De här dagarna har jag inte så mycket för mig så jag läser mycket. Naomi Kleins chockdoktrin lämnade mig skakande, utelämnad efter att ha läst om ondskefulla krafter som får alla skräcksyner om andevärldens onda varelser att blekna inför den krassa verkligheten. Där konservatismens dröm om trygghet skapar en säkerhet för de rika och lämnar alla som inte passar in brutna, förstörda och misshandlade på sätt jag inte vill tänka på. En värld där liberalismens drömmar om frihet och allas möjligheter att tillägna sig den här världens materiella-tveäggade-välsignelse-förbannelser krossas av korporativa diktaturer i en ohelig demokratis smutsiga kölvatten, där den enkla principen om allas rätt att få det de behöver och allas ansvar att göra sitt bästa leder till hänsynslös totalitarism. Politikens värld, där härskarna och denna världens makter bestämmer.
Det får mig att inse vilken tur jag haft som bor i det lilla, ännu rätt trygga Sverige ideologierna är omkastade i en underlig villervalla. Men där fascismen kommer smygande tillbaka. Där kyrkan fortfarande inte är fri från statens inblandning. Där klassklyftorna ser ut att växa, ett psychosocialt vakum där människornas vilja att leva slår med allt svagare hjärtslag. Utom för dem där livet är för dyrbart för att värdesättas. Det är en ganska absurd tillvaro där vi behöver ifrågasätta allt som ställs i vår väg.
Långsamt dör all min tro på all politik. Min tro på revolution falnar. Den enda väg som finns kvar att gå är hand i hand med Jesus, han som har rätt att kalla sig både god och herre. Tillitens enkla väg, tron på att den sanna makten finns hos Gud, inte hos Reinfeldt, Obama, Putin/Medjedev och att Gud bestämmer när måttet är rågat och deras makt är till ända.
Är det möjligt att separera religion och politik. Jag hoppas det, jag älskar min Messiah för mycket för att vilja släppa honom nära politikens unkenhet. Istället kanske vi tillsammans kan städa upp efter härskarna. Med Guds hjälp kanske de människospillror som finns kvar vakna till liv igen.
Visar inlägg med etikett Alarmistiska visioner. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Alarmistiska visioner. Visa alla inlägg
fredag 12 juni 2009
torsdag 28 maj 2009
Kleins Chockdoktrin
Sen ett par dagar läser jag Naomi Kleins Chockdoktrin och efter fyra kapitel känner jag mest för att stoppa en kudde framför ansiktet och skrika allt jag kan. Den bekräftar alla misstankar om kriget mot terrorismen, systematisk tortyr i Guantanamo, dessutom är den för väl underbyggd för att kunna avfärdas som konspirationsteori. Den har bara samma dimensioner.
För någon dag sen kom en moderat fram till mig på stan och undrade om inte jag ville rösta på dem i nästa val. Hon hade läst på ordentligt och föreslog lösningar som frihandel på världens problem. Det vore väl bra om alla fick möjlighet att få kapital till bra idéer och på så sätt bli rika. Fri handel men ändå en stark stat.
I mina öron låter det otroligt läskigt. Vad ska statens roll vara i så fall? Ska den se till att det finns ett grundläggande socialt skyddsnät? Ska den se till att massorna hålls i schack? Om alla ska vara fria att bli risk-kapitaliser, vem ska ta hand om dem som det går fel för?
Ännu läskigare blir det om vi tittar på konsekvenser av vad införandet av frihandel lett till i andra delar av världen. Chile, Argentina, Ryssland, Irak? Jag får mardrömmar bara jag tänker på det. Aldrig nånsin att jag röstar på en moderat. Det nya arbetarpartiet my ass. Liberaler är ulvar i fårakläder som bara väntar på att få äta upp dina barn. (Okay, jag är paranoid, men damn, det känns som att det är hög tid för Panik)
Jag hittar min trygghet hos Gud. Jag kanske är naiv som tror att Jesus ser vad som händer och gråter blod när de fria världens ledare syndar i hans namn. Men det är förbannat skönt att tro när man ser de marknadsliberala demoner som styr världen idag in aktion.
