Hej!
Jag blev lite upprörd när jag läste om ditt utspel i Miriam Arrebäcks artikel på dagens webbsida i morse. (18/9) Så jag skrev ett inlägg på min blogg där jag kallade dina uttalanden för hädiskt trams. Det var kanske inte helt bra. Så jag ber om ursäkt för det.
Men jag vill starkt betona min övertygelse att vi är många inom kyrkan som aldrig kommer att kunna acceptera den utvecklingsväg som du antyder i dina uttalanden.
Även om kyrkan till del finansierar sin verksamhet genom marknadsorienterad verksamhet tror jag inte att Gud någonsin skulle ställa sig bakom att vi tog betalt för den hjälp vi har fått i uppdrag att ge den som behöver det. Kyrkan är inget företag och så fort den blir det kommer den att upphöra att vara kyrka.
Guds rika välsignelse
(Folkväljarna ser dig. Man måste få vara lite självironisk ibland och jag fick dåligt samvete för att jag använde så hårda ord)
fredag 18 september 2009
Regimen trampar på mina nakna nervtrådar
Vad det här en ska föreställa är det inte okay:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=179961
- Vi ser i dag en utveckling där samhällstjänster produceras av den civila sektorn, men man gör det inte på samma villkor som den privata och offentliga sektorn, säger Nyamko Sabuni.
Tack Gud för det! Bokstavligt talat. Kyrkan får aldrig någonsin verka på samma villkor som staten eller marknaden. De "tjänster" som kyrkan "producerar" i form av tjänande eller diakoni får aldrig styras av marknadspriser. Frågan är om det inte är fullständigt obibliskt att ta emot någon annan betalning än frivilliga gåvor. Som i så fall ska gå till att driva verksamheten, det vill säga hjälpa fler. De ska dessutom ges annonymt. Den högra handen ska inte veta vad den högra gör. Villkorlig betalning kommer inte på fråga. Det här är en tydlig punkt där vi som metafysisk, katolsk (i betydelsen allmännelig) kyrka aldrig får låta populistiska politiker diktera villkoren.
Hon säger vidare:
- Men det räcker inte bara med de ideella krafterna, som finns i de här gamla rörelserna. De kan producera tjänsterna på ett så bra sätt så att de också får betalt för det!
Och vem ska betala det hade du tänkt. Vi som behöver dessa tjänster istället för oss som erbjuder dem. Det skulle just vara snyggt! Professionaliserade kyrkor som säljer själavård till högstbjudande. Hädiskt trams!
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=179961
- Vi ser i dag en utveckling där samhällstjänster produceras av den civila sektorn, men man gör det inte på samma villkor som den privata och offentliga sektorn, säger Nyamko Sabuni.
Tack Gud för det! Bokstavligt talat. Kyrkan får aldrig någonsin verka på samma villkor som staten eller marknaden. De "tjänster" som kyrkan "producerar" i form av tjänande eller diakoni får aldrig styras av marknadspriser. Frågan är om det inte är fullständigt obibliskt att ta emot någon annan betalning än frivilliga gåvor. Som i så fall ska gå till att driva verksamheten, det vill säga hjälpa fler. De ska dessutom ges annonymt. Den högra handen ska inte veta vad den högra gör. Villkorlig betalning kommer inte på fråga. Det här är en tydlig punkt där vi som metafysisk, katolsk (i betydelsen allmännelig) kyrka aldrig får låta populistiska politiker diktera villkoren.
Hon säger vidare:
- Men det räcker inte bara med de ideella krafterna, som finns i de här gamla rörelserna. De kan producera tjänsterna på ett så bra sätt så att de också får betalt för det!
