Katharsisbegär

Ikväll blir det samtidsanalys, ett farligt ämne.

Dessutom har det utgångspunkt i mig själv. Det är ännu värre. Efter att ha kollat av facebook, msn, gmail, deviantart för femtonde gången. (Med bleka förhoppningar kollade jag också den här bloggen.) Får jag inse att den efterlängtade stormen av gensvar uteblev ikväll också. Isabel skrev, det var nice.

Men nu gick jag ifrån ämnet. Efter den här kvällsrutinen började jag fundera vad som är drivkraften att kolla alla kommunikationsvägar internet erbjuder efter något slag av mänsklig kontakt. Varför är det så viktigt att hela tiden se till att det inte går fem minuter utan att någon som kanske kunnat nå mig faktiskt kommer fram.

Jag vet inte om jag satt ord på känslan tillräckligt. Det är ungefär som en fånge i isoleringscell som kollar efter sprickor i murarna. Det är en fruktansvärt desperat känsla och den fick mig att fundera, för första gången tror jag.

Att vara beroende av andra människor tror jag är något i grunden bra. Människor som är beroende är ofta älskande också tror jag. Och no man is an island (he's a peninsula - jeffersson airplane). Men att vara beroende av att de skriver till en till den grad att man faktiskt föredrar den kommunikationen med vissa människor framför den faktiska kontakten med en massa andra det är ju ganska konstigt.

Kanske är det så att det inte bara är jag som lider under symptomen av att e-sakna folk. Kanske är det en konsekvens av min generations massautism där man vill ha alla relationer under 100% kontroll, jämt, där man är rädd för människor på riktigt och i stället kryper ner i sitt skal av forum.

Jag tror att jag har ett översocialt behov och borde gå och lägga mig i stället för att sitta och älta mina funderingar.

Vem ska trösta postmodernisten?

Ett ganska nördigt inlägg

Snälla, snälla, skriv mig inte på näsan. Jag vill gärna veta vad du har att säga och om du håller tyst en stund så lovar jag att jag ska fråga. Du får gärna komma med synpunkter men mästra inte. Visst du är äldre. Du har skrivit en bok, fine. Men snälla, anta inte att jag tar för givet att du har hela sanningen.

Preskriptiva språkfascister är hemska, allvetande modernister är fruktansvärda. Det kan hända att vi är lite depraverade. Men vi är i alla fall ödmjuka.

Det är konstigt hur ett ämne som grammatik kan göra en upprörd. Jag får försvara mig med att jag är nörd. Jag blev arg på våra föreläsningar och jag blir ännu argare på vår handbok i svenska. Livet som student är hårt antar jag. Kanske skulle jag bli en superdissident språkforskare i stället. Jag kunde komma ut med nya, deskriptiva grammatikor varannan vecka. Kanske ska jag bara gå en anger management-kurs eller gräva ner mig.

Det är svårt att vara ung och ännu svårare att inte skriva när man borde läsa grammatik.

Adé mina vänner

Kill my darlings angsty

(Ett ganska galet inlägg)

Jag borde slakta dem men de vill inte dö. Mina darlings, de där sakerna som alltid vill stå i vägen. Bilder man borde slängt, ordvitsar och historier man borde ha glömmt, relationer som bara kan göra en illa. Man borde ha slängt dem, renodlat, gått vidare, sållt allt man äger och blivit asket.

Kanske är det skivorna som skulle svida mest att bli av med, kanske är det böckerna. Samvetet eller känslan av att det kanske finns en morgondag kanske man borde glömma. Pengarna som jag kunde ha gjort något av tynar bort i nått bankvalv nånstans. Kanske borde man bara slänga dem i skön och följa sin utsträkta tumme vid en vägkant någonstans.

Hur pank du än är, det enda som kan ta ifrån dig dina upplevelser är amnesi, senilitet och ond bråd död. Pengarna är ändå bara lånad tid. Någon annans tid lagrade i form av en papperslapp, lagrad i stora förråd och ihoprullade till olycksbringande cigarrer som byråkratspöken röker för att inte tyna bort i utraderande förglömmelse (läs Momo och tiden av Michael Ende).

En vacker men blåsig höstdag ligger de där framför mig. Mitt överjag och min självkänsla, morgondagarna och min värdighet. Darlings som inte vill lämna vägen fri. Kriget mot mig själv går in i en annan fas och bakom mina darlings ser det lite ut som grand canyon. En vidsträckt horizont, ett gigantiskt stup, och en smal, smal trampolin. Och med stora röda tryckbokstäver står det skrivet på himlen.

"Släpp taget"

Mina hjältar 1

"I worked out an anarchist theory that all government is evil, that the punishment always does more harm than the crime and the people can be trusted to behave decentyl if you will only let them alone" George Orwell

Du måste inte hålla med om allt, håll bara om att George Orwell är coolast 

Falla - fel

En av de otrevligare konsekvenserna av att pimpla i sig ett par deceliter kaffe under en lektion är de enorma munchees man får efteråt. Kom hem för en kvart sen fullkomligt utsvulten. Jag kände mig ändå ganska inspirerad när jag stod vid spisen och stekte färdigfalafel, nu är tiden när livet börjar tänkte jag. Det finns så mycket att göra och jag vill göra allt. Publicera, bli publicerad och förändra världen.

Att tänka "karriär is the shit" känns kanske lite tragiskt men wtf maties! Har man lika mycket romantisk erfarenhet som en inte helt könsmogen daggmask får man hoppa på det näst bästa tåget i stället. Arbetsmissbruk har aldrig skadat någon, bara gjort folk rika. Skulle jag vara rik skulle jag förändra världen.

Efter att ha gjort något åt mina munchees är jag bara ett blogg-inlägg från att ta tag i allt och då kommer tankarna. Idéerna om att man faktiskt är en ganska tragisk person. Enligt mången standard.

Vem bestämmer vad som ska vara standard. Ska man se det lite hedonistiskt är det jag. Enligt min standard är det inte jag som är en tragisk person utan snarare de som inte är som jag. Det är föresten ett ganska nice perspektiv. Det är jag och du mot världen och den ska förändras.

Deus Vult!

Don't you want somebody to love

En lång sömnig morgon efter en sex timmar kort natt. Två timmar med nybryggt kaffe Flogging Molly, gitarr, vattenfärger, gröt och en lite deppig prettokänsla som resulterade i ännu mera vattenfärger.

Idag är en kort dag och det känns som fredag. Dessutom saknar jag alla som inte är här. Jag saknar mina Uppsalavänner, saknar min mormor och kaffet luktar som hennes lägenhet. Jag saknar Przemek, Franzi, Paulo, Annika, Taizé.

Between a man and a woman rör mig till tårar och jag undrar vart min rosin dubh är. Kaffet gör mig rastlös och jag undrar när jag ska få känna mig fri och ledig igen. Sådär som det känns att sitta på ett tåg kl. 4 eller 5 på morgonen med sandkorn i ögonen. Den där nervösa känslan av att inte veta vart man är på väg. Känslan av att allt kan hända.

Snart måste dagen börja. Sundsvall är livet, allt annat minnen. Idag tar vi nu och i morgon ska vi förändra världen.

Kashmir Shangrila

Rushdies Kashmir, det för krig, okupation, död och skräckvälden måste vara så nära himmelriket man kommer.

Jag glömde allt vad bilder heter, i morgon kanske, och drömde mig bort en stund. Bort till ett land av berg, dalar, vattenfall och etnisk mångfald. Ett land av kryddig mat och självförsörjning.

Det kanske låter klyshigt, men bättre verklighetsflykt får man leta efter. Nu är jag sen igen.

Adé