För någon dag sen kom en moderat fram till mig på stan och undrade om inte jag ville rösta på dem i nästa val. Hon hade läst på ordentligt och föreslog lösningar som frihandel på världens problem. Det vore väl bra om alla fick möjlighet att få kapital till bra idéer och på så sätt bli rika. Fri handel men ändå en stark stat.
I mina öron låter det otroligt läskigt. Vad ska statens roll vara i så fall? Ska den se till att det finns ett grundläggande socialt skyddsnät? Ska den se till att massorna hålls i schack? Om alla ska vara fria att bli risk-kapitaliser, vem ska ta hand om dem som det går fel för?
Ännu läskigare blir det om vi tittar på konsekvenser av vad införandet av frihandel lett till i andra delar av världen. Chile, Argentina, Ryssland, Irak? Jag får mardrömmar bara jag tänker på det. Aldrig nånsin att jag röstar på en moderat. Det nya arbetarpartiet my ass. Liberaler är ulvar i fårakläder som bara väntar på att få äta upp dina barn. (Okay, jag är paranoid, men damn, det känns som att det är hög tid för Panik)
Jag hittar min trygghet hos Gud. Jag kanske är naiv som tror att Jesus ser vad som händer och gråter blod när de fria världens ledare syndar i hans namn. Men det är förbannat skönt att tro när man ser de marknadsliberala demoner som styr världen idag in aktion.
tisdag 19 maj 2009
Rättfärdig vrede är det svaret?
Vad ska vi göra av frustrationen? Speciellt nu när inte Tekla Knös kan sätta ord på den åt oss? Samuel, trogen läsare och fellow bloggare på http://lelacsam.blogspot.com/, frågade i en kommentar på min förra bloggpost.
Jag tycker att vi ska vända frustrationen i vrede. Vrede är en konstruktiv känsla, om än lite vansklig att ha att göra med. Men rättfärdig vrede. Det är den som väcks av orättvisor. Rättfärdig vrede är en bra känsla, så länge vi vänder den utåt.
Det finns ramar för vad engagemang får leda till. Vi får inte använda våld mot andra, helst inte ens mot saker. (Ett självklart undantag är om det är saker som är menade att användas i våldsamma syften, ofog står på min kandidatlista för helgonförklaringar) Vi måste använda oss av verktygen respekt, eftertanke och självransakan.
Men vi måste sätta ner foten. Vi måste bestämma oss för att vi inte accepterar det som gör oss frustrerade. Du får inte acceptera det som inte passar dig. Jag själv har hakat upp mig på de trettiofemtusen (!! Hur kan detta hända ??) människor som inte kommer att överleva den här dagen för att vi lever i ett system som är sjukare än människorna som sitter på HIV-bromsmedecinpatenten. Men är någonting fel måste vi sätta ner foten. Det är inte vår demokratiska rättighet, det är vår förbannade skyldighet.
Men vad gör jag då? Det vete sjutton, drömmer, hoppas skriver. Jag börjar med steg ett, jag ransakar mig själv, jag tänker, jag skriver. Jag säger nått!
Samtidigt är det där frustrationen skapas, att inse sin maktlöshet, att inte kunna göra något. Jag läser en bok av Niel Postman just nu. (En riktigt intressant författare) Han skriver om hur det textorienterade samhället byts mot ett ... tv-orienterat samhälle (eller Gud vet vad, bokstavligt talat) en av de konsekvenser han beskriver är hur centraliseringen av det offentliga rummet skapar en känsla av maktlöshet. Världen blir en by, men en väldigt konstig by där du bara känner och kan hjälpa en miljarddel av invånarna. Denna maktlöshet skapar frustration. Men vad gör vi av frustrationen? En dag kommer den vara ohållbar att hantera och då kommer bägaren att rinna över. Kanske blir frustrationen vrede, kanske till och med rättfärdig vrede. Det gäller bara att vända den åt rätt håll.