Och vem ska betala det hade du tänkt. Vi som behöver dessa tjänster istället för oss som erbjuder dem. Det skulle just vara snyggt! Professionaliserade kyrkor som säljer själavård till högstbjudande. Hädiskt trams!
torsdag 17 september 2009
Mission 2: diskussionen fortsätter
Ett kanske lite osmidigt svar på sMARTAss kommentar här nere. Jag kursiverar det jag citerar så att det syns vad hon skrivit. Det var intressant, så jag vidareutvecklar lite vidare: (Mest för att se om vi tänker mer lika än senast ;)
M:
Jag tänker att det inte finns någon väg till Fadern utom genom den transformation av en själv som det innebär att gå in under korset, att dö undan från sina idéer om sig själv och befrias >>till ett ödmjukt liv - så läser jag också Jesus exklusivitetsanspråk.
J:
Genom döden till livet, var och en bör ta sitt kors försaka sig själv och födas på nytt. Hur då frågar Nikodemus i Johannesevangeliets tredje kapitel. Som jag förstår Jesus svar så säger han: "Genom tro". Genom tron lär vi känna Gud och kan förstå Guds vägar och lära oss att sätta Guds vilja över vår egen. I stället för att förhäva oss själva lär vi oss upphöja Gud och ge Gud äran för det som är gott i våra liv. Det innebär också att inte tro för mycket på våra egna förmågor utan att försöka bli allt mer lyhörda för vad Gud vill, även om den som förmedlar det till oss skulle råka vara med i Hare Krishna. Att älska vår nästa (arameriska för andra människor), att se vår nästas behov och glädjas åt att kunna uppfylla dem.
M:
Jag tänker att det är en fråga om ifall vi fokuserar på begrepp eller innehåll. "I Jesu namn" måste betyda "på Jesu vis", annars blir kyrkan väldigt snabbt de som "ropar Herre, Herre" men som faktiskt inte vågar förändras.
J:
Ja, men namnet är viktigt det med. Mark 8:38. Att vara stolt över Jesus namn skulle jag säga är att vara stolt över hans väg, undervisning och gärning. Jag tycker mig se en parallell här, till dynamiken mellan tro och gärningar.
M:
Typ ekvationen:
I kärlek = i Jesu namn = rätt tro
istället för
I kärlek + i Jesu namn = rätt tro
Typ så tänker jag, men såklart när det handlar om tankar om Gud så lär man ju ha lite fel.
J:
Nja, jag tänker mig att Jesu namn faktiskt spelar en stor roll. Det är vid det namnet vi känner vår Herre och även om jag tänker mig att även de som inte känner namnet kan känna personen så tänker jag mig att vi har ansvar att agera utifrån det vi vet säkert. Även om I Jesu namn innebär på Jesu vis så är personen Jesus något unikt som vi har fått i uppdrag att sprida vidare. Både i praktik och teori. Däremot så tror jag att vi noga bör se till att sättet vi gör det på är ödmjukt.
Typ så tänkert jag, men såklart när det handlar om tankar om Gud så lär man ju ha lite fel.
M.
För övrigt finns det en väldigt bra bok om bredare missionssyn; Mats Hermanssons Gränsöverskridande. Den lyfter på ett bra sätt ett flersidigt missionsbegrepp där tro och handling går hand i hand.
J: Den står nu på min läslista :D
Vet inte alls om det jag skrev nu håller för någon närmare granskning, men det är lite fler tankar till etern :D
M:
Jag tänker att det inte finns någon väg till Fadern utom genom den transformation av en själv som det innebär att gå in under korset, att dö undan från sina idéer om sig själv och befrias >>till ett ödmjukt liv - så läser jag också Jesus exklusivitetsanspråk.
J:
Genom döden till livet, var och en bör ta sitt kors försaka sig själv och födas på nytt. Hur då frågar Nikodemus i Johannesevangeliets tredje kapitel. Som jag förstår Jesus svar så säger han: "Genom tro". Genom tron lär vi känna Gud och kan förstå Guds vägar och lära oss att sätta Guds vilja över vår egen. I stället för att förhäva oss själva lär vi oss upphöja Gud och ge Gud äran för det som är gott i våra liv. Det innebär också att inte tro för mycket på våra egna förmågor utan att försöka bli allt mer lyhörda för vad Gud vill, även om den som förmedlar det till oss skulle råka vara med i Hare Krishna. Att älska vår nästa (arameriska för andra människor), att se vår nästas behov och glädjas åt att kunna uppfylla dem.
