The enemy of God is within you och en dissident person

Det är alltid intressant att se vad icketroende säger om oss kristna. Speciellt när de kritiserar oss för saker där vi verkligen borde ha gett dem en bättre bild. De senaste dagarnas Gogol Bordello lyssnande och ett par intressanta samtal har fått mig att tänka på en punkt där jag inte håller med många av mina syskon i tron.

"It is easier to see
Evil as entity
Not as condition inside you and me"

Zina Marina av Gogol Bordello

Och visst är det. Det är enkelt att se ondskan i världen och det är alltid skönt att ha en syndabock till hands men finns det egentligen vettiga belägg för att tro på en elak gubbe med horn som styr ett rike av eld och outsägliga plågor? Jag skulle säga att det är mycket vettigare att tro på en värld som präglas av människors uppror mot Gud.

Varför?
1. Därför att det är en fullt möjlig tolkning. Gränserna är ofta flytande. Prova en gång att i tanken byta varje ställe där satan nämns mot upproret mot Gud.
Till exempel Lukas 4 där Jesus prövas i öknen i 40 dagar. Är det inte fullt möjligt att tänka sig att den av Guds personer som blev människa genomgick den frestelse som alla människor genomgår, frestelsen att sätta sig upp mot Guds goda vilja och sätta oss själva på första platts. Om sonen skulle bli människa är det då inte fullständigt nödvändigt att han skulle utsättas för precis den frestelse som vi utstår och segra där vi är otillräckliga? Är det då inte nödvändigt att sonen utsätts för prövningen i lockelsen att sätta sig upp mot faderns vilja?

2. Därför att motsatsen är så destruktiv. Ser man ondskan som entitet och inte som ett personligt problem hamnar man så lätt i den positionen att man lägger för mycket fokus på att bekämpa denna fiende eller att den blir en lämplig ursäkt. Om det skulle finnas en andevärld vad rör den då oss? Och vad vore det i så fall för idé att bekämpa en fiende som är fullständigt besegrad. Om satan någonsin funnits är hans golvad och annekterad i och med korset. I stället finns faran där att i situationer där man i stället skulle behöva be Gud om styrka, vägledning eller där man rent ut av inte orkar som människa tänker något i stil med: Jag orkar inte göra det jag borde idag. Det är garanterat för att Satan ansätter mig.
Förutom att tanken i sig är skrämmande att Gud som kärleksfull fader skulle låta sin egen fiende bekämpa oss när denne fiende redan är besegrad förnekar man sitt eget behov av att inte ta på sig hur mycket som hellst (till och med Gud vilade på den sjunde dagen) och lägger fokus någon helt annanstans än där det borde vara.

Som kristen ska vårat fokus i första rummet hamna hos Kristus. I alla lägen, det är inte alltid vi klarar det. Men detta beror inte på att Gud tillåter "den fallna ärkeängeln lucifer" (en arkan idé som i sig är helt utan belägg) fresta oss utan beror helt enkelt på att vi är människor och ofullständiga i oss själva i vår natur.

Det mest skrämmande exemplet på detta som jag stött på är den scen i dokumentären Jesuscamp där en kvinna exorcerar en microfon.

Ta inte min kritik för hårt, jag är en dissident person och så fort det finns en rådande ordning vill jag oftast motarbeta den. Men jag tror och anser mig ha belägg för att tro att ondskan inte kommer från en ond makt som är farlig och aktivt motarbetar oss utan helt enkelt ur den enkla sanningen att vi som Guds skapelse väljer att inte göra hans vilja utan gå vår egen väg, att sätta oss på den plats som egentligen inte är vår att ta men som Gud i sin godhet har gett oss frihet att välja. När vi, som inte har alla svar gör det, blir det ganska ofta väldigt fel.

But never forget, the kingdom of God is in there too