Jag tycker att vi ska vända frustrationen i vrede. Vrede är en konstruktiv känsla, om än lite vansklig att ha att göra med. Men rättfärdig vrede. Det är den som väcks av orättvisor. Rättfärdig vrede är en bra känsla, så länge vi vänder den utåt.
Det finns ramar för vad engagemang får leda till. Vi får inte använda våld mot andra, helst inte ens mot saker. (Ett självklart undantag är om det är saker som är menade att användas i våldsamma syften, ofog står på min kandidatlista för helgonförklaringar) Vi måste använda oss av verktygen respekt, eftertanke och självransakan.
Men vi måste sätta ner foten. Vi måste bestämma oss för att vi inte accepterar det som gör oss frustrerade. Du får inte acceptera det som inte passar dig. Jag själv har hakat upp mig på de trettiofemtusen (!! Hur kan detta hända ??) människor som inte kommer att överleva den här dagen för att vi lever i ett system som är sjukare än människorna som sitter på HIV-bromsmedecinpatenten. Men är någonting fel måste vi sätta ner foten. Det är inte vår demokratiska rättighet, det är vår förbannade skyldighet.
Men vad gör jag då? Det vete sjutton, drömmer, hoppas skriver. Jag börjar med steg ett, jag ransakar mig själv, jag tänker, jag skriver. Jag säger nått!
Samtidigt är det där frustrationen skapas, att inse sin maktlöshet, att inte kunna göra något. Jag läser en bok av Niel Postman just nu. (En riktigt intressant författare) Han skriver om hur det textorienterade samhället byts mot ett ... tv-orienterat samhälle (eller Gud vet vad, bokstavligt talat) en av de konsekvenser han beskriver är hur centraliseringen av det offentliga rummet skapar en känsla av maktlöshet. Världen blir en by, men en väldigt konstig by där du bara känner och kan hjälpa en miljarddel av invånarna. Denna maktlöshet skapar frustration. Men vad gör vi av frustrationen? En dag kommer den vara ohållbar att hantera och då kommer bägaren att rinna över. Kanske blir frustrationen vrede, kanske till och med rättfärdig vrede. Det gäller bara att vända den åt rätt håll.
lördag 16 maj 2009
Piska och morot
Uppdämda känslor som vill komma ut i form av frustrerade blogg-inlägg kan inte hållas kvar. Det får bli som det blir.
Jag antar att de flesta som läser dessa rader har en del gemensamt med mig i min attityd till tillvaron. Så det känns lite menlöst att predika för kören.
Mest frustration känner jag över att ingen gör något och att jag känner mig för liten för att göra något själv. Jag behöver hjälp, jag behöver andra. För att orka göra något behöver jag gemenskap och det kanske du också gör.
Bodde jag kvar i Sundsvall till hösten hade Storgatan 33 kunnat bli ett skälmskt HQ för allt slags aktivitet kanske. Ett sånt skulle behövas. Grundförutsättningen är ju uppfylld. Ett aldrig sinande te-förråd. Tyvärr har jag ju bara en nyckel.
Det jag funderar på är mest den här ekvationen:
A = Vår livsstil är inte hållbar
B = Om vi inte ändrar vår livsstil kommer vi att fortsätta leva ohållbart
A+B = C
C = Det håller inte.
Vad innebär det att det inte håller? Vill du veta?
Vi har egentligen två gånger två alternativ:
1. Antingen fortsätter vi som vi gör nu
2. Eller vi ändrar oss
A. Antingen stämmer prognoserna om ekologiska och humanitära katastrofer
B. Eller så stämmer de inte (Utom för de 35 000 pers som dör i svält varje dag)
Det ger oss fyra (2x2) möjligheter:
2B: Om prognoserna inte stämmer och vi ändrar vår livsstil får miljontals personer ett bättre liv och vi förlorar pengar.