M:
Jag tänker att det är en fråga om ifall vi fokuserar på begrepp eller innehåll. "I Jesu namn" måste betyda "på Jesu vis", annars blir kyrkan väldigt snabbt de som "ropar Herre, Herre" men som faktiskt inte vågar förändras.
J:
Ja, men namnet är viktigt det med. Mark 8:38. Att vara stolt över Jesus namn skulle jag säga är att vara stolt över hans väg, undervisning och gärning. Jag tycker mig se en parallell här, till dynamiken mellan tro och gärningar.
M:
Typ ekvationen:
I kärlek = i Jesu namn = rätt tro
istället för
I kärlek + i Jesu namn = rätt tro
Typ så tänker jag, men såklart när det handlar om tankar om Gud så lär man ju ha lite fel.
J:
Nja, jag tänker mig att Jesu namn faktiskt spelar en stor roll. Det är vid det namnet vi känner vår Herre och även om jag tänker mig att även de som inte känner namnet kan känna personen så tänker jag mig att vi har ansvar att agera utifrån det vi vet säkert. Även om I Jesu namn innebär på Jesu vis så är personen Jesus något unikt som vi har fått i uppdrag att sprida vidare. Både i praktik och teori. Däremot så tror jag att vi noga bör se till att sättet vi gör det på är ödmjukt.
Typ så tänkert jag, men såklart när det handlar om tankar om Gud så lär man ju ha lite fel.
M.
För övrigt finns det en väldigt bra bok om bredare missionssyn; Mats Hermanssons Gränsöverskridande. Den lyfter på ett bra sätt ett flersidigt missionsbegrepp där tro och handling går hand i hand.
J: Den står nu på min läslista :D
Vet inte alls om det jag skrev nu håller för någon närmare granskning, men det är lite fler tankar till etern :D
onsdag 16 september 2009
Mission
Den starkaste associationen jag får till ordet mission är, om jag ska vara helt ärlig, stackars hedningar som ställs inför otäcka utlimatum. Någon vänlig själ kanske kan komma på ett nytt ord, eller så får vi göra vårt bästa för att rentvå det.
Jag lyssnade på en gammal föreläsning från veritas-forum med någon katolsk filosof som delvis pratade om ämnet, han redde ut en del problem på ett ganska sympatiskt sätt och jag önskar att jag visste vad han heter. Nåväl, det kan jag försöka ta reda på när tid finns därtill. I vilket fall hade han ett par viktiga poänger, ni får ursäkta att jag bara sammanfattar dem på vis som passar mina agendor. I vilket fall väckte den ett par tankar.
Om vi tror att det Jesus predikade var sant och får ångest när vi hör ordet mission får vi ett problem. Jesus gör en del exklusiva krav, till exempel att han är den enda vägen till Fadern. Tänker vi oss att "hos Fadern" är den plats dit människor mår bäst av att komma och att vi känner vägen dit. Skulle det ju vara ganska oansvarigt av oss att inte berätta för våra medmänniskor hur man kommer dit.
För mig personligen är det ett stort problem. Jag är inte särskillt auktoritativ och har väldigt stora spärrar mot att tala om för folk att jag tycker att de lever fel. Ganska ofta (speciellt när jag råkar på människor som saknar de spärrar jag har) funderar jag på om det verkligen är rätt väg att gå. Samtidigt har jag råkat i situationer där det enda rätta hade varit att säga till en medmänniska att hen behöver Gud. Eller att helt enkelt förklara hur mycket Gud betyder för mig och hoppas att hinten går fram. Jag försöker be Gud om frimodighet (gammal kyrkscandinaviska för att vara framfusig... typ.. på ett bra sätt.. inte som journalister brukar vara.. lång historia) och jag försöker ta lärdom av mina erfarenheter.
