveriges befolkning är bönder. Hur många skulle behövas för att försörja alla som bor i Sverige? 10, 15%? Hur många skulle slippa arbeta om vi kunde klara oss utan mer eller mindre onödiga saker som bil, båt, väldigt dyra bostäder, mp3 spelare, plattskärms-tv, dator, mobil. Att säga att vi skulle kunna klara att gå ner till i snitt 6 timmars arbetsdag utan att behöva göra allt för extrema avkall på materiell standard är nog inte allt för kontroversiellt. Faktum är att jag tror att allt som behövs egentligen bara är ett perspektivskifte. 

Ekonomisk tillväxt kan sägas skapas genom konsumtion. För att trissa upp tillväxten behöver du enligt denna dogm bara trissa upp konsumtionen. Om alla redan har det de behöver hur trissar du då upp tillväxten? Jo genom att intala folk att de vill ha saker de inte behöver. Vad gör du sedan om folk har det de vill ha? Jo du bygger nya, bättre saker, som människor ännu hellre vill ha.

Har du märkt hur mobiltelefoner, datorer, musikspelare blir långsamma och sega med tiden, hur de ofta går sönder efter ett år eller två? Har du märkt hur det alltid kommer ut nya, snyggare, bättre modeller av sakerna du redan äger? Har du märkt att när en av dina ägodelar går sönder finns det ofta en uppsjö av prylar som fyller samma funktion fast är bättre, snabbare och snyggare på marknaden ungefär samtidigt som din gamla pryl går sönder? Det här är ingen slump utan ett nogrannt uttänkt system. Analytikern Victor Lebow antingen formulerade eller genomskådade det här redan på femtiotalet. Systemet byggdes upp för att återuppbygga Europa efter andra världskriget och fungerade uppenbarligen väldigt bra. Samtidigt leder det till en enorm konsumtionshysteri som sakta men säkert äter upp vår planets förmåga att återhämta sig.

Frågan är varför det här fungerar. Blir inte människor trötta på att köpa saker som går sönder innan de hunnit betala för sig. Blir inte människor utleda på att inte bli lyckliga trots nya ipods, ibooks eller tv-apparater? Genomskådar inte människor det här? Tydligen inte. Systemet funkar så bra, att människor inte ens väntar på att deras gamla saker ska gå sönder innan de slänger ut den otrendiga tjockteven. Trots att apparaten fungerar och fyller samma funktion som den förra åker den gamla apparaten ut. Med fruktansvärda långsiktiga konsekvenser för miljö, hälsa och människoliv. Frågan är varför? Är det så viktigt att ha en riktigt knivskarp tv bild att man är beredd att betala detta oerhört höga pris?

Anledningen är nog egentligen inte tv-bilden utan något annat. Kanske snarare middagsgästerna i lördags som kommenterade att den där tråkiga gamla tv:n inte alls passar till de nya ikeamöblerna. Klasskamraten som drypande anmärkte att det inte är lika fint att ha en vanlig dator som en macbook. Kollegorna som inte var lika uppskattande den där dagen då du hade förra årets jeansmodell, som dessutom inte var sydda i just Levis sweatshop. Anledningen att tjock-tv:n åker ut är nog snarare att den inte längre är en symbol för att du har råd. Anledningen till att det är finare att ha en macbook än en vanlig dator är att Apple gjort en våldsamt effektiv och diskret reklamkampanj som etablerar Apple som datorn för coola slackers som är värda att se upp till jämfört med torra byråkrater som använder konkurrenternas datorer och att det därför är värt besväret att skaffa sig den dyrare mac-datorn för att inte associeras med nån torr juppie vars bäst- före datum passerat. Dessutom kostar mac-datorn mer och det visar att man har råd att köpa något annat än det absolut billigaste. 

Rikedom och status är som häst och kärra. Rikedom har alltid markerat status. Den som är rik har råd med finare och bättre, inte så mycket för att sakerna verkligen är finare eller bättre (det är snarare en fråga om smak och tycke) utan för att andra rika har sakerna. Rätt märke visar inte att saken är bättre utan att den är dyr och därför något ur de previlligierades värld. Det visar att du är previlligierad. Reklam och propaganda förstärker budskapet och låter dig förstå att det inte bara är bra att vara rik för att det kommer att ge dig bättre saker utan att det även kommer att ge dig fler vänner och en partner som fler är avundsjuka på att just du måste frottera dig med. För att visa rikedom används symboler, för tillfället företags logotyper. Uppenbarelsebokens 13 kapitel känns knappast mindre aktuellt:

Vers 16: Vilddjuret krävde att alla - stora och små, rika och fattiga, slavar och fria - skulle bära ett tecken på högra handen eller på pannan.