2A: Prognoserna stämmer och vi ändrar oss, så vi förlorar pengar och undviker med nöd och näppe katastrofen
1B: Vi tjänar en massa pengar och plötsligt dör 60000 människor, men det är ju bara statistik, eller hur?
1A: Vi gör inget och en ekologisk och humanitär katastrof är ett faktum. Pengar är inte ens att tala om för det monetära systemet lär vara det sista vi tänker på.
Vilken framtid vill du helst ha?
Jag antar att de flesta som läser dessa rader har en del gemensamt med mig i min attityd till tillvaron. Så det känns lite menlöst att predika för kören.
Mest frustration känner jag över att ingen gör något och att jag känner mig för liten för att göra något själv. Jag behöver hjälp, jag behöver andra. För att orka göra något behöver jag gemenskap och det kanske du också gör.
Bodde jag kvar i Sundsvall till hösten hade Storgatan 33 kunnat bli ett skälmskt HQ för allt slags aktivitet kanske. Ett sånt skulle behövas. Grundförutsättningen är ju uppfylld. Ett aldrig sinande te-förråd. Tyvärr har jag ju bara en nyckel.
Det jag funderar på är mest den här ekvationen:
A = Vår livsstil är inte hållbar
B = Om vi inte ändrar vår livsstil kommer vi att fortsätta leva ohållbart
A+B = C
C = Det håller inte.
Vad innebär det att det inte håller? Vill du veta?
Vi har egentligen två gånger två alternativ:
1. Antingen fortsätter vi som vi gör nu
2. Eller vi ändrar oss
A. Antingen stämmer prognoserna om ekologiska och humanitära katastrofer
B. Eller så stämmer de inte (Utom för de 35 000 pers som dör i svält varje dag)
Det ger oss fyra (2x2) möjligheter:
2B: Om prognoserna inte stämmer och vi ändrar vår livsstil får miljontals personer ett bättre liv och vi förlorar pengar.
2A: Prognoserna stämmer och vi ändrar oss, så vi förlorar pengar och undviker med nöd och näppe katastrofen
1B: Vi tjänar en massa pengar och plötsligt dör 60000 människor, men det är ju bara statistik, eller hur?
1A: Vi gör inget och en ekologisk och humanitär katastrof är ett faktum. Pengar är inte ens att tala om för det monetära systemet lär vara det sista vi tänker på.
Vilken framtid vill du helst ha?
tisdag 12 maj 2009
Vill du inte förändra världen skriver du under dess dödsdom
Den 11 september dog över 35 000 människor av svält (http://www.starvation.net)
Vi lever i en farlig tid. Havsytan kanske kommer att stiga och med ökande temperaturer kommer kanske ökenspridningen att orsaka svält som får 35 000 döda per dag att verka som en picknick, oljan kommer att bli för dyr för att använda så småningom och ändrar vi inte vårt sätt att leva kommer vi med all säkerhet att få brist på medecin, mat och egentligen i stort sett allt som vi är vana vid att ha i överflöd.
Vad som verkligen kommer att hända kan vi bara spekulera i, men tecknen i tiden talar sitt tydliga språk.
Vem vet hur många år vi har kvar innan verkligheten kommer ikapp oss och drömmen om det bekväma livet dör för gott. Tror du att det sätt vi lever på är hållbart? Det tror inte jag och jag tror det är hög tid att sätta ner foten. Det är dags att säga stopp.
Gandhi tillskrivs orden: "Världen har råd med allas behov men inte med allas begär" De orden känns som en god ledstjärna
Du som människa skulle i ditt rätta element ha en offantlig potential. Risken är stor att du är fast i en snårskog av konstruerade normer, värderingar och begär. De flesta av oss är uppfostrade till det. Men det betyder inte att du måste lyssna på alla de rösterna. Om du tänker på vem du är, vad du är och varför tror jag att du kommer finna svar som visar dig att ditt människorvärde inte bestäms av dig ekonomi, av din sociala status, av din makt. Bara som den du är har du potential. Min tro är att en människas rätta element är i intim kontakt med Gud, det behöver inte vara din tro. Så länge du tror mig om en sak. Du är kapabel!