Det finns två käppar som brukar dyka upp i mitt hjul när det kommer till mission och det är att hjärnan och hjärtat saknas ibland. Varför ska vi missionera? Jo, för att vi älskar våra medmänniskor och önskar dem samma goda erfarenheter vi har, men om de inte vill lyssna betyder inte det att vi ska behandla dem som oönskvärda. Jag tror snarare att vi ska passa oss noga för att försöka se våra medmänniskor som objekt och helt enkelt respektera att en del av dem i vår närhet helt enkelt inte har något intresse av vår tro. Vi får istället hoppas, och ska nog vara ärliga med att vi gör det, att de ser att det finns något annat som driver oss.
Det hjärta missionen ibland saknar är det ödmjuka hjärtat, som är tålmodigt och kärleksfullt. Den hjärna missionen saknar är att jag tror att vi bör använda vårt förstånd. Gud har gett oss en fantastisk hjärna att tänka med och jag tror att mission är något vi måste reflektera, vrida och vända på. Hitta nya vägar till och rannsaka. Är missionens ända syfte att "konvertera" människor är vi ute på fel spår. Jag tror också att vi bör respektera andra människors Gudsrelation, oavsett vilken denomination eller religion de praktiserar. Jag tror att Gud tar varje chans att uppenbara sig för människor och gör det så fort vi tillåter, men på det sätt Gud väljer och jag tror att det finns spår av Gud i alla fall i världsreligionerna. Det finns godhet, moral och Sanningar i alla världsreligioner och det är något att uppskatta och respektera. Framförallt har vi som kristna ett stort skäl att vara självkritiska och ödmjuka, Missionen.
Samtidigt tror jag inte att vi kan tillåta oss att hymla med Kristus krav på exklusivitet. Jesus kallar sig själv för vägen, sanningen och livet och jag tror att det är sant. Även om jag personligen inte tror på ett helvete (i alla fall inte i bemärkelsen evig tortyr) är jag, åtminstone i teorin, inte beredd att riskera ditt väl på grund av det. Även om jag tror att Gud har en underbart fantastisk plan som verkligen kommer att visa sig gälla alla så sa Jesus till mig och dig att gå ut och göra alla folk till lärljungar. Jesus är väldigt tydlig med uppdraget men inte med konsekvenserna av att inte utföra det. Det visar oss ändå ganska tydligt vart vi bör lägga fokus i vårt arbete.
Jag vill inte trilla in i fällor som att bli vän med människor bara för att de ska "bli kristnade", jag vill inte att någon ens ska behöva misstänka det. Samtidigt vill jag inte ljuga om att det gör mig väldigt glad när någon upptäcker den fantastiska skatt som tron faktiskt är. Jag vill inte vara respektlös gentemot mina vänner, men jag vill samtidigt visa att jag är stolt över att tillhöra Kristus. Att ha sagt min trohet till ett rike utan politiker och utan gränser. För mig innebär de första stegen på vägen mission ärlighet, öppenhet, respekt och kärlek. Det kan låta lite flummigt, men tänk efter vad det innebär.
Vad jag tror skulle bli okay mission:
Pax vobiscum
Jag lyssnade på en gammal föreläsning från veritas-forum med någon katolsk filosof som delvis pratade om ämnet, han redde ut en del problem på ett ganska sympatiskt sätt och jag önskar att jag visste vad han heter. Nåväl, det kan jag försöka ta reda på när tid finns därtill. I vilket fall hade han ett par viktiga poänger, ni får ursäkta att jag bara sammanfattar dem på vis som passar mina agendor. I vilket fall väckte den ett par tankar.