Utan att bli domedagsprofeterande tror jag att det bästa sättet att motverka konsumtionshysteri med mera är att försöka se bortom värdsliga dimmor som vilka jeans någon har på sig och försöka se människor med Guds ögon. Vår värld behöver ett paradigmskifte, och det är så det börjar. Med att älska din nästa som dig själv och Gud över allt annat, genom att göra mot andra det du vill att de ska göra för dig. Genom att se människor, så som Gud såg oss först. 

*(om du läste in en viss bitter polemik mot G Hägglund läste du rätt)  

**Tillväxt är i praktiken en viktig aspekt av allt från nyliberalism till marxism

En kristen konsuments dubbla ansvar 1

Ofta slutar det med att det du äger, äger dig. Känslan av att ha något är kanske trevlig för stunden men tänk på priset för att äga något. Någon annan kanske behöver det bättre, det kanske produceras på otäcka sätt, det kanske blir mer värt för dig än din hälsa, din familj eller din Gud. För en person som äger mycket, som till exempel jag är ägandet i sig en stor fara. Det finns en fara i att låta saker få betydelse. Det du äger kanske blir så viktigt för dig att du aldrig kommer att kunna släppa taget om det och hur stor tillfredställelse kan du  egentligen få av en dator, en musikspelare eller ett sjukt stort bibliotek (aha, jag ser minsann visst bjälken i mitt eget öga.. eller nått). Trevligt tidsfördriv visst, men är tid verkligen något du har så mycket av att du vill fördriva den?

För en kristen finns ett ansvar i att tänka på vad du verkligen behöver. Inte minnst för att undvika att samla skatter i himmelen. En av de sissta scenerna i filmen Schindlers list är speciellt rörande. Affärsmannen Schindler tittar på de få ägodelar han har till hands och funderar på hur många lägerfångars liv varje sak hade kunnat friköpa. På många sätt befinner vi oss i samma situation. De pengar jag betalade för datorn jag skriver på hade kunnat ge tio till femton familjer som verkligen behöver varsin get som sedan hade gett dem mjölk, eller en välbehövd nystart. När vi som kristna köper något är det något vi också behöver tänka på. 

Det system som vi lever på bygger på att vi köper saker hela tiden. En av de tidiga analytikerna bakom den ekonomi vi ser som självklar idag sade:

Our enormously productive economy demands that we make consumption our way of life, that we convert the buying and use of goods into rituals, that we seek our spiritual satisfactions, our ego satisfactions, in consumption. The measure of social status, of social acceptance, of prestige, is now to be found in our consumptive patterns. The very meaning and significance of our lives today expressed in consumptive terms. The greater the pressures upon the individual to conform to safe and accepted social standards, the more does he tend to express his aspirations and his individuality in terms of what he wears, drives, eats- his home, his car, his pattern of food serving, his hobbies. 

These commodities and services must be offered to the consumer with a special urgency. We require not only “forced draft” consumption, but “expensive” consumption as well. We need things consumed, burned up, worn out, replaced, and discarded at an ever increasing pace. We need to have people eat, drink, dress, ride, live, with ever more complicated and, therefore, constantly more expensive consumption. The home power tools and the whole “do-it-yourself” movement are excellent examples of “expensive” consumption. - Victor Lebow

Fundera över konsekvenserna av det här. Datorn jag skriver på just nu innehåller antagligen coltan, en mineral som utvinns i den del av kongo där det är inbördeskrig och försäljningen av denna mineral finansierar kriget. Elektronik-branschen är till sitt väsen lika blodig som diamanthandeln och kanske inte något man vill stödja i första taget. (Genom bloggen hela pingsten stötte jag på den här dokumentären om coltanproduktionen)

En annan konsekvens av konsumtionsekonomin är att den bygger på idén om tillväxt. För en kristen är det oerhört problematiskt. Tillväxten kräver hela tiden en större konsumtion. Vem ska stå för denna ökade konsumtion? Du som konsument naturligtvis. Att konsumera tar tid. Du måste naturligtvis sätta dig in i vilken produkt som är bäst, hitta det bästa priset, och inte minst, arbeta ihop de pengar som krävs för att du ska få konsumera. Hur tjänar du ihop dessa pengar? Genom att mer eller mindre direkt producera något som någon annan sen måste konsumera. Är du säker på att du har den tid som krävs? Tid som du kanske hellre skulle tillbringa med din familj eller din Gud. 

Ska försöka ta mig tid att skriva något om mina tankar runt den status konsumtionen i sin tur föder. 

Vill du veta på riktigt eller bara kasta paj?

Efter Jimmie Å:s pannkaka i Aftonbladet har den polska riksdagen "om Islam" satt igång igen för fulla muggar. Späckad av förenklade bilder som stämmer mindre med verkligheten än gubben i månen. Lite innan Åkesson trampade i klaveret inhandlade jag den här boken.

Vill du få en översiktlig och nyanserad bild av Islam, i lättläst form, som stämmer med historisk kritisk forskning? Läs i så fall denna bok och inte det Åkesson, Ekeroth, Wachtmeister och andra strutspolemiker kastar ur sig.