Men därmed följer också ett stort ansvar.
Den ohållbara värld av överkonsumtion, isolering och orättvisa som vi bygger är bara möjlig om du accepterar den. Denna värld är bara möjlig om VI accepterar den. Jag vägrar tro att det är rätt att 20% av världens befolkning lever på 80% av världens resurser, jag vägrar tro att tusentals människor som dör varje dag. (http://en.wikipedia.org/wiki/Pareto_principle, http://en.wikipedia.org/wiki/10/90_gap)
Det är vi som är dessa tjugo procent. Det är på grund av vår konsumtion, våra begär och den orättvisa som gör oss rika som människor svälter. (Om vi istället skulle göra vårt yttersta för att ändra på detta skulle vi knappast vara rädda för internationell terrorism) Det är vi som måste sätta ner foten, det är vi som måste börja förändra.
Vill du inte ändra världen skriver du under dess dödsdom.
Är du beredd att göra det som krävs?
Jag pratar inte om våld eller kravaller. Det behövs något mycket större än en revolution. Det första steget är att fundera över vad det är som format dig.
Har du några synpunkter över det jag skriver så hör av dig
Vi lever i en farlig tid. Havsytan kanske kommer att stiga och med ökande temperaturer kommer kanske ökenspridningen att orsaka svält som får 35 000 döda per dag att verka som en picknick, oljan kommer att bli för dyr för att använda så småningom och ändrar vi inte vårt sätt att leva kommer vi med all säkerhet att få brist på medecin, mat och egentligen i stort sett allt som vi är vana vid att ha i överflöd.
Vad som verkligen kommer att hända kan vi bara spekulera i, men tecknen i tiden talar sitt tydliga språk.
Vem vet hur många år vi har kvar innan verkligheten kommer ikapp oss och drömmen om det bekväma livet dör för gott. Tror du att det sätt vi lever på är hållbart? Det tror inte jag och jag tror det är hög tid att sätta ner foten. Det är dags att säga stopp.
Gandhi tillskrivs orden: "Världen har råd med allas behov men inte med allas begär" De orden känns som en god ledstjärna
Du som människa skulle i ditt rätta element ha en offantlig potential. Risken är stor att du är fast i en snårskog av konstruerade normer, värderingar och begär. De flesta av oss är uppfostrade till det. Men det betyder inte att du måste lyssna på alla de rösterna. Om du tänker på vem du är, vad du är och varför tror jag att du kommer finna svar som visar dig att ditt människorvärde inte bestäms av dig ekonomi, av din sociala status, av din makt. Bara som den du är har du potential. Min tro är att en människas rätta element är i intim kontakt med Gud, det behöver inte vara din tro. Så länge du tror mig om en sak. Du är kapabel!
Men därmed följer också ett stort ansvar.
Den ohållbara värld av överkonsumtion, isolering och orättvisa som vi bygger är bara möjlig om du accepterar den. Denna värld är bara möjlig om VI accepterar den. Jag vägrar tro att det är rätt att 20% av världens befolkning lever på 80% av världens resurser, jag vägrar tro att tusentals människor som dör varje dag. (http://en.wikipedia.org/wiki/Pareto_principle, http://en.wikipedia.org/wiki/10/90_gap)
Det är vi som är dessa tjugo procent. Det är på grund av vår konsumtion, våra begär och den orättvisa som gör oss rika som människor svälter. (Om vi istället skulle göra vårt yttersta för att ändra på detta skulle vi knappast vara rädda för internationell terrorism) Det är vi som måste sätta ner foten, det är vi som måste börja förändra.
Vill du inte ändra världen skriver du under dess dödsdom.
Är du beredd att göra det som krävs?
Jag pratar inte om våld eller kravaller. Det behövs något mycket större än en revolution. Det första steget är att fundera över vad det är som format dig.
Har du några synpunkter över det jag skriver så hör av dig
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)