Nu är det väl revolution på gång!

Regimen vill sänka tiden som man kan få studiebidrag till fyra år. Det finns säkert förmildrande omständigheter, men som vanligt blir det förstås svårare för den här regimens syndabockar. Alla som varit sjuka, veliga eller på annat sätt inte passat in i normen får stryka på foten och hanka er fram på brödsmulor och nudlar om ni t.ex. valt att byta inriktning. Det här är naturligtvis inte okay. Vad är det för mening med att bo i den här kalla, blöta ursäkten till land om man inte får berika sig med västvärldens kunskapsflora i åtminstone sex år. Och till och med det är i underkant.
Nej för bövelen, upp på barrikaderna. Jag kan i.a.f. tänka mig att ockupera ett kårhus eller två! Jag bjuder på شي och brownies.

Min exponeringsfetischism

Se mig. Snälla, jag finns här för att hela världen ska se mig. Jag är, de facto, ett massmedium. Det är intressant att fundera över dessa saker. Gick, efter en upplysande föreläsning, till hotellet och började twittra. Som för att bekräfta att mina vardagsgöromål är så intressanta att alla vill ta del av dem alltid. Det känns lite fel, men egentligen har jag ju gjort det ett tag nu. Goodmorningspot är ju ett exponeringsprojekt. Min katharsis blir (förhoppningsvis) din underhållning. (Snälla fortsätt läsa)

Funderar just nu mycket på om jag ska fortsätta med journalistiken. Just nu funderar jag faktiskt på att fortsätta efter att nästan ha bestämt mig att lägga av. Jag vill experimentera om det går att göra på mina villkor. Kanske twitter är en del av de villkoren. Vem vet? Och det blir spännande att se.

Just nu är jag mest övertygad om att tillvaron kommer att bli mer dystopisk. Hoppas inte det, men det är svårt att lära en gammal konspirationsteoretiker sitta.
Ade

Det är tur

Jag gillar att jobba. Känslan av att göra nånting vettigt med dagarna. Bussturerna tidigt på morgonen bland andra sömniga människor. Pratet på lunchpauserna. Det känns nästan tryggt.

Skönast är nästan att det blir ett avbrott från vardags-stressen. Antagligen för att det bara är i två veckor. Men väl här kan jag inte göra så mycket. Tänkte gå på utställning idag. Kanske flanera lite. Att vara pank och ha mycket tid är inte helt fel. Planering blir inte så viktigt och prioriterandet lite annorlunda.

I Wien flanerade jag i tre dagar. Tog kort och började prata med två som kunde Svenska på ett fik. Här brukar jag bara prata med sådana som kan tyska spontant. Eller äldre herrar med schysta skor. Men det är en lång historia.

Det är elakt att ge fula strumpor till lata personer

Där ligger de, i botten av lådan.
"Nu är det dags igen" tänker jag och drar på mig strumporna. Trots att jag vetat i flera dagar att jag behöver boka tvätttid har det tagit emot alldeles för mycket att pallra sig ner till tvättstugan.

Det är elakt att ge fula strumpor till lata personer för helt plötsligt står man där. Med bara ett par... par strumpor, alla lika strykfula (och ungefär lika hela som en schweizerost). Vad gör man, biter i det sura äpplet och aktar sig för att tappa färgen.

Färdigstädat

Äntligen ett nytt hem, efter en veckas umbäranden är städning, flytt, och nästan det mesta av byrokratin klar... nästan.

I morse kom en kontrollant och godkände mig, det kändes befriande. Men allt som måste ordnas strular till tillvaron något. Nu måste jag springa hem och ordna internet till min dator så att jag kan adressändra... typ

Mek mek mek, men snart så.

Så mycket mek

Hundra flyttlådor senare har min inställning till att flytta inte ändrats. Det är så sjukt mycket mek. Först måste man få iväg alla grejjer, nu måste jag städa och adressändra. Så svårt är det inte men många bäckar små.

I natt startade bokrean, det var så härligt. Jag connectade lite med en av försäljarna. Han hade själv satt ned priset på en box Salman Rushdieböcker. Men han förklarade att han tänkt sig att någon skulle bli glad. Jag gick runt med tindrande ögon i en halvtimme och trängdes med alla andra nördar efter mitt fynd.

När jag kom till kassan var mitt konto tomt. Men jag lyckades skramla ihop det som behövdes och nu är en nörd en box lyckligare. Den var lite för dyr, men väldigt snygg.

Nu väntar jag mest på att min lektion ska börja, kanske (inshallah) hinner jag lära mig ett gäng arabiskaglosor till dess eller så somnar jag bara på nån skolsoffa, den som lever får se.

Jag är så blödig i dessa dagar

Stötte på några klipp av The Ukulele Orchestra och blev alldeles varm inombords, yay :D