Om vi tror att det Jesus predikade var sant och får ångest när vi hör ordet mission får vi ett problem. Jesus gör en del exklusiva krav, till exempel att han är den enda vägen till Fadern. Tänker vi oss att "hos Fadern" är den plats dit människor mår bäst av att komma och att vi känner vägen dit. Skulle det ju vara ganska oansvarigt av oss att inte berätta för våra medmänniskor hur man kommer dit.
För mig personligen är det ett stort problem. Jag är inte särskillt auktoritativ och har väldigt stora spärrar mot att tala om för folk att jag tycker att de lever fel. Ganska ofta (speciellt när jag råkar på människor som saknar de spärrar jag har) funderar jag på om det verkligen är rätt väg att gå. Samtidigt har jag råkat i situationer där det enda rätta hade varit att säga till en medmänniska att hen behöver Gud. Eller att helt enkelt förklara hur mycket Gud betyder för mig och hoppas att hinten går fram. Jag försöker be Gud om frimodighet (gammal kyrkscandinaviska för att vara framfusig... typ.. på ett bra sätt.. inte som journalister brukar vara.. lång historia) och jag försöker ta lärdom av mina erfarenheter.
Det finns två käppar som brukar dyka upp i mitt hjul när det kommer till mission och det är att hjärnan och hjärtat saknas ibland. Varför ska vi missionera? Jo, för att vi älskar våra medmänniskor och önskar dem samma goda erfarenheter vi har, men om de inte vill lyssna betyder inte det att vi ska behandla dem som oönskvärda. Jag tror snarare att vi ska passa oss noga för att försöka se våra medmänniskor som objekt och helt enkelt respektera att en del av dem i vår närhet helt enkelt inte har något intresse av vår tro. Vi får istället hoppas, och ska nog vara ärliga med att vi gör det, att de ser att det finns något annat som driver oss.
Det hjärta missionen ibland saknar är det ödmjuka hjärtat, som är tålmodigt och kärleksfullt. Den hjärna missionen saknar är att jag tror att vi bör använda vårt förstånd. Gud har gett oss en fantastisk hjärna att tänka med och jag tror att mission är något vi måste reflektera, vrida och vända på. Hitta nya vägar till och rannsaka. Är missionens ända syfte att "konvertera" människor är vi ute på fel spår. Jag tror också att vi bör respektera andra människors Gudsrelation, oavsett vilken denomination eller religion de praktiserar. Jag tror att Gud tar varje chans att uppenbara sig för människor och gör det så fort vi tillåter, men på det sätt Gud väljer och jag tror att det finns spår av Gud i alla fall i världsreligionerna. Det finns godhet, moral och Sanningar i alla världsreligioner och det är något att uppskatta och respektera. Framförallt har vi som kristna ett stort skäl att vara självkritiska och ödmjuka, Missionen.
Samtidigt tror jag inte att vi kan tillåta oss att hymla med Kristus krav på exklusivitet. Jesus kallar sig själv för vägen, sanningen och livet och jag tror att det är sant. Även om jag personligen inte tror på ett helvete (i alla fall inte i bemärkelsen evig tortyr) är jag, åtminstone i teorin, inte beredd att riskera ditt väl på grund av det. Även om jag tror att Gud har en underbart fantastisk plan som verkligen kommer att visa sig gälla alla så sa Jesus till mig och dig att gå ut och göra alla folk till lärljungar. Jesus är väldigt tydlig med uppdraget men inte med konsekvenserna av att inte utföra det. Det visar oss ändå ganska tydligt vart vi bör lägga fokus i vårt arbete.
Jag vill inte trilla in i fällor som att bli vän med människor bara för att de ska "bli kristnade", jag vill inte att någon ens ska behöva misstänka det. Samtidigt vill jag inte ljuga om att det gör mig väldigt glad när någon upptäcker den fantastiska skatt som tron faktiskt är. Jag vill inte vara respektlös gentemot mina vänner, men jag vill samtidigt visa att jag är stolt över att tillhöra Kristus. Att ha sagt min trohet till ett rike utan politiker och utan gränser. För mig innebär de första stegen på vägen mission ärlighet, öppenhet, respekt och kärlek. Det kan låta lite flummigt, men tänk efter vad det innebär.
Vad jag tror skulle bli okay mission:
- Hållbara relationer byggda på bön om kärlek till alla våra medmänniskor, låt mig vandra nära marken mässigt.
- Respekt, öppenhet och lyhördhet. Även om vår tro har något som alla andra saknar i Kristus kan lyhördhet inför andra religioner innebära att vi lär oss både ett och annat. Varför skulle vi inte vara öppna för att ta till oss det som är bra i dialog med andra religioner.
- Inomkyrklig dialog, hur ska vi som kristna leva i vår tid. Vad innebär Jesu undervisning i en tid av växthuseffekt och skenande klassklyftor.
- En gemenskap som söker Kristus utan att dömma, dela in i fack eller rubricera människor.
Pax vobiscum
onsdag 9 september 2009
Av bara farten
Krångel, hinder, vardagsbekymmer som hopar sig. Pengar som inte vill räcka till, sociala sammanhang som inte riktigt funkar, studiegångar som inte vill gå ihop av en väldig massa bara-för-att. Så mycket som stjäl uppmärksamhet som inte tillfaller. Så mycket som vill ha mer.
När vardagen kör ihop sig är det så otroligt lätt att tappa fokus. Vad spelar det för roll hur jag bemödar mig för att vara trevlig och hålla god min när jag tampas med institutionsbyråkratin om jag inte gör det för dig? Vad har mitt slit och min iver för värde om jag inte är på rätt spår, men hur kan jag veta? Jag har själv valt mitt slagfält men vet inte riktigt vad jag slåss för?
Ibland undrar jag verkligen vad jag håller på med. Jag vill att Gud ska vara centrum i mitt liv, men här sitter jag och tänker bara på mig. Jobbar stenhårt för att mitt fåfänga projekt av självförverkling, utbildning, ska gå i lås och jag undrar verkligen. Jag tappade verkligen fokus och när det händer gäller det att fokusera om. Att fokusera rätt igen.
När vardagen kör ihop sig är det så otroligt lätt att tappa fokus. Vad spelar det för roll hur jag bemödar mig för att vara trevlig och hålla god min när jag tampas med institutionsbyråkratin om jag inte gör det för dig? Vad har mitt slit och min iver för värde om jag inte är på rätt spår, men hur kan jag veta? Jag har själv valt mitt slagfält men vet inte riktigt vad jag slåss för?
Ibland undrar jag verkligen vad jag håller på med. Jag vill att Gud ska vara centrum i mitt liv, men här sitter jag och tänker bara på mig. Jobbar stenhårt för att mitt fåfänga projekt av självförverkling, utbildning, ska gå i lås och jag undrar verkligen. Jag tappade verkligen fokus och när det händer gäller det att fokusera om. Att fokusera rätt igen.
måndag 7 september 2009
Skolexempel för samhällsförändrare
http://www.dn.se/nyheter/varlden/boter-for-grona-byxor-i-sudan-1.947059
lördag 5 september 2009
Intressant om Helande
http://helapingsten.wordpress.com/2009/09/04/varfor-helar-inte-gud-alla/
Helande är nog egentligen en naturlig del av förkunnelsen. Hela pingsten diskuterar varför alla som ber om det inte blir helade och varför Gud inte är en helande-automat som bara fungerar om man stoppar in tillräckligt mycket tro. David Åhlens kommentar är också intressant.
Helande är nog egentligen en naturlig del av förkunnelsen. Hela pingsten diskuterar varför alla som ber om det inte blir helade och varför Gud inte är en helande-automat som bara fungerar om man stoppar in tillräckligt mycket tro. David Åhlens kommentar är också intressant.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)